#721 Love streams

Love streams, 1984. Regi av John Cassavetes, manus av Ted Allen och John Cassavetes.

Då inspelningen började fick John Cassavetes diagnosen levercirros eller skrumplever. Enligt doktorerna hade han bara 5 månader kvar att leva. För en arbetsnarkoman som John innebar detta att han skulle jobba mer intensivt än nånsin, han var vaken hela natten och skrev manus och regisserade samt hade en av huvudrollerna på dagen.

Filmen handlar om Robert (John Cassavetes) som är lite av en kvinnokarl, eller kanske inte-all typ av kontakt han har slutar med att betalar de andra inblandade med sitt checkhäfte. Han dricker och röker för mycket och verkar inte bry sig som sin son som också är ensam och olycklig.

I en annan del av U.S.A. så skiljer sig hans syster Sarah (Gena Rowlands). Hon har uppenbara mentala problem vilket gör att dottern vill ha pappan som ensam förmyndare. Sarah åker till europa för att träffa män men deppar ihop och åker hem.

Robert och Sara bor en stund med varandra och deras syskonkärlek verkar vara det enda beständiga i deras liv. Men det är svårt för trasiga människor att bo tillsammans och varje människa behöver något mer än bara sitt syskon.

Robert drar fram checkhäftet

Sarah försöker prata med sin familj

Filmen är gripande på flera sätt, man får följa intressanta karaktärer som försöker ta sig fram i livet utan att fatta hur man ska göra (vem som nu gör det...). Jag tyckte mycket om den och därför blir det en stark:

1984

Ack, mitt inne i en synnerligen svårartad mansförskylning fixar jag till min lista... Men bättre en kortfattad lista än ingen alls, n'est-ce pas?

Ack igen, jag har inte hunnit se "Once upon a time in america" och det var väl länge sedan jag såg "Paris, Texas" så det får jag fixa till strax. Vi börjar med fyra fina bubblare:
Terror på Elm street, Karate kid, Beverly hills cop och Den vilda jakten på stenen.


10: Korpen Flyger
Eller Hrafninn flýgur som den heter på isländska. Den är kylig och sammanbiten, tät och våldsam- lite som en spaghettiwestern. Lika bra som fotbollslandslaget helt enkelt.

9:Nausicaä från Vindarnas dal
En episkt vacker saga

8: Indiana Jones and the temple of doom
Läskig mat och onda Kali-dyrkare. Vissa har klagat på att den är väl indisk-stereotyp men man ser väl inte en Indiana jones film för att få en balanserad bild av verkligheten...

7: Efter repetitionen
Denna gång är det Erland Josephsson som spelar Bergman när han möter en ung skådespelare och får sedan möte hennes sedan länge döda mor. Ett bra triangeldrama som lever kvar länge...

6: Love streams
Sista riktiga Cassavetesfilmen. Har egentligen ingen riktig handling utan handlar om trasiga människor som försöker hantera kärlek.

5: Sixteen candles
Molly Ringwald, känslor, The geek och en glömd födelsedag. Har det där melankolisk/naiva kombinationen som John Hughes ofta fiskar fram.

4: Blood simple
Barsk, brutalt om en man som försöker få en detektiv att döda hans fru... Sakta utvecklas allt till en blodig mardröm

3:Ghostbusters
Väldigt, väldigt charmig!

2: spinal tap
Groupies, pudelfrisyrer och inlägg-av-gurkor-i-tajta-byxor-för-att-se-"större"-ut...

1:The Terminator
Vilken härlig actionburgare Terminator är, och musiken är ju helt mästerlig.

Vad tyckte då de andra filmspanarna?

FLMR

Fripps filmrevyer

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

MoviesNoir

FILMITCH

Rörliga bilder och tryckta ord

Filmmedia

Absurd Cinema

#68 Orpheus

Orpheus, 1950, skriven och regiserad av Jean Cocteau.

Recensionen blir kanske inte helt rättvis då jag somnade typ 8 gånger under filmens gång. Paradoxalt nog tyckte jag ändå mycket om filmen :)

Orpheus är en poet som precis börjat hamna i äldre gardet och unga hipsterpoeter har börjat ta över den ganska livliga poetscenen i Paris (I Sverige verkar poeterna inte alls vara samma mediadarlings...)
Men saker händer, en av de unga blir mördad och Orpheus blir bortrövad som vittne till händelsen. Plötsligt får han träffa på döden i form av den strålande María Casares:

Hennes klänning byter hastigt färg till vit några gånger, kanske för hon blir kär?

Nu blir det lite komplicerat, döden har rövat bort Orpheus för att hon börjar bli kär i honom, men han är människa och inte död och det är ju alltid tuffa premisser för ett förhållande. Dessutom är Orpheus redan ihop med Euridice. Döden löser det med sin specialkompetens (död) men då slår det slint i efterlivet då man inte får döda för egoistiska behov. Orpheus tas då till dödsriket och återförenas med sin girlfriend - som återupplivas, men han verkar mest störa sig på henne, dessutom så får han inte titta på henne för då dör hon-ajaj. Samtidigt är han lite het på döden, men döden börjar själv tvivla...

Man når dödens värld genom att springa in mot en spegel

Filmen har ett bra tempo och en hel del humor. Scenlösningar är underbara med bra användning av slo-mo och baklängestagningar (finns säkert någon bra term för det). 

#336 Dazed and Confused

Dazed and confused, 1993. Regi och manus av Richard Linklater

Det är skolavslutning och stackarna i Junior high ska nollas. De äldre studenterna åker runt i sina risiga bilar och jagar upp de nya eleverna för att sedan metodiskt slå dom på rumpan med en rituell träklubba. Man följer flera karaktärer, både killar och tjejer som uppfyller sina roller som sadist eller offer. Det finns dock en av killarna och en av tjejerna som verkar njuta av att få plåga ynglingarna medan de andra nästa lite pliktskyldigt smiskar eller gömmer sig undan smisk. Men ganska snart är nollningen över och nybörjarna skolas in i vad som är viktigt (get high, drink beer och love/sex) och de som fortsätter nollningen efter det blir utfrysta av både gamla och unga. En av de elekaste eleverna O’Bannion (Ben Affleck) får till slut en hink färg över sig och bryter ihop på en parkeringsplats då han på något sätt inser att maktförtrycket är över...

Filmen genomsyras av ett slags uttråkat sökande efter identitet. Vuxenvärlden har en klar bild över vad den vill ha; nyktra, motiverade studenter. Men kidsen, som lever mer eller mindre helt isolerade från vuxna och med oceaner av tid ser inte riktigt poängen med vuxenlivet, och vem gör det, när mamma och pappa finansierar ens liv. 

Affleck gjorde sin egen paddel med ett FAH Q...

Uttråkade med öl

Filmen har ju ett stort gäng blivande stjärnor, eller vad sägs om Ben Affleck, Milla Jovovich, Adam Goldberg, Matthew McConaughey, och en massa andra man känner igen från olika ställen. Milla gifte sig under inspelningen med en av skådisarna(Shawn Andrews) men hennes mamma lyckades häva bröllopet då Milla bara var 16 år.

Åh, denna film är ju fantastisk. Den har både härliga stunder men också en melankoli ton rakt igenom...

#48 Black Orpheus

Black Orpheus eller Orfeu Negro, 1959, regi av Marcel Camus, manus av Jacques Viot, från pjäsen Orfeu da Conçeicão av Vinicius de Moraes.

• I Rio är det alltid Carnaval!
• Alla är glada hela tiden
• Folk må vara fattiga men aldrig ledsna
• Om man pussar affärsinnehavaren blir allt gratis
• Folk bara slänger sina ägodelar i marken för att dansa Samba -sisisisi!
• Alla vuxna och barn kan fotbollstrixa på imponerande maner
• Alla kvinnor är mellan 17-30 

Det kom ju en tecknad film som hette Rio för några år sedan och den kändes klart mer trovärdig i sin skildring av Brasilien (trots att de flesta större roller var talande fåglar). Det kanske är att jag har sett en massa samba i filmer och serier innan och inte tyckte att det var så spännande för här var det oändliga tagningar på glada människor som dansar med Sambaklänningar. 

Handlingen är en remake på den klassiska sagan om Orfeus och Euridice. Orfeus är en snygg busschaufför och Euridice är osäker landsortstjej som har dragit till Rio för att komma bort från sin make. Alla dansar runt henne, men ska hon öppna upp sig eller inte (hon kommer bli en sambadrottning på slutet!). Men i början är hon rädd, hon råkar gå in i en blind man som lugnar henne: "I can feel your heart beating... like a trapped bird" säger han... Men hon träffar Orfeu och Yada yada yada, kärlek, lite strul med hans ex, love och ett påklistrat tragedislut.

Enligt Barack Obama är detta hans mammas favoritfilm, även om han inte är lika imponerad. Från "My father had a dream":

I suddenly realized that the depiction of the childlike blacks I was now seeing on the screen, the reverse image of Conrad's dark savages, was what my mother had carried with her to Hawaii all those years before, a reflection of the simple fantasies that had been forbidden to a white, middle-class girl from Kansas, the promise of another life: warm, sensual, exotic, different.

Nja, jag går nog hellre igång på Sci-fi eskapism än Brasilienvarianten. Men till slut tog filmen slut, hejdå vi ses aldrig igen:

#679 Zatoichi:1-3

Efter ett blocketfynd så är hon hemma hos mig nu, den fina Zatoichiboxen! 25 filmer med den buttre och blinde svärdskämpen. Den är inte bara fullmatad med samurajglädje men också snygg att ha i bokhyllan.

De väldigt populära Zatoichifilmerna kom lite från ingenstans, en krisande filmstudio släppte första filmen om en massör som blir blind och har lärt sig svärdskonst. Shintaro Katsu spelar huvudrollen och blev lite av en japansk superstjärna och spelade Zatoichi i alla filmerna i detta set. Men Shintaro fortsatte att spela in Zatoichifilmer fram tills 1989- men här har vi "bara" filmerna fram tills 1973...




Zatoichi, 1962. Regi av Kenji Misumi, manus av Minoru Inuduka.
Två yakusagäng kämpar med varandra och de hyr var sin Samuraj för avgöra duellen. På ena sidan Zatoichi och på andra sidan en sjuk och manodepressov Hiroti. Samurajerna bondar med varandra innan de måste möta varandra. Zatoichi uttnyttjar ofta andras förutfattade meningar om blinda (exempelvis då han fuskar i tärning) och försöker spela ner sin egen förmåga för att kunna överaska då det verkligen gäller.

Zatoichi haltar iväg efter en liten drabbning

The Tale of Zatoichi Continues eller Zoku Zatôichi monogatari, 1962. Regi av Kazuo Mori, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa
Första filmen blev en succe så filmbolaget gjorde snabbt som tusan en ny. Denna gång råkar Zatoichi massera en kung som börjar fnittra och tafsa. Hans undersåtar blir oroliga för att ryktesspridning ska uppstå och de bestämmer sig för att ta Zatoichi av daga(manusförfattarna hade brottom). Samtidigt så har Zatoichi en showdown med hans tjyvaktiga bror.

New Tale of Zatoichi eller Shin Zatôichi monogatari, 1963. Regi av Tokuzô Tanaka, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa

Zatoichi fortsätter att vandra runt, nu till sin gamla tränare. Tränaren har en ung syster som vill gifta sig med Zatoichi, och han svarar ja! Han lovar också att bli en bättre människa, sluta spela och sluta hugga folk. Den sista punkten visade sig bli lite väl utmanande för stackars Zatoichi som hugger ner ett 10 tal samurajer och hans gamla tränare (som visade sig vara lite av en skummis). Ack, till slut går han ensam iväg i horisonten då han inte kunnat hålla sitt icke-våldslöfte....

Zatoichi ska gifta sig, men ...

#67 The Blood of a Poet

The Blood of a Poet eller Le sang d'un poète, 1930. Regi och manus av Jean Cocteau.

Filmen börjar med en liten varning. Poesi är som ett heraldiskt vapen, man måste mödosamt tolka varje lejon, varje torn och varje liten kvist. Så dags att sätta på sig tolkningshatten! Ganska snabbt är man inne i någon tidig Cronenberg-mardröm där en kille får en mun på sin hand och tittar på en flicka som har massa ko-pinglor runt sig. Statyer blir till liv och ögon ritas på stängda ögonlock. Vad betyder då allt detta? Debatten kring detta blev ganska vild då det begav sig. The Blood of a Poet var finansierad av vicomten Charles de Noailles. Efter premiären började rykten cirkulera att filmen hade en antikristen agenda(kan det ha varit scenen med en ko som har en papiermarchekarta på sig eller scenen med den trasiga spegeln?) vilket ledde till att den stackars adelsmannen blev utkastad från societeten och var på håret att bli utesluten från katolska kyrkan!

Variety har lagt ut sina recensioner från då filmen kom ut och det var väl så nära en överkorsad geting man kan komma:

"On the face of it, this film represents six reels of scraped together footage from off the cutting room floor. A more vague or hopeless mess could not have resulted.
Director-writer Jean Cocteau is a Parisian poet, artist and author, one of the finest. He has been called ‘a mad genius.’ No sense to try and explain what happens in this picture. It’s all silent footage with Cocteau personally explaining the action (in French) that’s just as meaningless as the action itself."

Jag förstår poängen, det finns ingen sammanhängande handling utan filmen består av olika tablåer med eller utan någon riktig poäng. Men jag tror det är ett misstag att se på filmen som en avancerad rebus utan bara luta sig tillbaka, ta av sig tolkningshatten och bara slappna av. Några tablåer tycker jag var lite fina, exempelvis en scen med ett snöbollskrig där en pojke dör. Efter det festar några rakt brevid hans kropp- här såg åtminstone jag någon slags kritik mot hur samhället hade gått vidare efter första världskriget (han var själv ambulansförare under kriget).

Gamla franska fonter är ju så fina

Dödsfara eller en episod då Cocteau bara vill djävlas lite?

Kvinna (Lee Miller) med ko som har kartor på sig

Fortfarande förvirrad men också lite glad, jag tar hellre weird än tråkig alla dagar i veckan!