Rocco e i suoi fratelli

Rocco e i suoi fratelli eller Rocco och hans bröder, 1960. Regi av Luchino Visconti, manus av Luchino Visconti, Suso Cecchi D'Amico, Vasco Pratolini, Pasquale Festa Campanile, Massimo Franciosa och Enrico Medioli.

Familjekulturer är alltid lite intressant, det verkar trots allt vara kulturella skillnader mellan hur starka band man har till sin familj och i vilken grad man står bakom de dumheter som familjemedlemmar gör. Men det kanske inte bara är kultur utan socio-ekonomisk bakgrund som påverkar hur starka våra band är... I Sverige har vi ju från 40-talet byggt upp något slags folkhem där vi med pensioner, dagis och allmän skola inte är lika beroende av varandra.

Vilket som, Rocco och hans familj flyttar från en fattig landsända till Milano för att söka sig en bättre framtid. De är fattiga och desperat ute efter bostad, mat på bordet och jobb. Han har fyra bröder och en mamma som tillsammans bor i en liten tvåa. De tar småjobb och börjar sakta ta sig in i samhället, en av bröderna, Simone(Renato Salvatori), blir en lovande boxare och inleder ett förhållande med den prostituerade Nadia (Annie Girardot). Hon gör slut och lämnar staden. Då simone förlorar en match tappar han sin självkänsla och hamnar i något slags missbruk. Rocco blir då tvungen att mot sin vilja ta upp boxningshandskarna själv för att familjen ska klara sig. Han blir mer och mer framgångsrik och till slut boxas han för fullsatta arenor där publiken skanderar "Rocco, Rocco, Rocco!"- Kanske något Stallone blev inspirerad av?

Då Rocco inleder ett förhållande med Nadia blir Simone rasande och tillsammans med 8 kompisar klår upp Rocco och våldtar Nadia framför hans ögon. Rocco bestämmer sig då för att göra slut och få Nadia bli ihop med Simone igen (Simone är ju så ledsen). Denna ganska centrala del i filmen gjorde mig lite förbryllad, man får ingen riktig förklaring till att Rocco är så undflyende och alltid ställer upp för sin bror. Simone har dock inga intentioner att få sin shit i ordning och fortsätter göra dumheter som Rocco fortsätter att stödja.

Rocco vill själv egentligen bara hem till sin by i södra Italien men man förstår att han nog aldrig kan komma tillbaka då han måste fortsätta boxas i evighet för att betala av Simones skulder.

Rocco och Nadia mysar på spårvagnen

Simone har mörka planer 

Filmen är nästan prick 3 timmar villket kändes väl långt, men inte tillräckligt långt för att man ska förstå hur karaktärerna resonerar eller handlar. Den har vissa fina scener men helheten blir ändå ett:

#51 Brazil

Brazil, 1985, regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Charles McKeown och Tom Stoppard.

Ah, byråkrati och fantasier. De kan funka var för sig men i kombination med varandra så blir det katastrofalt för Sam Lowry(Jonathan Pryce) i Brazil. Filmen utspelar sig i ett en dystopisk framtid där samhället styrs av en odefinierbar ledning som verkar genom Ministry of information (MOI). MOI samlar in information om allt och alla för att se att samhällets alla byggstenar (från luftkonditioneringsreparationer till skattesmitning) fungerar på ett regelrätt sätt – med andra ord så blir det mycket blanketter och byråkrati. De vidmakthåller sin makt till viss del genom att utnyttja alla terrorbombningar som sker runt om i stan. Det hintas svagt om att de också kanske ligger bakom terrorbombningarna men som tittare får man inget klart svar på frågan.

Sam jobbar på en mindre avdelning och verkar inte så sugen på något annat än att leva i lugn och ro, men han drömmer också. Han drömmer att han är en flygande superhjälte som befriar en vän blondin(Kim Greist) i en bur... Plötsligt en dag får han se henne när hon försöker hjälpa en granne, han blir besatt, han måste få ”rädda” henne. Men polisen är tydligen ute efter henne och i takt med att han blir mer och mer besatt så bryter han jobbrutiner och det dröjer inte länge tills han och hon måste fly från rättvisan tillsammans, men det går sisådär...

Även Robert de Niro är med i en mindre roll som rörmockare. I sann method-acting anda så gjorde han gedigna förberedelser med praojobb på rörfirmor och teoretiska VVS-studier…

Estetiken är väldigt mycket Gilliam, sladdar och rör sticker fram överallt. Allt är mörkt och vridet. Samtidigt finns det en helhetstanke här som jag kände saknades i Time Bandits. Samhället är som en snedvriden variant av 1984 där det bakom varje blankett och rutin finns hot och konsekvenser.

Då filmen var klar blev inte Gilliam och filmbolaget överens om vare sig innehåll eller längd. Filmbolaget kände att filmen var alldeles för komplicerad och arty för den amerikanska publiken och ville få Gilliam att klippa om den. Gilliam gick med på att ta bort ett par scener men då det inte räckte tog det hus i helvete. Filmbolaget började då själva klippa filmen (de tog bort runt 50 minuter), och den versionen kommer också med i Criterionsläppet. Tematiskt sätt skiljer den sig rejält då den mer fokuserar på att göra Sam till en hjältefigur och lägger än mer fokus på kärlekshistorien. Det mesta annat (drömmar, samhällskritik och deprimerande slut) har helt klippts bort. Den versionen är helt klart sämre, även om man får lite mer kött på benen gällande varför polisen jagar Jill och man får se mer av Michael Palin – vilket jag gillar. Men det går inte riktigt att utifrån ett material göra en helt annan film utan att det blir styltigt och obegripligt för tittare som inte sett originalet. Jag kan tycka att alternativa versionen var lite onödig att inkludera, den visades trots allt bara på amerikansk tv… Vilket som- Gillian blev ursinnig och köpte en hel annonssida i Variety där han kritiserade filmbolaget och gjorde ett par piratvisningar av hela filmen vilket ledde till att den fick Los Angeles Film Critics Association Awards för bästa film.

Michael Palin är perfekt som trevlig torterarkompis

Jill

En av propagandaaffischerna som hängde runt staden

Fillmen är lite överbelastad, Gilliam vill kanske säga för mycket, leka för mycket. Men den är visuellt vacker och har en hel del fina scenlösningar/situationer. Jag är lite kluven men den kravlar upp sig till ett:

#753 The Thin Blue Line

The Thin Blue Line, 1988. Manus av Errol Morris

Filmen är en dokumentär med liknande tema som Making a murderer. Under 1.40 minuter intervjuar Morris en man(Adams) som sitter på livstidsfängelse för polismord samt de vittnen som gjorde att han fälldes. Huvudvittnet(Harris) säger att han satt bredvid honom då han plötsligt sköt en polisman med ett flertal skott. Ganska snabbt förstår man att det nog inte gick till på det sättet. Vittnet hade en massa domar mot sig som skrotades om han vittnade, och hade en lång historia av våldsamma brott bakom sig. De andra vittnena fick också betalt eller hade en lång historia av att tveksamma vittnesmål.

En intressant aspekt som man ser i både Thin blue line och Making a murderer är att rättegångar och brottsundersökningar mer liknar en tävling där åklagaren vill få någon fälld utan att vara särskilt intresserad av att den åtalade är skyldig eller inte. I detta fall, med en mördad polis, är trycket ännu större. Polisen hade initialt inga ledtrådar och när de till slut hittade Harris så fanns det inte tillräckligt med bevis, men om han kunde vittna mot någon så kunde de till slut upprätthålla sin perfekta statistik gällande fällande domar kring polismord. Då den åtalade fick dödsdom så kunde försvarsadvokaten överklaga till högsta domstolen som med 8-1 röstning beslutade att domen var ogiltig, Texas beslutade då snabbt att istället göra om straffet till livstids fängelse - då de verkligen ville undvika en ny rättegång.

Filmen fick ett enormt gensvar och ledde till att Adams blev frikänd, ett flertal andra fall granskades också av exempelvis 60 minutes som ledde till att fler friades av liknande skäl. Harris avrättades 2004 för ett annat mord och sa under en sista intervju att han ljög kring Adams...

Intervjuerna varvades med nyfilmade versioner av vad som händer. Dessa är gjorda i en icke-dokumentär stil som påminner om lite äldre hollowoodfilmer. Detta gör att de delarna tydligt skiljer sig i och med att de är versioner av vad som kan ha hänt men samtidigt känns de också som en förlorad möjlighet att testa vad man kan se från en passerande bil eller hur andra versioner hade kunnat vara möjliga, nu är det mer som stiliserade pauser från berättelsen i sig.

Adams

Den andra polisen tömmer sitt magasin mot bilen men missar alla skott...

Engagerande och intressant. Till skillnad från Making a murderer är det är nästan från start klart hur skuldfrågan ligger och som tittare blir man mer och mer uppgiven över hur saker fungerar.

#52 Yoyimbo

Yojimbo, 1961, regi av Akira Kurosawa, manus av Ryuzo Kikushima och Akira Kurosawa.

En vindpinad by på landsbygden, en hund lufsar fram med en människohand i munnen, en enslig samuraj(Toshiru Mifune) ser en möjlighet att döda folk mot betalning. Staden är uppdelad av två gäng som kämpar mot varandra i flera blodiga drabbningar. Den namnlösa samurajen ser bäst möjligheter i att arbeta för båda gängen som han på olika sätt manipulerar mot varandra för att fortsätta fajtas. Medans fler dör så fylls hans fickor av cash, men plötsligt får han lite av ett samvete och då brakar allt loss. Det blir zero dark thirty-tortyr men tillslut öppnar sig en liten möjlighet att slakta sig fram till succe. Samtidigt kommer moderna världen närmare, en samuraj har nämligen skaffat sig en pistol vilket gör svärdsfäktandet mer och mer överflödigt.

Yojimbo blev Kurosawas mest populära och lönsamma film. Sergio Leone gjorde som bekant en western-cover av filmen i för en handfull dollar och Walter Hill gjorde en annan version med Last man standing, det finns även en pokemonversion av Yojimbo för er lite mer äventyrliga...

Han tittar på bråken han orkestrerat från taket

Man behöver bra svärdsskills för att döda en massa ronin

Filmen har nästan en serietidningskvalitet, karaktärerna är grova och ganska endimensionella. Men spänningen ökar genom hela filmen, popcornen hoppar in i munnen och filmnöjet på topp. 

#61 Monty Python's Life of Brian

Monty Python's Life of Brian, 1979, regi av Terry Jones, manus av Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin. 

Komedier brukar ofta göra sig bättre i det kortare formatet(Arrested developement och Flights of the conchords är väl mina två humorfavoriter), ofta försöker man få till en ramhandling för att uppehålla engagemanget hos tittarna med, men eftersom det är en komedi så är ju ingenting på riktigt allvar... Monthy Python som är sketchbaserade borde ha en extra klurig utmaning men lyckas hålla ihop det nästan hela tiden. Filmen kretsar kring Brian som föds nästan samtidigt som Jesus i ett jerusalem fullt av olika kommunist-liknande grupper som blir häcklade av komikergruppen från universiten i Oxford och Cambridge. Men asch, det är ju faktiskt rätt så kul, hela tiden. Kommunistgrupperna är skeptiska mot jesus "Blessed is just about everyone with a vested interest in the status quo, as far as I can tell...," men mest av allt mot andra identiska grupper som de hamnar i bråk med. Romarna är också skojiga, och alla verkar ha olika typer av talfel (stamningstemat återanvändes lite senare i A fish called Wanda). Michael Palin hade tydligen en stammande pappa och skapade senare ett center för stammande barn (först hån, sedan lite hjälp).

Filmen går väldigt hårt åt religiösa dogmer på ett sätt som jag undrar om det hade kunnat gjorts idag, läget känns ju mer spänt än på länge kring det området.

Brian får dålig plats på jesuspredikan och hans mamma hamnar i bråk

Tjejer måste ha lösskägg för att få joina steningarna

Kul på hjul!

#73 Cleo from 5 to 7

Cleo from 5 to 7 eller Cléo de 5 à 7, 1962. Regi och manus av Agnes Varda

Det tar en stund innan jag fattar det absolut uppenbara (se bara filmtiteln), filmen utspelar sig alltså i realtid... I starten har sitter Cleo hos en tarotspådam, hon vill veta hur det ska gå för hennes provsvar på sjukhuset. Plötsligt drar spådamen döden, men säger lugnande att det korten bara visar på forändring(det brukar låta så). Men när Cleo går ut suckar spådamen uppgivet, '"snart är hon död...'''

Filmen är uppdelad i kapitel utifrån vem Cleo interagerar med, är ofta henne själv

Cleo är en sångerska som släppt några singlar men som ännu inte haft något större genombrott. Hon blir dock väldigt upprymd då en av hennes låtar spelas på radio och ber taxichauffören att stänga av, mixningen på låten är ju i behov av uppfräschning... 

Hennes pojkvän har inte riktigt tid

Cleo tränar i sin minimalistiskt-barocka lägenhet

Hon har en pojkvän som hon förställer sig för, assistenten påpekar att man inte ska prata om sjukdomar med män, han är ju så bra "han känner ju alla, och är så lång". Sedan kommer hennes sångskrivare in och en stund in i passet blir Cleo mer och mer divig. Till slut psykar hon ut och springer iväg. Hon tänker på död och ensamhet. Fri från sina vänner börjar hon ta in sin omvärld och får till slut en fin kontakt med en soldat på väg till Algeriet.

Jättefin och tänkvärd. Men tog en stund att komma in i. Kan få ännu högre betyg vid omtittning...

#54 For all mankind

For All Mankind, 1989, regi av Al Reinert

Ännu en dokumentär, denna gång om rymden- the final frontier. Filmen består av tagningar och intervjuer från Apollouppdragen. Man får följa astronauterna från avfärd till hemfärd.

Det är ett stort fokus på lagarbetet för att klara uppdraget, astronauterna påpekar gång på gång hur maktlösa de är i sin lilla plåtlåda. Bilder som tidigare visats från astronauter på månen har ofta varit gryniga svart-vita tvbilder men tydligen filmade man även med riktig filmkamera och därför är det rätt så kul att se allting i högupplöst färgfilm. Vissa tagningar verkar nästa omöjliga att fatta hur man fick till, som denna inifrån en del av raketen som släppt av en lägre del:

   

Denna del ramlade av och NASA hade plan med stora nät som lyckades fånga upp filmrullarna innan de dunsade i marken

Filmen är dock inget för kalenderbitare då bilder från olika uppdrag blandas hej vilt, Reinert är uppenbarligen inte intresserad av att lära tittarna viktig fakta från rymdresor utan fokuserar mer på hur uppdragen upplevdes, hur man påverkas av att se jorden utifrån - som en liten boll i ett kolsvart vakuum.

Ljus mark, mörk "himmel"

Sköna snubbar i mission-control

Jag har ju en svaghet för rymden och astronauter så detta var straight-upp för min gata. Filmen har fantastiska bilder från rymdskeppen och på utforskningar runt månen.