söndag 31 oktober 2021

#416 Fröken Julie

Fröken Julie eller Miss Julie, 1951. Regi av Alf Sjöberg, manuset är av August Strindberg men ganska hårt bearbetat av Alf Sjöberg

Alf Sjöberg satte upp Strindbergs pjäs Fröken Julie på Dramatens lilla scen 1949 med Inga Tidblad och Ulf Palme i huvudrollerna. I filmversionen fick dock en annan dramatenskådis, Anita Björk, Julies roll. Huvudskälet antar jag är att Inga började närma sig 50 årsstrecket medans Julie i pjäsen ska vara 25, men vem vet. Fröken Julie är ju en av Strindbergs mest spelade pjäser, och om man vill se den på teater så spelas den just nu på Riksteatern som desperat basunerar ut att den inte är inaktuell och trist:

Strindbergs manus, skrivet på 1800-talet, innehåller teman som är högst aktuella i vår samtid att den fängslar även den ovana teaterbesökaren. Pjäsen berör: MAKT, KLASS, SEXUALITET och KÖNSROLLER.

Och visst berörs dessa delar, men om man vill se något som känns aktuellt så är Julie kanske sist i listan på biotips- för vi har ett huvudtema kring adelns förhållande med tjänstefolket och det ondskefulla i att ändra på könsroller på agendan.

Julie är alltså den unga adelsdamen som dansar runt och flörtar vilt med betjänten Jean. Hon har haft förhållanden tidigare, men hon har behandlat männen som leksaker. Varför är det så? - Jo, hon är förstörd för hon hade en feministisk mamma som snurrade sönder hennes huvud. Mamman tvingade henne till och med ha på sig gossekläder som barn - ni förstår traumat. Sjöbergs filmatisering är däremot toppen - övergångarna mellan nu och dåtid sker väldigt snyggt - helt utan klipp. Anita Björk och Ulf Palme är dessutom duktiga i sina roller så det finns en hel del på plussidan. 

Till slut så sexar i varjefall Julie och Jean, vilket leder till några ganska trötta maktvändningar där han plötsligt domderar och hon är i underläge - eftersom sex är skamligt för kvinnor men inte för män(enligt både tidsandan och Strindberg(som för all del var en del av tidsandan))





Första delen var i mitt tycke bäst, men ju mer fokus filmen har kring den stora skurken (feminismen eller feminazismen som de säkert kallet det för idag) desto tramsigare blir den. Man kan absolut diskutera och kritisera feminismen, men:

  • Det är svårare att göra det utifrån sekelskiftets värld där kvinnor hade det, objektivt, risigt
  • Det är alltid irriterande att bygga upp en strawman där man kan attackera ett ämne utifrån ståndpunkter som inte finns eller som är långt ut i marginalen. 
Alf Sjöberg får faktiskt ett Topp, men Strindberg får ett Nej så till slut hamnar vi på en: 



fredag 15 oktober 2021

#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.



Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:



måndag 11 oktober 2021

#410 Under the Volcano

Under the volcano, 1984. Regi av John Huston, manus av Guy Gallo, baserad på boken av Malcolm Lowry

Geoffrey Firmin (Albert Finney) är en brittisk diplomat i Mexico som precis skilt sig och slutat sitt jobb. Han dricker, och han har druckigt under en längre tid. Han har supit så länge att han inte längre vill bli full utan bara siktar på att på någon nivå fungera. 

Genom hela filmen är han dyngrak och socialt inkompetent, vilket är lite konstigt då hans nivå av antics borde ganska snabbt leda till att man blir ensam och portat från alla restauranger och barer... Men han glider runt till synes ganska obekymrad. Åtminstone tills hans gamla fru kommer tillbaka för att lappa relationen, vilket i sig är ganska obegripligt då hon som stilig och framgångsrik skådespelerska skulle kunna få någon annan än ett otrevligt fyllo som inte svarar på hennes brev, men ack- sådan kan kärleken vara. Geoffrey har också en stilig vän (Anthony Edwards) vilket gör att allt är upplagt för ett smaskigt triangeldrama. Men triangeldramat blir aldrig riktigt av utan vi får nöja oss med vår dyngraka hjälte som drar till allt mer sunkiga barer ju längre tiden går. 



Lite tragiskt men också ganska enahanda. Geoffrey är full och nej, stop, deux ex machina nazister kommer plötsligt och ställer till det. Ja, så kan man ju också sluta en film, men själv tycker jag nazikortet kändes ganska så trött. Trots att Finney spelar väldans fint så får Under the volcano bara:




söndag 3 oktober 2021

Top ten hottest Jojo-characters

A short break from Swedish and Criterion, but here we are, by popular demand - a Jojo bizarre adventure hotness list! Rating the top ten hottest Jojo-characters is like meassuring the best haystraws in a haystack. Options are abound and hotness is everywhere. So here we go!

10. 

Squalo does not show that much skin but he has shoulder pieces that only he can carry. The stuff of legends: 


9.

Zeppeli is not just handsome but has a moustache witch is super rare in Jojo-land. Hes also super rich, which makes him hotter: 



08. 

Mista wears like a big diaper on his head, and it all looks mighty weird, ugly, tacky and so so wonderful: 



7.

Jotaru Koju is rarely sweet, but always ripped:



6.

Buccalati has weird things in his hair and a superpointy nose, but that does not matter when he also has a massive heart cut out from his amazing jacket - surely the stuff that dreams are made of:



5.

Well if you got the legs you gotta show em right? Vanilla Ice knows, and look at the shoes, so sweet and definitely in top 5 right!



4.

Tiziano is only there for a couple of episodes, but his over-the-topness and firm behind really puts him high on the list. And his deathscene is even more romantically tragic than Titanic.


3.

Jotaru Kujo demands a higher place when he wears his signature look- who am i to refuse?



2.

Kars has it all, including hair that doesn't answer to gravity. He can drive on me all day!


1.

DIO has arms bigger than humanly possible, but that does not matter since hes not human but vampire+cyborg+body stealer+sorcerer and everything else one could hope for. His pants are also magical and that really settles the deal. 



Almost there: Fugo, Rudolf von Stroheim, Avdol, Iggy

No even close: Echoes part 1, Schigechi