måndag 30 augusti 2021

#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 





Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar