tisdag 21 december 2021

#415 The naked prey

The naked prey eller Människojakt, 1965. Regi av Cornel Wilde, manus av Clint Johnston & Don Peters

Eh, The naked Prey är nog lite rasistisk. New York times skrev redan vid premiären att filmen "is a poor and tasteless motion-picture entertainment". Eller rasistisk o rasistisk, det är väl mer en representation av en trop om den smarta vita mannen och de galna urinvånarna som man kan se i tusentals filmer och som i sig inte är så fräsch. 

The naked Prey handlar alltså om en namnlös man som leder en elefantjakt tillsammans med en rik och störig beställare som skjuter några elefanter för elfenbenen och några extra "for sport". De lokala afrikanerna vill gärna ha någon liten kompensation, men jaktgänget vägrar betala. Tyvärr tas beskedet inte så bra av invånarna som bestämmer sig för att mörda hela gänget på en massa kreativa sätt (varav inkapsling i lera följt av grillning var lite av en favorit). Den sista mannen (Cornel Wilde) bestämmer de sig för att jaga. Han är naken, ensam, utan någon utrustning - jagad av lokalinvånare genom djungeln. Här borde filmen sluta ganska raskt, kanske med ett spjut i magen eller något sådant. Men icke, vår vita hjälte kämpar sig fram och nedsänker den ena efter den andra vilden(hmm). 

Ett genomgående tema är att djungeln och naturen är grym och vild, och därför är människorna som bor nära naturen också grymma och vilda. För att understryka den synen så klipps det in en massa klipp på lejon som äter antiloper, ormar som äter ormar, ödlor som äter smådjur med mera. Då filmen är inspelad i Sydafrika och Rhodesia så fanns det en hel del systematisk grymhet där med man hade kunnat titta på men icke så här. 





Stora delar av filmen är alltså en man som med bar överkropp springer runt djungeln. Pinsamt nog är jaktfilmer lite av en svaghet för mig, så trots att jag är ganska PK så gillade jag upplevelsen. Fotot var vackert och det var ju kul att de hade riktiga lokala skådespelare istället för den klassiska blackfacelösningen Hollywood ibland körde med (hej Othello). Men det går ju inte riktigt att tycka att premissen det här bygger på är inte är lite osnygg (fick jag in trippla negationer nu - farligt.). Trots det bjussar jag på en generös: 



måndag 13 december 2021

#409 Days of heaven

Days of heaven eller Himmelska dagar, 1978. Manus och regi av Terrence Malick

Även om den stora depressionen egentligen började på 20-talet så verkar 10-talet rätt så deprimerande det med. Åtminstone för våra tre protagonister, Bill (Richard Gere), Abby (Brooke Shields) och Linda (Linda Menz), de lever fattigt och gig-jobbar på fabriker eller jordbruk. Bill och Abby är ett par men då de inte är gifta så säger de andra de möter att de är syskon och att lilla Linda är minsta syskonet(vilket hon också är till en av dom). Livet är tufft, de jobbar som djur från morgon till kväll så när ägaren till jordbruket de råkar vara på visar intresse för Abby så bestämmer de sig för dubbelspela. Ett förhållande kan ju vara vägen ut ur fattigdomen, även om Abby inte är intresserad alls. Men vad som riktigt seal the deal gällande deras plan är att ägaren är sjuk, dödsjuk, vilket kan leda till att de får hela gården då han dött! Så snabbt får Abby till ett giftemål, och hon, mannen, och hennes "bror" Bill och Linda bor tillsammans i en glad Modern family...

Mörka möjligheter mixas dock ibland med mörka konsekvenser. Och precis som Egypten i bibeln drabbas nu gården av massiva gräshoppssvärmar - som bemöts genom att delvis sätta eld på delar av fälten. Arbetare lommar runt i den allt mer brinnande mörkret medans de försöker vifta bort det oundvikliga... Just scenerna med gräshoppor är de enda som inte är inspelade i the golden hour (då solen just gått upp eller just ska gå ner, där ljuset är milt och skuggorna mindre påtagliga). Just ljuset är centralt i en film som i stort sett bara utspelar sig utomhus. Fotot är sådär exceptionellt vackert som Malick kan få till det ibland. Berättarrösten i filmen är den yngsta flickan Linda, som liksom resonerar, funderar eller skojar med publiken. Och även om hon bara är étt påhäng till allt som händer så ser hon och både förstår och missförstår vad som händer. Som barn kan man ha många åsikter men ofta är man ju bara en passagerare. 

Verje scen i  Days of heaven för inte handlingen framåt, för filmen vill inte bara berätta en berättelse utan vill också reflektera över naturen, slumpen, ändlösa fält eller spontan jiggdans. Nu borde jag ju störa mig ordentligen men icke, skönheten vinner över otåligheten... 




Vackert och poetiskt, filmfrommen approves!



tisdag 30 november 2021

#414 Two-Lane Blacktop

Two-Lane Blacktop, 1971. Regi av Monte Hellman, manus av Rudy Wurlitzer, Will Corry och Floyd Mutrux

Två buttra män kör bil. Oftast behöver ju filmer fler ingredienser för att vara något men här är det inte så mycket mer som vår Blacktop bjuder på. Men till en början känns filmen som en ganska klassisk utmaning mellan två män i en gammal bil och en man i en ny bil. I den gamla bilen sitter två män utan namn (sexfaldiga Grammyvinnaren James Taylor och Dennis Wilson från Beach boys). De kör runt, de är sura, de får sin inkomst genom att dragracetävla(inte sådan här Drag Race) mot bilar som kanske ser snabba ut men som inte fått samma motorkärlek som deras 55' - Chevy. i den nya bilen sitter en mytoman som plockar upp liftare och berättar en massa rövarhistorier tills liftarna bestämmer sig för att gå av. De bestämmer sig för att tävla - först till Washington vinner den andras bil. The race is on! Eller, bara i några minuter, för våra bilister blir snabbt ganska ointresserade av att vinna, och mer intresserad av att bara vara på vägen - var den en tar en. 

Two-Lane Blacktop är i många avseenden en hyllning till vägen. Till att planlöst gasa genom långa landsvägar genom USA, att meka med förgasare och träffa nya människor som kör bil. På vägen stöter killarna på en tjej som liftar, och som den ena(James Taylor) får någon slags känsla för. Men precis som bilisterna så är även hon en fri flygande ande som liksom flyter sin väg. 

Det är få road movies som på ett så tydligt sätt hyllar själva vägen, och som dessutom har så coola huvudpersoner





Two-Lane Blacktop är lite av en favoritfilm, den är både snygg och härlig att vara i. Det finns något spirituellt kring hur filmen ser på bilen och vägen, något som egentligen bara funkar i denna brytpunkt av 60-70tal. Även om jag inte riktigt gillar bilar så kör Two-Lane Blacktop till the highway of my heart.



lördag 6 november 2021

#419 La Pointe Courte

La Pointe Courte, 1955. Manus och regi av Agnès Varda

Filmen i sig är tvådelad- För dels utspelar den sig i en fransk kuststad där man får följa de lokala fiskarnas försök att bryta mot alla fiskerilagar - sedan har vi också ett jättepretentiöst par som pratar om sitt allt mer krakelerande förhållande. Trots att den bara är 1,20 lång så somnar jag flera gånger om medans de pratar på ett konstlat sätt. De liksom lider medans de diskuterar att allt inte är lika spännande som i början. Hon vill göra slut och han, han vill inte. Karaktärerna påminner väldigt lite om människor men det kanske är meningen? La Pointe Courte räknas som en av de definitiva startpunkterna för franska nya vågen och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller tvärtom, men landar någonstans imittten(fast lutar starkt åt tvärtom). 

Lilla byn som allt snurrar kring, La Pointe Courte är lite charmig och påminner lite om Saint-Jean-de-Luz där jag var språkstudent i mitten av 90-talet. Samma arga fiskartyper och sura stora damer. Tyvärr spelas alla rollerna av den lokala befolkningen som definitivt inte gått scenskolan - så det blir lite skolteater över det hela. 



På senare år fick Varda en liten revival efter att hon blev Oscarsnominerad för Visages villages, vilket var fint. Hon verkade ju vara supermysig på äldre dagar, men här, inspelandes hennes första film så är hon 0% lekfull och spontan och 100% spänd konstelev, vilket inte gör mig glad. Faktiskt fick denna film mig att fundera igenom hur vettigt mitt Criterionprojekt egentligen är. 

Filmen får dock inget bottenbetyg då alla scenerna kring byn kändes ganska trevlig, och hela konceptet med att alla försökte tjuvfiska bakterieinfekterade musslor samtidigt som barn i byn dog av oklara skäl var lite gripande. 




söndag 31 oktober 2021

#416 Fröken Julie

Fröken Julie eller Miss Julie, 1951. Regi av Alf Sjöberg, manuset är av August Strindberg men ganska hårt bearbetat av Alf Sjöberg

Alf Sjöberg satte upp Strindbergs pjäs Fröken Julie på Dramatens lilla scen 1949 med Inga Tidblad och Ulf Palme i huvudrollerna. I filmversionen fick dock en annan dramatenskådis, Anita Björk, Julies roll. Huvudskälet antar jag är att Inga började närma sig 50 årsstrecket medans Julie i pjäsen ska vara 25, men vem vet. Fröken Julie är ju en av Strindbergs mest spelade pjäser, och om man vill se den på teater så spelas den just nu på Riksteatern som desperat basunerar ut att den inte är inaktuell och trist:

Strindbergs manus, skrivet på 1800-talet, innehåller teman som är högst aktuella i vår samtid att den fängslar även den ovana teaterbesökaren. Pjäsen berör: MAKT, KLASS, SEXUALITET och KÖNSROLLER.

Och visst berörs dessa delar, men om man vill se något som känns aktuellt så är Julie kanske sist i listan på biotips- för vi har ett huvudtema kring adelns förhållande med tjänstefolket och det ondskefulla i att ändra på könsroller på agendan.

Julie är alltså den unga adelsdamen som dansar runt och flörtar vilt med betjänten Jean. Hon har haft förhållanden tidigare, men hon har behandlat männen som leksaker. Varför är det så? - Jo, hon är förstörd för hon hade en feministisk mamma som snurrade sönder hennes huvud. Mamman tvingade henne till och med ha på sig gossekläder som barn - ni förstår traumat. Sjöbergs filmatisering är däremot toppen - övergångarna mellan nu och dåtid sker väldigt snyggt - helt utan klipp. Anita Björk och Ulf Palme är dessutom duktiga i sina roller så det finns en hel del på plussidan. 

Till slut så sexar i varjefall Julie och Jean, vilket leder till några ganska trötta maktvändningar där han plötsligt domderar och hon är i underläge - eftersom sex är skamligt för kvinnor men inte för män(enligt både tidsandan och Strindberg(som för all del var en del av tidsandan))





Första delen var i mitt tycke bäst, men ju mer fokus filmen har kring den stora skurken (feminismen eller feminazismen som de säkert kallet det för idag) desto tramsigare blir den. Man kan absolut diskutera och kritisera feminismen, men:

  • Det är svårare att göra det utifrån sekelskiftets värld där kvinnor hade det, objektivt, risigt
  • Det är alltid irriterande att bygga upp en strawman där man kan attackera ett ämne utifrån ståndpunkter som inte finns eller som är långt ut i marginalen. 
Alf Sjöberg får faktiskt ett Topp, men Strindberg får ett Nej så till slut hamnar vi på en: 



fredag 15 oktober 2021

#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.



Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:



måndag 11 oktober 2021

#410 Under the Volcano

Under the volcano, 1984. Regi av John Huston, manus av Guy Gallo, baserad på boken av Malcolm Lowry

Geoffrey Firmin (Albert Finney) är en brittisk diplomat i Mexico som precis skilt sig och slutat sitt jobb. Han dricker, och han har druckigt under en längre tid. Han har supit så länge att han inte längre vill bli full utan bara siktar på att på någon nivå fungera. 

Genom hela filmen är han dyngrak och socialt inkompetent, vilket är lite konstigt då hans nivå av antics borde ganska snabbt leda till att man blir ensam och portat från alla restauranger och barer... Men han glider runt till synes ganska obekymrad. Åtminstone tills hans gamla fru kommer tillbaka för att lappa relationen, vilket i sig är ganska obegripligt då hon som stilig och framgångsrik skådespelerska skulle kunna få någon annan än ett otrevligt fyllo som inte svarar på hennes brev, men ack- sådan kan kärleken vara. Geoffrey har också en stilig vän (Anthony Edwards) vilket gör att allt är upplagt för ett smaskigt triangeldrama. Men triangeldramat blir aldrig riktigt av utan vi får nöja oss med vår dyngraka hjälte som drar till allt mer sunkiga barer ju längre tiden går. 



Lite tragiskt men också ganska enahanda. Geoffrey är full och nej, stop, deux ex machina nazister kommer plötsligt och ställer till det. Ja, så kan man ju också sluta en film, men själv tycker jag nazikortet kändes ganska så trött. Trots att Finney spelar väldans fint så får Under the volcano bara:




söndag 3 oktober 2021

Top ten hottest Jojo-characters

A short break from Swedish and Criterion, but here we are, by popular demand - a Jojo bizarre adventure hotness list! Rating the top ten hottest Jojo-characters is like meassuring the best haystraws in a haystack. Options are abound and hotness is everywhere. So here we go!

10. 

Squalo does not show that much skin but he has shoulder pieces that only he can carry. The stuff of legends: 


9.

Zeppeli is not just handsome but has a moustache witch is super rare in Jojo-land. Hes also super rich, which makes him hotter: 



08. 

Mista wears like a big diaper on his head, and it all looks mighty weird, ugly, tacky and so so wonderful: 



7.

Jotaru Koju is rarely sweet, but always ripped:



6.

Buccalati has weird things in his hair and a superpointy nose, but that does not matter when he also has a massive heart cut out from his amazing jacket - surely the stuff that dreams are made of:



5.

Well if you got the legs you gotta show em right? Vanilla Ice knows, and look at the shoes, so sweet and definitely in top 5 right!



4.

Tiziano is only there for a couple of episodes, but his over-the-topness and firm behind really puts him high on the list. And his deathscene is even more romantically tragic than Titanic.


3.

Jotaru Kujo demands a higher place when he wears his signature look- who am i to refuse?



2.

Kars has it all, including hair that doesn't answer to gravity. He can drive on me all day!


1.

DIO has arms bigger than humanly possible, but that does not matter since hes not human but vampire+cyborg+body stealer+sorcerer and everything else one could hope for. His pants are also magical and that really settles the deal. 



Almost there: Fugo, Rudolf von Stroheim, Avdol, Iggy

No even close: Echoes part 1, Schigechi

torsdag 30 september 2021

#411 Berlin Alexanderplatz

Berlin Alexanderplatz, 1980. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus Rainer Werner Fassbinder efter romanen av Alfred Döblin

Boken Berlin Alexanderplatz skrevs 1929 av Alfred Döblin. Jag har inte läst den och kommer inte läsa den utan en avsevärd belöning och det är det nog ingen som vill ge? Den var ivarjefall uppenbarligen inspirerad av James Joyces Ulysses och i en slags Stream of consciousness- stil. När den filmatiserades 1931 så var Döblin med och skrev manus vilket resulterade i en hyfsat hyllad 88minutersfilm.

Fassbinder ville gärna ha med alla små tankar, vinklar och vrår så han gjorde den på 902 minuter istället, uppdelat på 13 avsnitt och en epilog. Men han är noga, både i intervjuer och i förtexterna, att detta ska ses som en film och inte en serie, en långfilm, en lång långfilm. Faktiskt ännu längre än fyra sittningar av mastodontfilmen Ben-Hur till exempel. Men varför klagar jag, tiden går ju snabbt när man har roligt? Tyvärr går tiden också långsamt när man har det jättetråkigt.

Så Berlin Alexanderplatz handlar om en tysk man, Franz Biberkopf(Günter Lamprecht), som kommer tillbaka från fängelset och försöker skaffa sig ett redigt liv. Mellankrigstidens Tyskland var ju ingen blomstrande ekonomi och han försöker hanka sig fram med att sälja det ena och det andra. Han träffar också damer, alla damer som syns på bild blir helheta på Franz och vill ligga med honom på direkten - vilket verkar lite konstigt, men det är klart, efter första världskriget fanns det ju färre män att välja på... 

Allt detta blandas med lite skitnödiga monologer som kommer från Döblins bok. Så det var de första fem timmarna. Sedan hamnar Franz i samklang med två personer, Reinhold (Gottfried John) som är en lätt psykotisk gangster och hans kärlek Mieze (Barbara Sukowa). Reinhold får sakta men säkert in Franz i gangsterlivet, men bestämmer sig hastigt att under en biljakt bara putta ut Franz. Franz blir då av med sin arm vilket han ojar sig mycket över (säkert ett par timmar i filmtid). Trots detta så gillar Franz Reinhold jättemycket- vilket är en av många lite underligare relationer. Franz satt ju som sagt i fängelset efter att ha mördat en kvinna, och hennes syster Eva (Hanna Schygulla) verkar inte bry sig så mycket utan vill ändå sexa med Franz så mycket som det går. Och ja, skruvade karaktärer kan man ju alltid ha i en film men här är de liksom oförklarade och osammanhängande... 

Mieze är vad som blir Franz stora kärlek. Han är 50, hon är klart yngre men vad som är lite oroande är att hon mentalt är runt 8 år filmen igenom. Dom verkar så kära så, trots att Franz nästan slår ihjäl henne. Tyvärr leder dock även deras kärlek till att Reinhold blir lite svartsjuk och mycket mordisk...



Bilden är grynig med gammal VHSkvalitet- vilket var så Fassbinder ville ha det. Färgschemat är samma hela filmen igenom och är enligt Dune-modellen med färger från ljusgult till mörkbrunt. 

Det var det, sista två timmarna är som en annan film som utspelar sig i Franz psykbrytande hjärna, där han träffar döden, jesus, mamma, Mieze och djävulen. Jag hänger inte riktigt med på scenernas innebörd men det är fina skräckfilmstagningar som nästan lyckas väcka lite intresse i min fassbindertrötta kropp.

Berlin Alexanderplatz är för lång, manuset är alldeles för likt en bok, regin är teatral, skådespelarna är dåliga (förutom Gottfried John som Reinhold). Snittbetyget på Letterboxd är 4,3 och på IMDB är det 8,5 vilket gör att jag inte förstår någonting. Det finns ju så många bra serier därute, se någon av dom istället. 




torsdag 23 september 2021

#407 Mala Noche

Mala Noche, 1986. Regi av Gus Van Sant, manus av Walt Curtis och Gus Van Sant

Första fem minutrerna suckar jag då alla amerikanska collegefilmer är så lika i sin quirky filmade stil, med medveten grynighet och arty kameravinklar. Men till min lycka så har filmen också ett oväntat mörker.  

Walt (Streeter) ä rett butiksbiträde som blir blixtkär/blixtkåt i en Johnny (Cooeyate), som är en mexikansk illegal invandrare. Johnny är varken intresserad eller homosexuell men det stoppar inte Walt som blir alltmer pushig för varje scen. Efter en kort förhandling med Johnnys kompis så verkar det gå vägen: 

Walt Curtis: I'll give you fifteen dollars if I can sleep with Johnny. Quince dollores. Si? Para me and Johnny. Is okay? Bien                                                                                          Roberto Pepper: [in Spanish] Okay, give it to me.                                                               Walt Curtis: Quince dollores. I wish I had more. I wish I had a hundred.

Men hans närmanden resulterar aldrig i vad han tycker att han förtjänar. För Walt tycker att han liksom borde kunna få vilka mexikaner han vill, de är ju trots allt mexikaner. De går på gatan och skräpar, de kan inte språket, eller hör inte riktigt hemma i samhället så de borde känna sig glada för att någon som Walt vill trycka sig in i dom. I brist på Johnnys intresse så lyckas Walt få ihop det med hans kompis Roberto(Monge) men den relationen blir inte direkt sund den heller där Roberto liksom inte riktigt ser sig själv som gay vilket leder till ganska ryckiga möten männen emellan (Nej Male Noche klarar inte Bechdeltestet). Ibland får Walt lite korta moment of clarity och liksom erkänner för sig själv att han inte direkt är så sjyst, men hans erotiska lustar tystar raskt sådan självreflexion. 




Så detta var alltså Gus van Sants debutfilm, och det märks. Den är ganska tjatig men också lite mörk och intressant. Mala Noche som betyder dålig natt, är som sagt grynig och svartvit (för det mesta), karaktärerna kanske är lite väl statiska, och titeln utlovar en riktigt dålig natt men trots sina brister så kommer den upp i en svag:  



torsdag 9 september 2021

#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 



 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...





måndag 30 augusti 2021

#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 





Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?