torsdag 23 september 2021

#407 Mala Noche

Mala Noche, 1986. Regi av Gus Van Sant, manus av Walt Curtis och Gus Van Sant

Första fem minutrerna suckar jag då alla amerikanska collegefilmer är så lika i sin quirky filmade stil, med medveten grynighet och arty kameravinklar. Men till min lycka så har filmen också ett oväntat mörker.  

Walt (Streeter) ä rett butiksbiträde som blir blixtkär/blixtkåt i en Johnny (Cooeyate), som är en mexikansk illegal invandrare. Johnny är varken intresserad eller homosexuell men det stoppar inte Walt som blir alltmer pushig för varje scen. Efter en kort förhandling med Johnnys kompis så verkar det gå vägen: 

Walt Curtis: I'll give you fifteen dollars if I can sleep with Johnny. Quince dollores. Si? Para me and Johnny. Is okay? Bien                                                                                          Roberto Pepper: [in Spanish] Okay, give it to me.                                                               Walt Curtis: Quince dollores. I wish I had more. I wish I had a hundred.

Men hans närmanden resulterar aldrig i vad han tycker att han förtjänar. För Walt tycker att han liksom borde kunna få vilka mexikaner han vill, de är ju trots allt mexikaner. De går på gatan och skräpar, de kan inte språket, eller hör inte riktigt hemma i samhället så de borde känna sig glada för att någon som Walt vill trycka sig in i dom. I brist på Johnnys intresse så lyckas Walt få ihop det med hans kompis Roberto(Monge) men den relationen blir inte direkt sund den heller där Roberto liksom inte riktigt ser sig själv som gay vilket leder till ganska ryckiga möten männen emellan (Nej Male Noche klarar inte Bechdeltestet). Ibland får Walt lite korta moment of clarity och liksom erkänner för sig själv att han inte direkt är så sjyst, men hans erotiska lustar tystar raskt sådan självreflexion. 




Så detta var alltså Gus van Sants debutfilm, och det märks. Den är ganska tjatig men också lite mörk och intressant. Mala Noche som betyder dålig natt, är som sagt grynig och svartvit (för det mesta), karaktärerna kanske är lite väl statiska, och titeln utlovar en riktigt dålig natt men trots sina brister så kommer den upp i en svag:  



torsdag 9 september 2021

#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 



 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...





måndag 30 augusti 2021

#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 





Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?



söndag 22 augusti 2021

#404 Robinson Crusoe on Mars

Robinson Crusoe on Mars, 1964. Regi av Byron Haskin, manus av Ib Melchior och John C. Higgins baserad på Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Robinson Crusoe on Mars är ingalunda något mästerverk men då jag såg Matt Damons The Martian nyligen så var det rätt så kul att se och jämföra filmerna mot varandra. För första timmen är de väldigt lika, vi har en man som fastnar på Mars och måste hitta vatten, laga mat, få syre och klara av att hantera ensamheten. Själva ensamhetsdelen är ju lite lättare här då vår Marsresenär (Paul Mantee) också har sällskap av en söt liten apa (The Woolly Monkey eller Barney). Av olika skäl, inte minst budget, så känns ju den nyare filmen klart mer korrekt och den äldre lite mer fantasifull. Exempelvis lyckas vår Marshjälte få syre genom att sätta eld på speciella stenar vilket känns lite långsökt (och väldigt svårt). Första timmen tycker jag dock funkar bra, det är lite lökigt ibland, men man hänger med vår hjälte i hans kamp för att klara vardagens bekymmer (inget nämns dock om toabesök). Efter en timme så kommer dom! Och med dom så menar jag de onda utomjordingarna, som vill mörda oss alla. Utomjordingarna har slavar på mars och han lyckas rädda en av dom, som är en blackpaintad kille(Victor Lundin) från en primitiv kultur. Och ni vet vad som händer när vita män hittar "infödingar", japp, den nya killen blir mer eller mindre slav igen. Skillnaden är att vi nu ska gilla det, vilket jag har lite svårt för(insert colonial analysis).

Men de onda utomjordingarna får vi aldrig riktigt möta, utan de syns bara i små ryckiga klipp där rymdskepp flyger fram på himlen, skjuter och drar iväg. Just det klippet visas jättemånga gånger vilket var lite synd. 




Tja, första timmen var härlig och filmen hade en del härliga bilder men sista halvtimmen segade den till och blev lite obehaglig för mitt PKjag. Så till slut bjuder jag inte på mer än ett: 



fredag 13 augusti 2021

#402 The milky way

The milky way eller La voie lactée, 1969. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland undrar jag om det verkligen var så lyckat för Buñuel att beskriva sig själv som surrealist, en sådan titel kan liksom ställa krav på filmskaparen att slänga in en massa random bilder i sina filmer bara för att inte göra saker för off-brand. Här vill ivarjefall Buñuel diskutera religion och förföljelse, inspirerad av boken Dictionary of Heresies av Abbé Pluquet. Boken beskriver en massa religiösa bråk genom främst 1200-1700talet, och eftersom vi européer var den tidens talibaner så var ju alla våldsamt kinkiga kring hur man skulle tolka olika trätoämnen, såsom förhållandet mellan Jesus och gud, eller om nattvarden är symbolisk eller om vi faktiskt äter Jesus kött på riktigt. 

Ramberättelsen handlar om två män som är på väg till en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela. På promenaden dit händer en massa knäppa grejer, men det mest återkommande är att de liksom kommer till olika tidsåldrar där olika män argt diskuterar religion. Jag tror dock att Buñuel inte tycker att vi i publiken ska hänga med i debatterna då alla pratar ett avancerat teologi-lingo som går över mitt huvud(!) med ganska stor marginal. Huvudpoängen verkar vara att alla verkar vilja ha ihjäl dom som inte håller med om sin tolkning oavsett vad kanske Jesus hade tyckt om det. Det är musketörer och präster och spanska inkvisitioner och några vanliga landsortspräster och alla verkar väldigt intresserade av detaljer. 

Våra vandrare går vidare men frågan är om dom kommit fram ännu, kanske tröttnade dom på en film som liksom slår in öppna dörrar och presenterar få insikter. Och ja, när man är surrealistisk stup i kvarten så påverkar det dessutom ens engagemang för karaktärer och relationer. Allt är ju liksom på låtsas på flera nivåer men tyvärr inte på någon rolig eller spännande nivå. 




Lite låga betyg på sistone vilket kan bero på att jag tappat status som kulturman och bara borde titta på Statham-retrospektiver eller så kommer en Criteteriontopp snart igen? Man får la se.






fredag 30 juli 2021

#403 Cría Cuervos

Cría Cuervos, 1976. Regi och av manus av Carlos Saura.

Titeln anspelar på ett spanskt talesätt som ligger lite nära vårt klassiska "som man bäddar får man ligga" nämligen "raise ravens and they'll peck out your eyes". Filmen vann juryns stora pris i Cannes och påminner ganska mycket om spansk films största framgångssaga från 1973: Spirit of the Beehive. Berättelsen sker helt från ett barnperspektiv, nämligen Ana (Ana Torrent) vars mamma(Geraldine Chaplin) nyligen gått bort och vars pappa dör i första scenen. Ana och hennes systrar hamnar då hos mammans vänliga men något kyliga syster (Conchita Pérez). En realistisk nutid blandas med tidigare händelser och drömmar där hon umgås och har det bra med sin känsliga men kärleksfulla mor. 

Cría Cuervos drivs efter de första fem minutrerna inte av några speciella händelser, utan man får följa ett barn, som uppenbarligen inte hanterar en svår situation särkskilt bra, men hittar trygghet och kärlek hos sina syskon och hos släktens husa. De vuxna runt omkring har sina konflikter som de tror att barnen inte hänger med i, men de små ser mer än vad man tror och förstår ibland mer än vad som är bra. 

Det är ganska många scener med bara barnen, som lyssnar på musik, pratar eller leker. En del av de scenerna, som när barnen dansar tillsammans är väldigt fina. Men när jag läser om filmen så ser jag att många andra verkar tolka in Francokritik i filmen, och visst, så kan det vara. Det är alltid svårt så här 45 år i efterskott och förstå vad mörka rum, eller en keps egentligen innebär. Samhällskritik mot totalitära samhällen man lever i är ju tyvärr ganska subtil då den görs, och blir ännu mer subtil så här ett halvsekel senare. 




Filmen är stundtals fin, men den är också lite statisk. Inga karaktärer utvecklas, inga större händelser eller insikter kommer fram. Det kan vara bra så men bygget kändes lite svagt för mig. Hade jag haft ett OK betyg så hade den fått det men filmfrommen bjussar istället på en:



torsdag 15 juli 2021

#504 Hunger

 Hunger, 2008. Regi av Steve McQueen, manus av Steve McQueen och Enda Walsh

Filmen är baserad på en verklig händelse då ett gäng IRA-fångar försöker kämpa sig till att få status som politiska fångar. Efter att smörjt in sig och cellen i bajs och vägrat bära fångkläder så tar Bobby Sands(Michael Fassbender) motståndet en nivå till och startar en hungerstrejk. Margaret Thatcher är dock inte på humör alls att erkänna politiska fångar;

"There's no such thing as political murder, political bombing or political violence. There is only criminal murder, criminal bombing, criminal violence. We will not compromise on this. There will be no political status."

När man ska skriva ett dokument för skola eller arbete så är ju avgränsningar viktiga, och Hunger avgränsar sig egentligen från att diskutera hela NordIrlandsfrågan överhuvudtaget. Fokuset är laserskarpt på fångarna och livet i fängelset. Filmen är ganska tyst och ibland är tempot lågt och monotont vilket i sig är en del av poängen. Hela bajssituationen leder dessutom till dålig stämning mellan vakter och fångar som i sin tur leder till en del obehagliga misshandlingar (på fångar) och mord (på vakter). 

Hungerstrejken blir det sista vapnet fångarna har, men då relationen mellan fångar och samhället varit ett långt chickenrace kring hur långt man kan gå så båda sidorna tänker gå långt. Innan hungerstrejken sätter igång diskuterar Bobby Sands med en präst kring hur vettigt hela initiativet är. Prästen är helskeptisk men Bobby är bestämd, han begår inte självmord - han blir mördad av ett samhälle som är korrupt och förtryckande. Bobby blir smalare och smalare och i takt med att det politiska blir allt mer personligt och kroppsligt så tar filmen slut - utan egentliga vinnare men en viss lön för mödan kan tolkas i eftertexterna till filmen. 



Hunger är ganska tung men också vacker. Den är tydlig med vad den vill berätta och gör det på ett ganska ekonomiskt och enkelt sätt.



tisdag 22 juni 2021

#401 Night on earth

Night on earth, 1991. Manus och regi av Jim Jarmusch. 

Night on earth är en ny slags naturdokumentär helt inspelad på natten, den ska vara ganska intressant och lite läskig - visas nu på Netflix nära dig.

Vi har också Last night on earth som är ett zombiebrädspel som fått respektabla 6,9 av Boardgame geek. 

Efter min senaste Jarmuschexpedition var jag mer sugen på ovanstående än den jordanatten jag skulle ta del av, vilket är just Night on earth från 1991. Filmen är en episodfilm (fem episoder) och utspelar sig under fem separata taxifärder i fem olika städer, Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors, så egentligen kanske den mer skulle heta Night on the western earth - men jag ska inte vara petig. Episoderna är berättade utifrån taxiförarens perspektiv och dess möten med nattens kunder. Även om många taxiresor säkert är ganska så tysta så finns det säkert en hel del spännande möten som man gör som chaffis. Night on earth handlar dock inte om livsavgörande resor utan mer om snabba möten och livssituationer som liksom rinner in och ut ur våra liv. 

I Los angeles kör en ung taxichaffis (Winona Rider) en castingagent(Gena Rowlands) mellan två adresser, får ett erbjudande om ett nytt liv som hon inte vill ha, i New York träffar den osäkra chauffören Helmut en man som heter Yoyo vilket leder till att båda ägnar delar av resen åt att reta den andras namn, i Paris träffar vår chaufför en blind kvinna som han försöker få berätta hur det är att vara blind, i Rom kör Roberto Benigni runt en präst som får hjärtattack och i den sista, sorgligaste biten, så jämför Mika sin sorg med sin kunds olycka. 

Mötena sker utan att frågor hinner diskuteras klart, eller att man får någon slutlig poäng eller uppvaknande, mer än att livet liksom pågår där ute, överallt. Trots (eller tack vare) detta känns filmen lite poetiskt på något sätt. Gatorna är tomma, allt är öde förutom ett fåtal människor och deras möten. 




Jag gillade faktiskt alla delar, även om jag tyckte första delen var lite...konstruerad. Så sammanfattningsvis var det här en klart värdig Night on earth: 




onsdag 9 juni 2021

#400 Stranger than Paradise

Stranger than Paradise, 1984. Regi och manus av Jim Jarmusch 

"A New Yorker's life is thrown into a tailspin when his younger cousin surprise-visits him, starting a strange, unpredictable adventure." - Så beskrivs filmen i IMDB vilket kan skapa förväntningar om att vi kommer ta del av ett konstigt och oförutsägbart äventyr. Det kommer vi verkligen inte för Stranger than Paradise är ingen film som drivs av händelser utan det är mer lite slice of life kring en drygcool kille, hans kusin och hans kompis. Eller slice of life mixat med Godard i en amerikanskt independant-setting. 

Så filmens hjälte är Willie (John Lurie) som flyttat till new york för 10 år sedan och verkar ägnat all sin tid åt att bli superamerikan, han har ingen dialekt, han har hipsterkläder och han slackar hårt med sin lite korkade kompis Eddie (Richard Edson). Hans humör sänks drastiskt då hans ungerska kusin Eva (Eszter Balint) kommer på besök. Trots det hänger de en stund innan hon drar vidare till Cleveland. 

ONE YEAR LATER

Efter att ha fuskat i kortspel och vunnit lite pengar besöker Willie och Eddie henne i Cleveland och tar med henne på en glåmig trip till Florida. Det är det som är filmens "äventyr", där händer det något mot slutet och det var väl det. 



Stranger than Paradise är riktigt omtyckt i USA och har fått en väldans massa Awards. Filmfrommen å andra sidan blev inte så amused. Amerikans indiefilm kan vara ganska jobbig, och denna var inget större undantag. Filmen var dessutom en långfilmsversion av en kortfilm och det är ju ofta en ganska dålig ide. 

Finns inte så mycket mer att säga här, helt OK men ganska trist. 



måndag 31 maj 2021

#399 House of games

 House of games, 1987. Regi av David Mamet, manus av David Mamet och Jonathan Katz

Runt säsong 2 av Lost började manusförfattarna börja tveka lite kring var showen var på väg, vilket ledde till att mycket tid gick åt att visa de olika karaktärernas backstory. I ett sådant avsnitt, The long con så får man följa Sawyers(Josh Holloway) äventyr som Con-man. Föga visste jag att det avsnittet egentligen bara var en remake av denna film: House of games. 

Filmen följer ett ganska klassiskt upplägg med en kvinna(Lindsay Crouse) som blir mer och attraherad av con-världen och dess ljusskygga individer. Hon vill skriva en bok om deras liv och blir allt mer insyltat. Det är korttrick, kontantstölder och lurendrejeri i omgångar - vilket ju alltid är lite kul. Tyvärr så var alla tricks och svängar lite förutsägbara för mig som då redan sett Lostavsnittet, men så kan de gå. Det är trots allt kul att följa Mikes (Joe Mantegna) guidade tur runt bluffmakeri. "Confidencebluffar" handlar inte om att får okända människors förtroende utan att man först ger dem ditt, berättar Mike och demonstrerar det raskt genom att låtsas vänta på pengar vid western union, en annan är där och Mike erbjuder sig direkt att ge honom pengar till sin bussbiljett då hans pengar kommer. Den andras pengar kommer först, såklart, vilket innebär att han istället erbjuder att ge pengar till Mikes "bussbiljett" istället. Sådär håller det på och det är ju lite upp mig ally trots allt. 

Så fram tills det är 20 minuter kvar så följer filmen ganska slaviskt Lostavsnittet(eller tvärtom) men sedan tar den allt en nivå till vilket lyfter huvudrollen från ett ganska naivt vallat får till något lite mörkare. Just slutet gjorde resan värd och höjde upp filmen ett extra snäpp. 



Hela uppläggen med bluffarna var ganska kul att se och enligt Wikipedia var allt väldigt researchat vilket märks. Allt är som en koreograferad dans med ord, gester och "oväntade" händelser. 

På minussidan så var skådespeleriet och regin ganska styltig, repliker lät ibland som att de talades av Siri version 1. Ibland känns dessutom Mamets manusförfatteri lite mer som koncept än som riktiga människor med riktiga liv, och ja det gäller även Wag the dog. 

Men det trevliga övervägde och får en välförtjänt: 



torsdag 13 maj 2021

#396 Ace in the hole

Ace in the hole, 1951. Regi av Billy Wilder, manus av Billy Wilder, Lesser Samuels, Walter Newman och till viss del kanske också Victor Desny

Så äss i hålet? Nja, här är titeln både referens till ett talesätt:

Ace in the hole. A hidden advantage or resource kept in reserve until needed: “The coach was certain that his new trick play would turn out to be his ace in the hole.” This term comes from the game of stud poker, in which one or more cards are turned face down, or “in the hole,” as bets are placed

och en mer bokstavlig tolkning där en journalist försöker göra det mesta av en man som fastnat i en grotta.

Chuck Tatum(Kirk Douglas) har fått sparken från alla tidningar i dom större städerna och söker sig till en liten tidning i Albuquerque där han hoppas att turen ska vända. Tidningen drivs av en vänlig idealistisk farbror som lite övertydligt har en broderad tygstycke där det står "tell the truth" ovanför hans dörr. Chuck är lite mer kreativ med skrivandet och väntar desperat på sin chans att göra en scoop och därmed lämna sina lantiskollegor och äntligen komma tillbaka till smöret. På väg till ett reportage tillsammans med en fotograf om en en ormjakt så ser han en ambulans, och följer efter. En man har fastat i ett ras djupt ner i en grotta. Direkt skiner han upp, om allt bara går rätt så kan det här vara hans break. 

Charles Tatum: One man's better than 84. Didn't they teach you that?
Herbie Cook: Teach me what?
Charles Tatum: Human interest. You pick up the paper, you read about 84 men or 284, or a million men, like in a Chinese famine. You read it, but it doesn't say with you. One man's different, you want to know all about him. That's human interest.

Just folk som fastnar i grottor har ju en mediavänlig dramatik, just då det är en pågående händelse. För några år sedan fastnade några barn i en grotta i Thailand, och hela äventyret och den dramatiska räddningen följdes av en global press, trots att det kanske objektivt fanns viktigare saker som händer. 



Men för att det ska bli en bra journalistisk språngbräda så är det viktigt att han får exklusivitet och att räddningen inte går för snabbt. Ett happy ending är bra, men ett happy ending som tar runt en vecka är ändå bäst. För att lösa första delen så skapas snabbt en allians med sheriffen som ger honom full access och någon räddningsledarroll mot en mycket positiv pressbild av den korrumperade sheriffen. Ace in the hole är cynisk, och Chuck likaså när han försöker på alla sätt han kan få räddningen att dra ut lite till, samtidigt som Leo, som sitter fast, blir sämre och sämre. 

Cynismen gäller inte bara pressen, utan också vi i allmänheten som på något sätt dras till och fascineras av olyckor och dramatik. Hela platsen runt grottan blir till slut som en cirkus med korvförsäljning och besökare från när och fjärran som vill kolla vad som händer. 




Ace in the hole är kanon, med hårdkokt dialog och en ganska krass vy kring vad som går hem i stugorna. Jag gillar't



torsdag 6 maj 2021

#398 Les Enfants Terribles

Les Enfants Terribles, 1950. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean Cocteau - baserad på en bok av Jean Cocteau

Förskräckliga barn har man ju träffat en del i sitt liv, men i regel växer de ju upp. Icke så här då syskonen Elisabeth(Nicole Stéphane) och Paul(Edouard Dermithe) i början av filmen är 16 och 18 och bråkar på bästa 5-åringsnivå över vem som ska bädda, bada först i badkaret eller bara allmänt kombinerar en retfullhet med en enorm känslighet för ret. Tidigt i filmen dör deras mamma, och pappan har dött redan under småbarnsåren så nu är de själva - vilken borgar för en än mer utflippad syskonrelation. 

Det finns här ett ganska tydligt har-kärleksförhållande mellan syskonen. Mycket tid för sig själva har gett dom ett eget språk, egna regler och tyvärr en ganska isoliserad syn på sig själv och omvärlden. På det sättet påminner den till viss del om Dogtooth som också har en familj som liksom varit för sig själva alldelles för länge i centrum. Syskonen är trots sin gemensamma situation ganska olika, där storasyster är lite mer aggressiv och lillebror är lite mer svag och liten. Dynamiken dom emellan blir lite som tråden som håller allt ihop. En dynamik som både utvecklas och hotas av de två andra i deras krets, en mannekäng och en rikemansson. Båda liksom dras till dom och deras egenheter trots(eller tack vare) att de åker på en rejäl mängd förolämpningar och konstiga lekar. 



Jag hade mina onda aningar innan filmen började men den bjöd på en massa menlösa bråk som på något sätt kändes intressanta och roliga. Jag gillar't!

 


söndag 25 april 2021

#397 Ivan's Childhood

Ivan's Childhood eller Ivanovo detstvo eller Ivans barndom, 1962. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Vladimir Bogomolov och Mikhail Papava

Efter att ha sett lite Tarkovski så var förväntningarna på en komplex och vacker 3,5 timmes odyssé genom rysk historia. Men icke, Ivans barndom är ganska direkt, men också poetisk och vacker. 

Ivan är en ung pojke på väg till en sovjetiskt militärbas efter att ha gjort ett spaningsuppdrag bakom nazisternas stridslinjer. Han är sur och blöt, varvat med hans umbäranden får man se en (över)idealiserad barndom med hans mamma och syster. Men han är fortfarande ett barn, så scenerna blir både minnen och en alternativ verklighet som Ivan bara kan drömma om men aldrig uppleva då hans familj inte längre lever. Det enda han har är att vara till nytta i kriget. 

Sedan har vi ju miljöer som på ytan är jäkligt ruffiga, som djupa träsk som tack vare långa svepande tagningar på något sätt får något poetiskt över sig. 

Ivan hamnar till slut i en situation där han kämpar för att få göra ett uppdrag till medans de andra soldaterna tycker han är för ung. Men då han till slut väl går iväg mot mörkret så bryts filmen med klipp från ett erövrat Berlin där hans sorgsna underofficer letar igenom papper för att hitta vad som hände med krigsfångarna som nazisterna tog.



Det finns ett parti i filmen kring Mascha som är en tjej som tar hand om det lokala fältsjukhuset. Under hela filmen är sjukhuset tomt, men alla antar (antagligen helt korrekt) att det snart kommer bli fullt. Hon stressar och fixar samtidigt som det är en stress att vara en ensam kvinna i en sådan här miljö. Hon blir visslad på, en officerare försöker under en lång obehaglig scen få till det med henne i skogen och den hon är intresserad av försöker hålla sig kall. Allt är ganska low-key men den extra stressen allt det innebär kommuniceras ganska fint. 

Ivans barndom är både vacker, sorglig och fin, och dessutom ett ganska unikt perspektiv i ett uttjatat ämne. 



lördag 17 april 2021

#395 The Face of Another

 The Face of Another eller Tanin no kao, 1966. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe.

Ska man vara  klyschig kan man ju säga att vi alltid bär olika masker som är variationer av oss själva. Men hur mycket av oss själva sitter egentligen i våra masker och vad händer då vi byter ut själva grunden för vår bild utåt - vårt ansikte? Så börjar Filmfrommens mest skitnödiga recension än så länge. Men det är också temat av dagens film som är ett litet tankeexperiment av allas vår Teshigahara. 

Herr Okuyama har precis blivit av med sitt ansikte i en obehaglig arbetsplatsolycka. Allt är bara kratrar av hud och brända delar vilket gjort Okuyama än mer trumpen än vad han tidigare var. Han bråkar med sin fru, han tar in allas nyfikna blickar på hans bandagerade huvud och det gör honom bara än mer sur. Tur (?) nog så att han har kontakt med en protesexpert som liksom gör ett nytt ansikte åt honom. Kvaliteten är över logisk förväntan (lite som Mission impossible eller Face/off), men han kan nu vilket som gå runt och vara helt ny. Det blir som ett pånyttfödande (med inslag av medelålderskris) så han glider runt och super, raggar och lever rövare. Till slut blir det lite Cosi van tutte över det hela då han bestämmer sig för att ragga upp sin fru, som inte är medveten om hans maskliv. Till slut känns allt möjligt med ett nytt ansikte, han ropar "jag är ingen!"" och känner att inga regler längre gäller för honom. 





Samtidigt som han är...ingen så känner en del igenom honom bättre än vad han tror, man kanske aldrig riktig bara kan släppa det som varit utan verkligheten kommer som bekant och biter en i rumpan. 

The Face of Another lyckades skapa en slags obehaglig stämning rakt igenom, vilket i sig är imponerade. Men samtidigt störde jag mig på hela premissen, jag tror helt enkelt inte att ansiktet är en så stor barriär för hur vi beter oss. Man hade kunnat göra samma poäng bara genom att följa några typer på semester utomlands - där kan ju man också se sig själv som anonyma och tycka att man kan bete sig lite hur som helst. Så, nja. Filmen är välgjord men slog inte an några större toner hos mig.