tisdag 11 augusti 2020

#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 



Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar