torsdag 6 augusti 2020

#349 Kicking and screaming

Kicking and screaming, 1995. Regi av Noah Baumbach, manus av Noah Baumbach & Bo Berkman

Man ska ju gräva där man står, och det är precis det som Baumbach gör i sin debutfilm. För Kicking and screaming utspelar sig i amerikanska colleglivets sista år på Vassar College där han själv befann sig i början av 90-talet, och filmen befolkas främst av killar med samma årgång som han själv (1969), och. Tidigare antar jag att det för många var studenten som var utspark i vuxenlivet, men bara för att det för våra protagonister är några år senare blir inte smällen mindre. Alla karaktärer verkar befinna sig på olika stadier av DABDA-skalan (Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptence) och hanterar det på olika sätt. En som alltid rör sig på de första stegen är Chet (Eric Stoltz) som pluggat om kurser i över tio år och på något sätt verkar accepterat sitt livsöde som student. Andra försöker ta sig vidare men fastnar allt som ofta i små fyndiga studentikosa diskussioner om det ena och det andra. För om det är något som filmen försöker vara så är det witty. Mel Brooks sa tydligen att "Wit is shit. Funny is MONEY!", och det håller jag inte riktigt med om, witty dialoger från Woody Allen, Oscar Wilde,  Joseph L. Mankiewicz, Jane Austen eller Whit Stillman är ju hur trevligt som helst att se på- Det går väl ganska bra för Kicking and Screaming i vissa stunder men ibland blir det inte lika bra som Baumbach försöker få till det. 

Metropolitan, Whit Stillmans mästerverk från 1990 är en uppenbar inspiration, både till manus, upplägg och karaktärer. Baumbach har även castat Chris Eigemann till en lite mer deprimerad version av in tidigare roll från Metropolitan. 

Mycket cirklar runt killgänget som liksom går på barer och hanterar sin åldersnoja (de är 23). Det finns tjejer i gruppens utkant men de är just outsiders - och ombeds att gå då grabbarna ska prata allvar. Mest allvarligt är det för Grover(Josh Hamilton), som i början av filmen blir lämnad av sin flickvän som ska plugga ett år i Prag.
Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "
Jane: They have good beer there.
Grover: "... now I know how bad American beer is - thing."
Grover deppar och nojar under större delen av filmen tills vi får se en klassisk race till flygplatsen-scen men då detta inte är en rom-com (se titeln) så slutar det lite mera....verkligt. 



Tja, en ganska typisk amerikansk indie-film. Karaktärerna är lite quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta. Allt har dessutom en slags ironisk distans som gör att jag får svårt att engagera mig, och humorn som ibland blommar upp är nästan aldrig kul, så nja. Kicking and screaming har sina stunder men de är inte så många.


2 kommentarer:

  1. Japp, "quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta" skulle kunna summera väldigt många indie-filemr för min del :) Baumbach är väldigt ojämn i mina ögon, han är bra på dialoger men kanske inte alltid lika stark med någon slags handling eller relationer som jag bryr mig om.

    Mitt intryck är fö att USA funkar lite som du kommenterar -- att man inte blir "vuxen" iom studenten. Har du bara kosing och kan bo på dorms i college är ju allt väldigt tillrättalagt med fritidsaktiviteter och mat och gud vet allt. Mer som en stor internatskola än vad vi i Sverige förknippar med ett någorlunda självständigt studentliv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är som att alla tror att de är så annorlunda medans de tvärtom är väldigt mainstream...

      Gällande skolan håller jag med, men tror också det är ganska stor skillnad på var man pluggar. När jag pluggade i Växjö så var studielivet väldigt omslutande medans det i stockholm var något som inte dominerade hela livet på samma sätt.

      Radera