torsdag 27 augusti 2020

#352 Jigoku

Jigoku eller The sinners of hell, 1960. Regi av Nobuo Nakagawa, manus av Nobuo Nakagawa, Ichirô Miyagawa.

Ja, vad händer när man kommer till helvetet och vad händer när man ska försöka se Jigoku? 1. allt brinner och är eländigt och 2. man får se Kurosawas utsökta film med nästan samma namn. Det tog en stund innan jag insåg att jag redan sett filmen och att det var fel Jigoku jag satte på (high and low på engelska) men det gjorde inte så mycket då Kurosawa-Jigoku fortfarande hade pepp i steget. Den här Jigoku var ju i en helt annan stil och med en mer bokstavlig tolkning på helvetet... Men innan man kommer till helvetet så lever man ju, vilket är just det som vår protagonist Shiro gör (Shigeru Amachi). Han råkar då köra på en fotgängare som dör, han blir upprörd men plötsligt så sitter en mystisk dubbelgångare brevid honom i bilen som bara "vi skiter i det där va?". Den mystiska mannen visar sig vara en liksom ond del av samvetet och han dyker liksom fram ibland då det tas dåliga beslut. Vilket som, mannens flickvän dör och han bosätter sig hos sin mammas ålderdomshem där det finns en massa skumma typer, en korrumperad polis, en slarvig doktor, en kock som lagar rutten fisk med mera. Just den ruttna fisken ligger bakom att de flesta dör och lite mord tar hand om resten. Slut! 

Eller, det är inte slut för nu är vi i helvetet där hela gänget samlas. Jobbigt för alla som blir plågade, brända, skalade, mobbade, kittlade och kokta. Denna delen av filmen, som var lite galen i upplägget var också roligast. Det flyger onda andar och mystiska djävlar cruisar runt. Det blir både lite larvigt och lite obehagligt vilket jag gillade. Fotot och set design kändes ganska on point och stämningen var effektiv och härlig. 





Jigoku är en liten filmskatt, vem kunde tro att helvetet var så bra?



tisdag 18 augusti 2020

#353 Solo con tu pareja

Solo con tu pareja (endast med din partner enligt Google), 1991. Regi av Alfonso Cuarón, manus av Carlos Cuarón och Alfonso Cuarón.

Alfonso Cuarón har ju gjort en del intressanta filmer såsom Roma och Gravity. Babel ska väl vara bra men jag har aldrig kommit för mig att se den. Solo con tu pareja är ett sådant där Criterionval där upphovsmannen (det är ju typ alltid män) mer ligger bakom utgivningen än själva filmen i sig. Visst finns det vissa bildkompisotioner som är lite spännande men det gör inte mycket för att göra filmen i sig kul/gripande/intressant. Aja, själva handlingen cirkulerar runt en player, Tomas (Daniel Giménez Cacho) som har flera tjejer samtidigt och lite smyger ut och in i sovrummen utan att någon av dem ska märka hans sneaky beteende. Det är helt enkelt en ganska klassisk sängkammarfars. En av tjejerna fattar vad som händer och hämnas genom att lura Tomas att han har fått AIDS. 1991 var AIDS än mer dödligt än idag och Tomas deppar ihop, hastigt och lustigt (inte särskillt) så hamnar han i en självmordspakt med sin granne, Clarisa (Claudia Ramírez) - som han blivigt kär i. Clarisa vill ta livet av sig för att hennes pilotkille varit otrogen med en flygvärdinna. Det blir komplikationer och drastiskt, folk druttar på ändan och knasar sig samtidigt som Tomas läkarkompis försöker få tag på honom för att lugna ner honom. 

Som sagt, inte så kul. 

Naken i trappuppgången

Tja, det var det. Finns inte så mycket att säga om denna soppa, och betyget blir ett trött:


tisdag 11 augusti 2020

#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 



Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?



torsdag 6 augusti 2020

#349 Kicking and screaming

Kicking and screaming, 1995. Regi av Noah Baumbach, manus av Noah Baumbach & Bo Berkman

Man ska ju gräva där man står, och det är precis det som Baumbach gör i sin debutfilm. För Kicking and screaming utspelar sig i amerikanska colleglivets sista år på Vassar College där han själv befann sig i början av 90-talet, och filmen befolkas främst av killar med samma årgång som han själv (1969), och. Tidigare antar jag att det för många var studenten som var utspark i vuxenlivet, men bara för att det för våra protagonister är några år senare blir inte smällen mindre. Alla karaktärer verkar befinna sig på olika stadier av DABDA-skalan (Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptence) och hanterar det på olika sätt. En som alltid rör sig på de första stegen är Chet (Eric Stoltz) som pluggat om kurser i över tio år och på något sätt verkar accepterat sitt livsöde som student. Andra försöker ta sig vidare men fastnar allt som ofta i små fyndiga studentikosa diskussioner om det ena och det andra. För om det är något som filmen försöker vara så är det witty. Mel Brooks sa tydligen att "Wit is shit. Funny is MONEY!", och det håller jag inte riktigt med om, witty dialoger från Woody Allen, Oscar Wilde,  Joseph L. Mankiewicz, Jane Austen eller Whit Stillman är ju hur trevligt som helst att se på- Det går väl ganska bra för Kicking and Screaming i vissa stunder men ibland blir det inte lika bra som Baumbach försöker få till det. 

Metropolitan, Whit Stillmans mästerverk från 1990 är en uppenbar inspiration, både till manus, upplägg och karaktärer. Baumbach har även castat Chris Eigemann till en lite mer deprimerad version av in tidigare roll från Metropolitan. 

Mycket cirklar runt killgänget som liksom går på barer och hanterar sin åldersnoja (de är 23). Det finns tjejer i gruppens utkant men de är just outsiders - och ombeds att gå då grabbarna ska prata allvar. Mest allvarligt är det för Grover(Josh Hamilton), som i början av filmen blir lämnad av sin flickvän som ska plugga ett år i Prag.
Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "
Jane: They have good beer there.
Grover: "... now I know how bad American beer is - thing."
Grover deppar och nojar under större delen av filmen tills vi får se en klassisk race till flygplatsen-scen men då detta inte är en rom-com (se titeln) så slutar det lite mera....verkligt. 



Tja, en ganska typisk amerikansk indie-film. Karaktärerna är lite quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta. Allt har dessutom en slags ironisk distans som gör att jag får svårt att engagera mig, och humorn som ibland blommar upp är nästan aldrig kul, så nja. Kicking and screaming har sina stunder men de är inte så många.