tisdag 11 augusti 2020

#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 



Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?



torsdag 6 augusti 2020

#349 Kicking and screaming

Kicking and screaming, 1995. Regi av Noah Baumbach, manus av Noah Baumbach & Bo Berkman

Man ska ju gräva där man står, och det är precis det som Baumbach gör i sin debutfilm. För Kicking and screaming utspelar sig i amerikanska colleglivets sista år på Vassar College där han själv befann sig i början av 90-talet, och filmen befolkas främst av killar med samma årgång som han själv (1969), och. Tidigare antar jag att det för många var studenten som var utspark i vuxenlivet, men bara för att det för våra protagonister är några år senare blir inte smällen mindre. Alla karaktärer verkar befinna sig på olika stadier av DABDA-skalan (Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptence) och hanterar det på olika sätt. En som alltid rör sig på de första stegen är Chet (Eric Stoltz) som pluggat om kurser i över tio år och på något sätt verkar accepterat sitt livsöde som student. Andra försöker ta sig vidare men fastnar allt som ofta i små fyndiga studentikosa diskussioner om det ena och det andra. För om det är något som filmen försöker vara så är det witty. Mel Brooks sa tydligen att "Wit is shit. Funny is MONEY!", och det håller jag inte riktigt med om, witty dialoger från Woody Allen, Oscar Wilde,  Joseph L. Mankiewicz, Jane Austen eller Whit Stillman är ju hur trevligt som helst att se på- Det går väl ganska bra för Kicking and Screaming i vissa stunder men ibland blir det inte lika bra som Baumbach försöker få till det. 

Metropolitan, Whit Stillmans mästerverk från 1990 är en uppenbar inspiration, både till manus, upplägg och karaktärer. Baumbach har även castat Chris Eigemann till en lite mer deprimerad version av in tidigare roll från Metropolitan. 

Mycket cirklar runt killgänget som liksom går på barer och hanterar sin åldersnoja (de är 23). Det finns tjejer i gruppens utkant men de är just outsiders - och ombeds att gå då grabbarna ska prata allvar. Mest allvarligt är det för Grover(Josh Hamilton), som i början av filmen blir lämnad av sin flickvän som ska plugga ett år i Prag.
Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "
Jane: They have good beer there.
Grover: "... now I know how bad American beer is - thing."
Grover deppar och nojar under större delen av filmen tills vi får se en klassisk race till flygplatsen-scen men då detta inte är en rom-com (se titeln) så slutar det lite mera....verkligt. 



Tja, en ganska typisk amerikansk indie-film. Karaktärerna är lite quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta. Allt har dessutom en slags ironisk distans som gör att jag får svårt att engagera mig, och humorn som ibland blommar upp är nästan aldrig kul, så nja. Kicking and screaming har sina stunder men de är inte så många.


torsdag 23 juli 2020

#350 Seduced and Abandoned

Seduced and Abandoned eller Sedotta e abbandonata, 1964. Regi av Pietro Germi, manus av Pietro Germi, Luciano Vincenzoni, Agenore Incrocci och Furio Scarpell

Garmis första film om italiensk hederskultur tyckte jag var sisådär, jag brukar nämligen ha lite svårt för italiensk humor... Sedotta e abbandonata är på ytan en variant av föregångaren, men här har vi en ung kvinna, Agnese(Stefania Sandrelli) som blir förförd och sedan lämnad av sin systers fästman Peppino(Aldo Puglisi). Hon blir förkrossad och på bästa katoliksätt försöker hon liksom pina bort sin synd genom att be och sova på vassa stenar. Men det hjälper inte för hon blev visst gravid. När hon frågasr prästen om råd så går det sisådär:
Don Mariano - il prete: Wicked girl, you gave in!
Agnese Ascalone: I'm ashamed and disgusted with myself.
Don Mariano - il prete: You weren't disgusted in the throes of lust!
Agnese Ascalone: I was right afterwards, Father.
Don Mariano - il prete: To late, you shameless girl.
Don Mariano - il prete: Shame on you! Shame on you! You must triumph over the devil. Pray. Mortify the flesh. Pray! Pray! Pray! Pray!

Och just shame är lite av ett tema här, för efter en stund får familjens pappa och patriark, Don Vincenzo Ascalone (Saro Urzì) reda på det hela och får tokspel. Han låser in sin dotter och går fullt bärsärkargång i huset. De har en kris men det viktigaste av allt är att hålla skenet uppe och lösa frågan. Så Don försöker sig på ett bröllop med den unge mannen, men han är inte sugen.
Peppino Califano: I don't want Agnese.
Orlando Califano: What?
Amalia Califano: What's that?
Peppino Califano: I want a virgin for a wife. Why should I give up that right?
Orlando Califano: But you saw Don Vincenzo.
Peppino Califano: Answer me this: In all honesty, would you have married Mama if she'd done what Agnese did with me?
Orlando Califano: What's that got to do with it?
Amalia Califano: You tried to get me to.
Orlando Califano: So? It's a man's right to ask, a woman's duty to refuse.
Peppino Califano: Exactly! Agnese didn't refuse, did she? I won't marry that whore!
Katt och råtta-spelet mellan familjerna eskalerar och till slut har Peppinofamiljen gjort så många brott (förutom sex med minderårig) så bara ett äktenskap kan hålla Peppino från finkan - eftersom brott mot någon man gifter sig med inte räknas i straffbalken (på riktigt var det så, lagen avskaffades dock 1981). Agnese blir i omgångar slagen, förtalad och utfryst av sin familj och sitt samhälle. Då allt skiter sig blir hela familjen som en paria och hennes systers nya fästman gör slut då Agnese stämplats som hora.


Familjen håller skenet uppe på en balkong

Agnese stretar inte emot tillräckligt

Peppino och Agneses syster
På en nivå är filmen ett tungt drama om hederskultur men det finns också en hel del farselement. I synnerhet Dons planer på att lösa allt som blir allt vildare ju längre filmen pågår är rätt så kul - på ett bittersött sätt. Slutet på filmen kändes lite påklistrat men i övrigt funkade detta bra för mig, humorn var helt okej och samhällskritiken kändes intressant och tyvärr inte helt inaktuell. Sedotta e abbandonata är en riktig smäll mot hederskultur, som bara verkar skapa olyckliga, dömande och osäkra människor.


tisdag 21 juli 2020

#345 My Night at Maud's

My Night at Maud's eller Ma nuit chez Maud, 1969. Manus och regi av Éric Rohmer.

My dinner with André kom ut 1981 och trots att den är skrämmande pretentiös så tyckte jag om den. Även den fokuserar på en kväll och diskussioner om livet, andlighet och att leva i sociala 'bubblor'. För på samma sätt som i den filmen så har denna film ett Jag, ett jag som diskuterar och studsar sin världsbild mot någon annan. Filmens Jag(Jean-Louis Trintignant) är en lite bortkommen katolsk man som hamnar hemma hos en Maud(Françoise Fabian), som är en nyskild kvinna som verkar ha levt loppan på en massa olika sätt. Hon liksom lite förlöjligar honom och hans gamla katolska värderingar, men hon verkar också på något sätt lockad av hans oskuldsfullhet. Själv så slits han mellan sina värderingar (inget sex före äktenskapet, OSKYLDIGA tankar med mera) och sitt växande intresse (passion) för Maud. I valet mellan rätt och känslorna så väljer han lite mittemellan och får till slut både kakan och äta upp den.

Ma nuit chez Maud diskuterar religion och datinglivet men det görs ganska trist. Då Bergman aktivt själv letar efter svar på de stora frågorna så verkar Rohmer klart mindre investerad i sitt verk. Filmen slutar varken med ett bang eller ett frågetecken utan mer om att alla fortsätter som innan, utan vare sig nya insikter eller perspektiv. Under filmens gång hade jag kunnat svära på att Rohmer var en sådan där rabiat ateist då hans kristna karaktär verkade så korkad, men det verkar tvärtom varit så att han var trogen katolik livet ut, så jag lutar istället mot att han aldrig på allvar varken tvekade eller såg problematik i sin livssyn - vilket hade varit bra, för filmen åtminstone.

Det som filmen verkar vilja undersöka är om ödet styr våra livsval eller om vi själva kan påverkar våra liv. Tycker man den frågan är intressant finns det kanske mer att hämta, men personligen så tycker jag frågan i sig är ganska dum.

Raggningstips nummer ett


Så, nu har jag sett Rohmers mastodontserie på sex filmer om moral. Enligt baksidestexten ska de ta upp olika moraliska frågeställning men alla sex handlar egentligen bara om att man (man är i alla filmerna en man) inte ska tänka med snoppen utan på vad som är viktigt egentligen. Kanske fint men inte så insiktsfullt precis.

Det var det, ganska trist egentligen, så därför bjuder vi inte på mer än en:

söndag 12 juli 2020

#344 Suzanne’s Career

Suzanne’s Career eller La carrière de Suzanne, 1963. Manus och regi av Éric Rohmer.

Som i många(alla) Rohmerfilmer så följer vi snubbar som raggar. Här har vi en Guillaume (Christian Charrière) som raggar på en viss Suzanne (Catherine Sée), varje framsteg i processen - han tänker ganska amerikanskt med first, second, third och forth base- skryter han om för sin kompis Bertrand (Philippe Beuzen). Efter att ha kommit hela vägen så börjar kompisarna dessutom utnyttja Suzannes ekonomi. De liksom "har glömt plånboken" eller "har inte råd" då det är dags att betala. Suzanne fattar till viss del men bekymras inte så mycket av det. Grabbarna självbild är på en hög nivå, de är bara mycket bättre än Suzanne. I början är det just Guillaumes sliskiga sätt som dominerar men ju längre filmen går desto mer rämnar fasaden hos "the good guy" Bertrand som liksom inte riktigt erkänner för sig själv och andra kring vilken usel kvinnosyn han egentligen har. Suzanne däremot bara glider filmen igenom, visst blir hon lite pankare, men hon är öppen för vad som händer och hamnar till slut på en klart bättre plats än grabbarna.

La carrière de Suzanne var ju faktiskt fin och hade karaktärer som jag definitivt känner igen från verkliga livet. Filmen har dessutom en ganska bra berättarröst som liksom i Barry Lyndon både förklarar skådespelarnas inre liv samt anlägger en viss raljerande ton till deras olika äventyr.
Grabbarna försöker med viss framgång ta hjälp av andarna för att "få till det"

Suzanne och Bertrande fikar
Sensmoralen här är något kring (unga) mäns självkänsla som ibland kan vara väldigt hög utan någon egentlig anledning. Jag tyckte om den ganska mycket, trots min lite risiga relation till Rohmer.

onsdag 8 juli 2020

#343 The Bakery Girl of Monceau

The Bakery Girl of Monceau, 1963. Regisör Éric Rohmer, manusförfattare okänd men jag misstänker starkt Rohmer här.

Kortaste Criterionfilmen hittills! Vi pratar 23 minuter nya vågen och det känns helt lagom. I min förra review så gissade jag att nästa film skulle handla om en man som försöker få ihop det med en för ung tjej, för det har alla 6 filmer jag sett av honom handlat om. Döm då om min förvåning när huvudkaraktären tokraggar på en jämnårig, det kunde man inte tro.

Huvudkaraktären (Barbet Schroeder) går varje dag med sin kompis Schmidt(spelas av mannen med det sköna namnet Fred Junk) and längst en fransk gata och allt som ofta går de förbi en ung kvinna som heter Sylvie (Michele Girardon), hon går åt alltid åt andra hållet på väg till sitt jobb på ett konstgalleri. De byter blickar med varandra och vår unge hjälte blir tokintresserad. Han liksom lyckas krocka med henne och de börjar prata och visst tycke uppstår men aldrig på nivån att han får hennes nummer. Så han går desperat längst gatorna och liksom spanar, men hon är borta. Vår "hjälte" börjar då köpa kakor, och på bageriet jobbar en yngre tjej som han liksom på rutin börjar tjatragga på, och när hon blir intresserad så stöter han plötsligt på Sylvie - mon dieu, vad ska man göra nu?

Trots det lite lökiga upplägget är La boulangère de Monceau ganska charmig, och mer oförarglig än vad det låter som.

Han träffar Sylvie

Bakartjejen säger nej, men vår hjälte är expert på att tjata. 
23 minuter kort bagatell, men ganska trevlig. Ska jag vara generös så blir det:

söndag 5 juli 2020

#346 La Collectionneuse

La Collectionneuse, 1967. Regi av Eric Rohmer, manus av Eric Rohmer och ensemblen.

En snubbe(Patrick Bauchau), pussar sin flickvän hejdå. Han ska hänga på ett landställe i en månad för att "jobba" med sin kinaimport av porslinsrariteter. Så han drar ner till en sommarstuga och bestämmer sig för att bara slappna av, bara hänge sig åt nuet. Han ska doppa sina tår i vattnet, meditera, jobba pyttelite och annars bara hitta sin frid. Men redan efter en dag flyttar det in en ung tjej i huset och hans cirklar rubbas. Inflyttningen av en ung lättklädd tjej hade jag på känn då det har varit ett tema i alla Rohmers filmer jag sett. Han gillar verkligen att göra filmer och män i hans ålder som på olika sätt får till det med tjejer i sena tonåren.¨

 Men här är det hon som är på jakt, åtminstone till en början. Hon drar hem killar och följer med killar hem stup i kvarten trots att snubben vi följer och hans kompis kallar henne för subba och dissar henne. Men ju sämre hon blir behandlad desto bättre, för raskt ligger hon med snubbens vän. Efter det blir vår hjälte plötsligt nyfiken och vill också ligga, men det verkar inte hon. Han blir rasande, varför vill hon inte ligga med honom, varför?

det gör han inte

Han måste få ligga
Male gaze
Ännu en spännande Rohmerfilm, han bjuder på riktiga skatter från 60-70 talet. Jag har minst tre till att titta på inom kort. Min gissning är att de kommer ha teman kring äldre män och unga tjejer... I USA kan man ju prata om white privilage, men inget slår fransk filmregissör-privilage. Det räcker med att vara fransk från 60-.talet så får man maxpoäng av alla filmsajter, perfekt. Filmen får ett lite högre betyg än förtjänat för att jag anade en liten självkritik i själva nyckelscenen på slutet vilket får räknas som en förmildrande omständighet.

lördag 20 juni 2020

#341 A Canterbury tale

A canterbury tale, 1944. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger

Andra världskriget innebar ju en hel del spänningar för de inblandade länderna, och då inte bara den uppenbara spänningen att bli bombad och/eller skjuten. För de allierade så var man dessutom tvungen att raskt börja samarbeta med länder man tidigare haft en lite avig inställning till. Hollywood släppte i det ändamålet en massa filmer som visade att sovjetfolket minsam visst var good guys, filmer såsom "The north star" av MGM handlade om heroiska ukrainska bönder som kämpade mot nazister eller "Russian Rhapsody" är en trevlig liten Merrie Melody som handlar om en massa Gremlins från Kremlin som stoppar tyska bombplan. I A centerbury tale handlar det dock om att britterna ska bli lite mer vän med de där kaffedrickande, skrävlande, okulturella amerikanerna.

Filmen utspelar sig i en engelsk by under några händelselösa dagar under 1943. Tre bekymrade människor möts, en brittisk soldat (Peter Gibbs), en amerikansk soldat (John Sweet) och en brittisk tjej (Sheila Sim). Alla har ouppnådda drömmar, britten är lite deppig över att "bara" ha blivit en biopianospelare efter 5 års musikskola, amerikanen deppar över att hans tjej aldrig skriver till honom och brittiska tjejen har precis fått sin förlovning uppbruten av den potentiella gummens familj då hon inte är fin nog... Trion bondar sedan sig med varandra under en på jakt efter en mystisk man som kastar lim i tjejers hår (!?). Jakten sker samtidigt som de lär känna varandra och det mysiga lilla brittiska samhället de är i. Till en början tycker amerikanen att allt är så litet i England och att te smakar apa, men inte helt oväntat så närmar sig kulturerna tillsamman.

Mot slutet tar sig trion av olika skäl till Canterbury och får där varsin välsignelse, av lite olika slag.

På ytan är A canterbury tale ganska händelselös, men Powell/Pressburger lyckas ju få allt att kännas sådär great british bake off-trevligt hela tiden vilket ju är härligt. Dessutom lär man känna karaktärna så fint att allt får en ganska storslagen känsla trots de ganska odramatiska händelserna som visas

Hon är deppig

Han är deppig

Dom är glada tillsamman
A Canterbury tale blev Powell och Pressburgers första kommersiella flopp vilket antagligen beror på manuset och då i synnerhet hela grejen med tjejlimmaren som bara kändes halvgenomtänkt. Själv blev även jag lite kluven, men mest glad så det blir en:

söndag 14 juni 2020

#340 Koko: A Talking Gorilla

Koko: A Talking Gorilla, 1978. Regi och manus av Barbet Schroeder.

Sedär, en icke-arty ap-dokumentär - trevligt! Eller? För det finns en hel del som kliar mina kanske överkänsliga djurvänsögon. 

Koko är en gorilla som bor tillsammans med en ung Stanfordforskare(Penny Patterson) som liksom vill visa att apor kan kommunicera. Så varje dag lär sig apan teckenspråk, eller försöker lära sig teckenspråk. För forskaren liksom säger "say thanks" och apan säger "uuuu", forskaren håller fram en godis och visar hur man håller handen och till slut gör apan samma sak och får sin godis. "wow, she can say thanks!". Mmm, jag är tveksam. Så trots att detta är en enda stor reklamfilm för Koko så känner jag mig rätt oövertalad om att hon kan teckenspråka mer än en hund... Varvat med Koko-scener så får man se klipp på forskare som liksom skiter ur sig skäl till att detta har något vetenskaplig värde. "Eh, this could prove evolution"- tveksamt, och  whatever- det är ju ändå bara puckon som inte tror på evolutionen och dom lär man inte övertala med några hippieexpriment. 

Mest sur blir jag så hon till slut lär apan att förstå "bad monkey" som hon säger flera gånger. Bland annat då Koko stjäl en valnöt, då skriker hon "Bad monkey!" och till slut gör även Koko tecknet för det. Så antingen gör Koko bara några rörelser och förstår inte tecknen eller så förstår hon tecknen och psykar sig själv på grund av att hon ätit en valnöt som låg framme. Gah, dåligt vilket som.

Apor är apor, och att exprimentera på dom för att få dom att bli mer som människor är både onödigt, korkat och elakt. Stackars Koko behövde få vara med andra apor och inte bli någon exprimentapa tycker jag. 

Robin Williams verkade få Koko på gott humör

Koko skulle använda en dator för att prata, det gick inge bra. 

What is that Koko, what is that?
Nej, ju mer jag läser om Koko desto mer skeptisk blir jag, från National enquirer om hur Penny tolkar Koko:
“She would ask, ‘Koko, what do you call this thing?’ and [Koko] would come up with a completely wrong sign, and Patterson would say, ‘Oh, stop kidding around!’ And then Patterson would show her the next one, and Koko would get it wrong, and Patterson would say, ‘Oh, you funny gorilla.’ ”
Precis så var det ganska ofta i filmen, så jag är inte impressed.

Släpp aporna loss det är sommar:

tisdag 9 juni 2020

#339 Yi Yi

Yi Yi, 2000. Manus och regi av Edward Yang

Det är ibland svårt att veta vad som får en film att funka. För på pappret borde denna tretimmarsbjässe fått mig att rota efter snabbspolningsknappen, men icke. Det händer inte så mycket men tiden flyger ändå iväg. Karaktärerna är så fint utmejslade och fotot och manus är spänstigt och direkt.

Filmen snurrar kring en familj där mormor har hamnat i koma och familjen har henne hos sig. Alla familjemedlemmar försöker få lycka på olika sätt vilket leder till med- och motgångar.
Den åttaåriga Yang-Yang(Jonathan Chang) säger inte så mycket, men tvingas utkämpa strider i och utanför skolan mot ett gäng äldre tjejer som mobbas. Och som bekant blir det fel vare sig man ger igen eller inte. En av filmens små brister är dock Yang-Yangs snusförnuftiga repliker som ibland liknar tweets som föräldrar kan lägga ut kring vad deras barn sagt som är såååå klurigt/insiktsfullt.

Ting-Ting (Kelly Lee) som är runt 14 är sidekick till sin snygga och diviga kompis. Hon vet inte hur hon ska bete sig alls i sociala situationer vilket leder till att det ofta blir fel. För det är ju så att om man bara försöker vara snäll och följsam i alla lägen så kan det ju leda till precis det man försöker undvika.

Pappan har till en början en mindre roll tills han stöter på Sherry, som han inte sett på 30 år. Efter några korta artighetsfraser så blir hon plötsligt upprörd ""Why didn't you come that day? I waited and waited. I never got over it." Varför kom han inte? Varför gifte han sig med den han gifte sig med istället för Sherry? Samma fråga kommer även i filmens första scen där en försmådd brud gråtandes jämrar över att en annan kvinna blev vald.

Filmen börjar med ett bröllop och slutar med en begravning, med en födsel emellen. Men den lägger samtidigt ett ganska begränsat fokus på dom stora händelserna i livet utan lägger luppen istället på hur vi människor försöker hitta vår bäring till varandra och oss själva.




Gripande och vackert om människor, filmfrommen säger:


fredag 29 maj 2020

#347 Claire’s Knee

Claire’s Knee eller Le genou de Claire, 1970. Manus och regi av Éric Rohmer

Vad som är kul med hela Criterionprojektet är att tvingas se sånt jag inte annars hade sett. Visst, det blir en del bottennapp men det är en del av charmen. Dagens film är ett säkert kort då alla jag följer på Letterboxd har gett den 4-5 i betyg,  New york times säger "Almost perfect" och Ebert lämnar ut ett sällsynt toppbetyg. Varför lämnar då Clairs knä mig så oberörd? Lets dive in!

Filmen cirkulerar kring Jérôme (Jean-Claude Brialy) som är på en trip i Annecy, som ligger vid en vacker sjö. Där träffar han Aurora (Aurora Cornu) som är en gammal flamma/kompis/älskare(?). Aurora är författare och vill skriva om Jérôme så han lovar att berätta allt som händer honom under sommaren. Snabbt händer grejer då 15-åriga Laura, som är dottern i familjen som hyr ut bostaden till Aurora blir kär i den 44åriga Jérôme. Men Jérôme ska gifta sig i Sverige så han måste avböja, trots att hon flirtar på som tusan under en tvådagarsvandring som de går ut på (själv hade jag nog inte släppt iväg min dotter på en tvådagarstripp med en främmande man), när de kommer tillbaka så träffar han Claire(Laurence de Monaghan)! Claire är liksom lite snyggare, och är runt 17 år. Jérôme börjar direkt med att negga kring hennes boyfriend, hon är för bra för honom säger han. Han känner en passion mot henne men vill samtidigt balansera den mot vad som är lämpligt, mot Claire, han själv och hans blivande fru. Till slut bestämmer han sig, han vill röra hennes knä. Bara det skulle liksom visa för honom själv att han kan vara en man och vara framfusig, men också att han kan säga stopp.

Han och Laura

Claire och hennes pojkvän

Jérôme har en male gaze

Clairs knä
Så, hur ska det gå? Ska han bli helpeddo eller bara en medelåldersman med peddotendenser? Se Le genou de Claire för att ta reda på det. Eller bara läs vidare, för jo. Han håller sig och han är såååå nöjd över sig själv, och Aurora är också nöjd över honom. Nu ska han leva resten av sitt liv som en välanpassad man.


#332 Viridiana

Viridiana, 1961. Regi av Luis Buñuel, manus av Julio Alejandro och Luis Buñuel

Viridiana (Silvia Pinal) är en ung kvinna på ett nunnekonvent. Hon ska precis formellt lägga sina löften då hennes farbror begär att hon ska komma och säga farväl. Vad hon inte vet är att farbrorn är jättekåt. Medans hon packar upp hennes små kors och törnekronor och sånt man tydligen har med sig så smider farbrorn ränk. Han ber sin brorsdotter om en liten tjänst- och vips har hon satt på sig farbrorns döda frus klänning. Nu går han igång totalt och nunnan börjar få starka flyktvibbar. Farbrorn klurar och säger till henne att våldtog henne då hon sov (vilket bara var halvsant), men då det inte smälter hennes hjärta så begår han självmord. Huset ärvs nu av Viridiana och hennes kusin. Viridiana börjar direkt med att hjälpa de svaga genom att bjuda in alla lokala lodisar till huset. Men de fattiga var inte sådär idealistiskt Oliver-twistfattiga utan ganska tjuriga och griniga. När de till slut trashar hela huset så får hon nog- ibland kan det ju vara bättre att hitta sin identitet innan man börjar ändra alla andras eller något sånt.

När filmen spelades in så vara ju Franco fortfarande boss i Spanien och Bunuel fick en del kritik mot att han valde göra en spansk film efter några framgångsrika mexicofilmer, men Bunuel tyckte han fick med en del samhällskritik i filmen, även fast Franco inte tyckte det utan gav den tummen upp.- Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag håller nog med fascisten här. Finns det någon kritik så är den såpass dold att inte en Buñuels fanboy kan komma med exempel som inte är jättenödiga.
Viridiana måste färgat håret i nunneklostret, är det symbolisk för något?

Viridiana har packat det viktigaste på hennes tripp
Filmen har små surrealistiska saker som ett kors som en av karaktärerna har men som också fungerar som en fällkniv. Det kryddar väl lite men efter att ha sett House nyligen så var ju detta ganska half-assed. Så bottenbetyg? nix, den var faktisk både roligare och snyggare än vad jag gett sken av, och temat, hur gör man rätt mot andra (och sig själv) är ju ganska eviga. Betyget blir därför ett redigt:

tisdag 19 maj 2020

#331 Late Spring

Late Spring eller Banshun, 1949. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kazuo Hirotsu, Yasujirô Ozu efter boken av samma namn av Kôgo Noda.

Ibland verkar det som att filmmakare tror att om man bara ökar insatsen så blir det mer och mer engagerande. Men om det stämde så skulle "The force awakens" vara världshistoriens mest spännande film för där dör 8 full-befolkade planeter, men det kommer man knappt ihåg. - Det jag minst mest var stackars Han Solos öde... I Late spring är insatsen mindre, det handlar om en flicka(Setsuko Hara) som inte vill gifta sig men pressas av sin släkt att slå till innan det är försent (hon är 27 vilket verkar lastgammalt i japanska förorten) Man får inget jättetydligt svar kring varför hon är mer motvillig än sina kompisar kring giftermål mer än att hon trivs som det är. Indikationer finns kanske också kring en viss skräck/oro (som i On Chesil beach) för själva bröllopsnatten eller så kanske hon bara värderar sin frihet, som man som fru annars kanske inte har. Hon tar hand om sin pappa och pappan tar hand om henne. Mamman är död och pappan får indirekta gliringar av sin dotter om att det är äckligt med gubbar som gifter om sig.

Till slut ökar pressen en nivå till och hon tackar ja till att gifta sig med någon snubbe som hennes moster har fixat fram. Hon är såpass stressad och intvingad i det här så hon knappt kan hålla skenet uppe. På slutet sitter pappan ensam på ett sushiställe, eftersom han har dragit sig ur sin chans för lycka, för vem vill vara en äckelgubbe?

Nora, en kompis och pappsen

På promenad

Pappan är inte en jättebra peppare
Det är så snyggt hur både dottern och fadern både blir offer och förövare i sitt medlöperi till samhällsnormerna. Han pressar henne till giftemål, hon antyder att omgifte är ofräscht. Mot slutet ändrar hon sig men då hon ska säga något till pappan så har han somnat- så kan de gå. Late Spring visar med små medel hur press och samhällsnormer tvingar oss in situationer många inte mår bra av. Så snyggt och mer gripande än 8 sprängda planeter.

Topp!

onsdag 13 maj 2020

#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:
Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.
Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.



Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål: