tisdag 19 maj 2020

#331 Late Spring

Late Spring eller Banshun, 1949. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kazuo Hirotsu, Yasujirô Ozu efter boken av samma namn av Kôgo Noda.

Ibland verkar det som att filmmakare tror att om man bara ökar insatsen så blir det mer och mer engagerande. Men om det stämde så skulle "The force awakens" vara världshistoriens mest spännande film för där dör 8 full-befolkade planeter, men det kommer man knappt ihåg. - Det jag minst mest var stackars Han Solos öde... I Late spring är insatsen mindre, det handlar om en flicka(Setsuko Hara) som inte vill gifta sig men pressas av sin släkt att slå till innan det är försent (hon är 27 vilket verkar lastgammalt i japanska förorten) Man får inget jättetydligt svar kring varför hon är mer motvillig än sina kompisar kring giftermål mer än att hon trivs som det är. Indikationer finns kanske också kring en viss skräck/oro (som i On Chesil beach) för själva bröllopsnatten eller så kanske hon bara värderar sin frihet, som man som fru annars kanske inte har. Hon tar hand om sin pappa och pappan tar hand om henne. Mamman är död och pappan får indirekta gliringar av sin dotter om att det är äckligt med gubbar som gifter om sig.

Till slut ökar pressen en nivå till och hon tackar ja till att gifta sig med någon snubbe som hennes moster har fixat fram. Hon är såpass stressad och intvingad i det här så hon knappt kan hålla skenet uppe. På slutet sitter pappan ensam på ett sushiställe, eftersom han har dragit sig ur sin chans för lycka, för vem vill vara en äckelgubbe?

Nora, en kompis och pappsen

På promenad

Pappan är inte en jättebra peppare
Det är så snyggt hur både dottern och fadern både blir offer och förövare i sitt medlöperi till samhällsnormerna. Han pressar henne till giftemål, hon antyder att omgifte är ofräscht. Mot slutet ändrar hon sig men då hon ska säga något till pappan så har han somnat- så kan de gå. Late Spring visar med små medel hur press och samhällsnormer tvingar oss in situationer många inte mår bra av. Så snyggt och mer gripande än 8 sprängda planeter.

Topp!

onsdag 13 maj 2020

#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:
Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.
Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.



Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål:


torsdag 7 maj 2020

#328 Murmur of the Heart

Murmur of the Heart eller Le souffle au coeur, 1971. Manus och regi av Louis Malle.

När jag tittar på film med min dotter så brukar hon ibland försäkra sig om vem som är snäll och vem som är elak. Verkligheten (och lite bättre filmer) brukar ju nyansera det här lite mer. I Le souffle au coeur gör Malle en tolkning av sin egen barndom som både visar på omtanke, egoism, humor och ett överpretensiöst allvar. Precis sådana motsättningar lite äldre barn brukar vara upptagna av och då likaså vår Charles (Benoît Ferreux) som blir stand in för regissören som 15-åring. Skådespelarna består till största del av amatörer, men gör jobbet med den äran. Malle - precis som bergman verkar ha växt upp i ett borgerligt hem, men där det hos Bergman verkar stundom varit kallt och spänt verkar det hos Malle varit lite mer avslappnat. Familjen har mycket pengar, och barnen får en del- Behöver dom mer så kan man sälja någon antik pryl på vinden, det är aldrig riktigt någon som bryr sig. Föräldrarna verkar trivas trots mammans olika affärer- men man får å andra sidan aldrig riktigt ett svar på vad pappan gör på kvällarna. För det är just den lätt oidipala mor-son relationen som det fokuseras mest  på, för vår unga protagonist blir mer och mer arg och svartsjuk för varje affär mamman seglar iväg på. När han blir svartsjuk så blir han också kinkig, och då blir det jobbigt för alla andra. Han liksom glider runt och bara välter saker, och när husan ifrågasätter det så kastar han en mjölkflaska på marken och fräser ur sig något i stilen "nu har du lite mer att göra". För Charles, och hans bröder är ganska odrägliga och ouppfostrade, de behandlar andra som skit - men de har också en slags charm runt sig vilket gör att man inte riktigt kan hata dom så mycket som man borde.

Med sin mamma

Med en tjej

Precis som många andra coming of age-filmer så blir det också lite randomscener från ungdomen som jag antar att man som publik ska känna igen sig i, hade det varit Mitt liv som hund så hade vi sett Ingo boxas mot Floyd men här får vi se Indokinademonstrationer, tvångsbekännelser av sin synd för en präst (Michael Lonsdale som också spelar Hugo Drax i Moonraker) som lite lätt pedofilerar på honom men också scener från skolan skolan där han bråkar med kompisar, träffar tjejer och börjar lite tafatt med sexuella trakasserier med tjejer.

Charles är som sagt förtjust i sin mor, och det ena leder till det andra... Så på 70-talet blev filmen förbjuden att visas på fransk tv. Själva akten visas ganska dolt så det är väl inte så mycket att fasa över här, även om incest naturligtvis är något som Filmfrommen till 100% tar avstånd ifrån.

Filmen har ett fint driv och trovärdiga karaktärer, så trots en del brister bjussar jag på en:


söndag 3 maj 2020

#539 House

House eller Housu, 1977. Regi av Nobuhiko Ôbayashi, manus av Chiho Katsura och Chigumi Ôbayashi.

Jag är i regel ganska kluven kring surrealism, det blir ofta liksom lite knäppt för sakens skull. Eller så känns det ibland(som hos Lynch) att det finns något man ska tolka som jag inte riktigt är med på. House bestämmer sig tidigt för att bara vara ointellektuellt apeshit galen från start till mål. Målade regnbågar, en massa hantverkare med animal crossing-looks, katter med laserblickar. Allt händer, hela tiden.

Ramberättelsen har med ett gäng typ-tjejer(som heter Gorgeous (som är härlig), Prof (som är smart), Mac (som äter), Sweet (som är söt), Kung Fu (som är en Kung fu-mästarinna) och Melody (som spelar instrument)). Tjejerna ska besöka Gorgeous moster på landet. Mostern är dock ingen vanlig moster, utan hon är sur för att hennes man dog(förståeligt) och därför ställer hon till en massa förbannelser och sånt (inte lika förståeligt).Tjejerna är konstant nöjda och glada trots att de en efter en dekapiteras och äts upp av möblerna i huset.

Som sagt, allt händer, det är skräck-fast inte läskigt, det är LSD-fantasier, det är målade miljöer och osannolika händelsekedjor. Ett exempel är vattenmelonförsäljaren som bor en bit från mostern som blir galen då en person inte vill ha melon utan banan så han smälter av ilska, bananmannen själv blir förvandlad till en stor hög bananer. Så där är det, i ett envetet eskalerande tempo...

En ond ande 
En ond katt


En tjej som fastnat i ett bildkollage

Ett huvud i ett snöre
Det var svårt att skriva så mycket om det här för det finns liksom ingen fast punkt att förhålla sig till... House är helt enkelt en härlig mix av Looney tunes, gamla skräckisar och Bunuel. Kan ha varit en av de roligaste stunderna jag haft framför en film!


onsdag 29 april 2020

#335 Elevator to the Gallows

Elevator to the Gallows eller Ascenseur pour l'échafaud eller Hiss till galgen, 1958. Regi av Louis Malle, manus av Roger Nimier, Louis Malle, Roger Nimier och Noël Calef, baserad på boken med samma namn av Noël Calef.

Filmer kan vara omtyckta av många olika skäl. Vissa är "tidlöst" roliga, spännande, dramatiska medan andra fört filmmediet framåt och därför kändes väldigt moderna och häftiga då de kom ut.  Ascenseur pour l'échafaud skapades av den 22:årige Louis Malle, och han förde in en ungdomlig modernitet som säkert kändes väldigt cool 1958, men som inte gör så mycket för mig idag. Visst, delar av filmen känns som 60-tal, så tack Louis för att du förde fram filmmediet men jag blir inte så mycket gladare av 60-tal än 50-tal, jag har sett båda.

Filmen kretsar kring en man(Maurice Ronet) som mördar sin chef för att få ihop det med chefens fru(Jeanne Moreau). Men efter mordet fastnar han i en hiss, vilket ju inte är bra om man vill komma undan. Under tiden väntar frun otåligt på sin älskade mördare, men då han inte dyker upp så vandrar hon runt Paris gator och söker efter honom. Just den delen då Jeanne Moreau spatserar runt med Miles Davis musik i bakgrunden var förvånansvärt förhäxande. Jag hade kunnat kolla och lyssna på det hur länge som helst. Men det fick jag inte. Istället blev det en massa morden-i-midsommar scenarion som leder till att mördaren misstänks för andra mord som begicks samtidigt.

Överlag så vill jag ha mina deckare smarta vilket det inte bjuds på här. Titeln stämmer inte, dialoger är ologiska och folk agerar inte särskilt trovärdigt, vilket ju var trist.

Mannen som ska mördas

Mannen som fastnar i en hiss 
Kvinnan som promenerar runt Paris

Klassikerstämpeln här blir jag inte riktigt vän med, det här är, bortsett från musiken, ganska mediokert.

torsdag 23 april 2020

#325 Kind Hearts and Coronets

Kind Hearts and Coronets, 1949. Regi av Robert Hamer, manus av Roy Horniman, Robert Hamer, John Dighton och Nancy Mitford.

Ibland liksom bara håller man tummarna för att det inte ska tappa, för att det inte ska ta slut. För så här trevlig kan bara en film inte vara hela vägen. Snart kommer någon seg plot eller någon onödig omväg, men inte, Kind Hearts and Coronets är rent guld från start till mål.

Filmen börjar i ett fängelse där man får följa bödeln på väg till en fånge. Bödeln är väldans nöjd med att hänga en greve- en greve, not bad at all.
The Hangman: Even my lamented master, the great Mr. Benny himself, never had the privilege of hanging a duke. What a finale to a lifetime in the public service!
Prison Governor: Finale?
The Hangman: Yes, I intend to retire. After using the silken rope... never again be content with hemp.
Han är stolt och korrekt då han förbereder den väldigt artiga och trevliga fången kvällen före den stora (och sista) dagen. Då fången beställt sin sista måltid, "Coffee and a few grapes" så skriver han klart sina memoarer vilket blir ramen för filmen. För mannen, Louis (Dennis Price) var inte alltid greve och hade en hel del att skriva av sig gällande hur han tvingades jobba på butik, vilket han tyckte han var alldelles för fin för - men vad gör man då man inte har så mycket privilegier och är 12:e personen från att ta över grevetiteln. Är man så långt borta så kan de behövas aktiv trimning av släktträdet för att bli nummer ett.

Louis är inte rädd för att trimma alls, han har liksom en historia bakom sig av att aktivt "ta hand" om släktingar i hans väg. Släktingar är ett gäng gubbar, ett par yngre män och en parant kvinnosakskvinna, vilka alla spelas av Alec Guiness. Att alla spelades av Alec anade jag pinsamt nog inte då jag såg filmen, eller pinsamt och pinsamt- Alec Guiness är ett geni som kan se helt annorlunda bara med hjälp av en peruk och en konstig min.

Dialogen är överlag i Oscar Wilde-klass där många repliker liksom är artiga på ytan men ganska beska, bland annat här då Louis älskarinna klagar på sin tråkiga man:

Sibella: He says he wants to go to Europe to expand his mind.
Louis : He certainly has room to do so.

Arbeta i butik, the dishonor!
En av Alecs gubbar
Den sura suffrageten
En av släktingarna goes down with the ship
The D'Ascoynes certainly appear to have accorded with the tradition of the landed gentry, and sent the fool of the family into the church.
Ny filmhistorisk forskning från kritikern Matthew Sweet visar att det ursprungliga utkastet till manus inkluderade vad som låter som spännande scener, inklusive en mordisk attack med en hammare och en samling våldsamma svanar som går till attack.-trots avsaknaden av dessa så är filmen full med charmiga mord och en ganska mörk humor

Ni har förstått, jag gillade Kind hearts and Coronets jättemycket!/

söndag 19 april 2020

#338 Equinox

Equinox, 1970. Regi av Jack Woods, Dennis Muren och Mark Thomas McGee. Manus av Jack Woods och Mark Thomas McGee.

Ungdomar hittar en magisk bok om onda andar, och sedan går allt åt helskotta. Det skulle kunna vara ganska många filmer, kanske i synnerhet Evil Dead. Equinox ger inte heller riktigt intrycket att vara något eget i sig. Visst det flörtas hejvillt med amerikanska monsterfilmer och Harryhausen stop-motion och jag får lite Troma-vibbar av det här, nästan som att man medvetet gjort saker lite dåliga för att det ska bli kultfilm av det hela... Eller kanske inte, alla var amatörer och mest drivande var en Dennis Muran som hade snickrat ihop lite monster han ville göra filmer kring. Han skulle senare bli den ansvariga för visuella effekter i de två första Star Wars-trilogierna, och vissa delar kan man se embryon av här, kanske främst Rancor som dök upp i tredje filmen har en ganska tydlig ihopsnickrad förlaga här.

Ibland kan neorealistiska regissörer få ut hur mycket som helst ur amatörskådespelare, vilket säkert beror på att man där försöker fånga och filma aktörerna i situationer och med repliker de är bekanta med. "Skådespelarna" här får säga ganska konstiga grejer här och verkar överhuvudtaget inte särskilt med på var de är, varför de är där och varför de säger det de gör. Så nej- det blir varken läskigt eller spännande för publiken. Vad det däremot blir är...småcharmigt. Det kommer monster, alla springer runt, det är lite trassligt både framför och bakom kameran och manuset har nog inte tagit mer än ett par minuter att spotta ur sig. Ljudet spelades dessutom in i efterhand och skådespelarna har inte ens klarat av att dubba sig själva vilket ju inte är så imponerande. All denna amatörism borde ju göra att irritiationen är på maxlevel, men inte, Equinox väcker lite moderskänslor hos mig. Jag vill liksom bjuda alla som är med på choklad och en kaviarmacka.


Lite charmigt men också ganska kasst. I min bok får man inte så många pluspoäng för att det var svårt med specialeffekter för i tiden, man kunde ju göra spännande filer med enkla medel. Försöker man däremot göra Transformers 2 1970 så kommer det bli lökigt värre.

tisdag 14 april 2020

#334 Harlan County USA

Harlan County USA, 1976. Regi av Barbara Kopple.

Filmen är inspelad kring gruvorna i Kentucky runt 1975 men människorna, kampen, de sotiga ansiktena och de cyniska kapitalisterna känns väldigt tidlösa. Barbara Kopple väljer här ganska tydligt att ställa sig på gruvarbetarnas sida: hon står med demonstranterna, hon åker hem till dom, hon deltar på interna möten. Eftersom vi befinner oss i USA så är det ju inte direkt lätt att bedriva fackföreningsverksamhet, detta leder i sin tur till rekorddålig stämning som på 30-talet utvecklades till ett slags gerillakrig. Minnena finns kvar så båda sidorna är heltaggade ganska tidigt i konflikten som blåser upp. Gruvarbetarnas missnöje verkar vara ganska eviga, de vill få andningsskydd, lite bättre tider och säkrare arbetsplats. Ägarna i sin tur tycker en hög vinst och obråkiga arbetare är lite viktigare. Arbetarna försöker då strejka, ägarna hyr in strejkbrytare, arbetarna försöker blockera vägen till gruvan och då hyr ägarna några busar med pistoler och träpåkar för att se till att alla kommer till jobbet i tid.

Kampen runt vägen varvas med hembesök, sjukhusbesök där stenlungadrabbade ex-gruvarbetare pustar sig fram, möten och historiska återblickar. Här får man också många kampsånger som känns sådär "Oh, brother where art thou"-gamla. Många sjunger på ett ganska gällt, entonigt sätt som funkar superbra för kampvisorna.

Kampen har alltså en hel del dimensioner, och precis som i all kamp så är det några eldsjälar och några som mest hänger med och ytterligare några som helst är hemma. -Men de får man inte höra så mycket om, för Harlan County USA har helt och hållet de engagerade arbetarnas perspektiv. En dokumentär får såklart vara partisk, men jag hade uppskattat lite material om hur strejkbrytarna eller påkbusarna resonerade kring sin roll. Nu blev de mest märkta som skurkar, vilket de kanske var, men jag tror att i synnerhet strejkbrytarna i vissa fall hade svårast av alla att göra rätt, mot sin familj, mot sig själv och mot sina arbetskamrater.

Konflikten eskalerar stadigt och får en slags våldsam slutpunkt när en 20-årig gruvarbetare blir ihjälskjuten vilket leder till press på gruvbolaget att ge sig, vilket de gör. Hurra, kamp lönar sig! Förena er arbetare i alla länder! Eller inte riktigt, i eftertexterna står det att ägarna ändrade sig efter något år vilket leder till nya strejker i en lång ond cirkel.
Gruvarbetarna hade en grej som såg lite kul ut och det var själva resan ner

Strejkarna beväpnar sig

Ägarnas busar viftar med en pickadoll

"We shall not be moved"
Från början när Barbara Kopple började inspelningen så skulle den handla om fackföreningspamparna som verkade hålla på som gänget i "The irishman" inklusive en dödsskjutning av en fackföreningsledare med familj. Men då hon lärde känna arbetarna så blev fackföreningspolitiken ett sidospår och arbetarna huvudspåret istället för tvärtom.

En del dokumentärer försöker låtsas om att de passivt fångar "verkligheten". Harlan County USA är ingen sådan. Både demonstranterna skriker att de är filmade och ägarnas representanter verkar väldigt medvetna om att kameror är där. Foto från filmen används också som bevis för att få en av ägarnas busar arresterade. En del karaktärer är dessutom extra tuppiga vilket skulle kunna bero på att de har kameran på sig. Så sammanfattningsvis är Harlan är ett ganska bra exempel på när filmskaparen påverkar det som filmas...

Gripande, intressant, kanske lite ensidigt men ändå klart:



torsdag 9 april 2020

#348 Love in the afternoon

Love in the afternoon eller Chloe in the Afternoon eller Kärlek på eftermiddagen eller Chloe in the Afternoon, 1972. Manus och regi av Éric Rohmer

Efter vissa tekniska problem så började jag med att se film 6 i Eric Rohmers sextupel av moraliska sagor (alltså det är sex filmer och inte sexfilmer). Men då filmerna är självstående så ska det inte göra så mycket.

När man ser stand-up komiker kan det vara lite konstigt hur lättflörtade publiken kan vara. Det kan räcka med ett "Oh, strong lights here" och folk skrattar. Franska sextio- och sjuttitalsfilmer verkar ha samma effekt på filmrecensenter out there. Som här, vi har en film om en gift kille(Bernard Verley) som drömmer om tjejer, får ett erbjudande om en affär med en gammal flamma (Zouzou(namnet på skådespelaren, franska filmaktriser verkar köra artistnam som brasilianska fotbollspelare)) och backar ur. Allt tar tid, det är, objektivt sätt inte särskilt kul, men man behöver inte öppna filmsajterna för att veta att alla kommer vara så till sig ödslandes med toppbetyg. Gah. Nu blir det ett lite längre Wikipediaklipp:

Éric Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, använde sig inte av några pålagda ljud eller musik och tog sällan mer än en tagning av scener, även om oväntade skeenden eller väderomslag inträffade. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlande om "vardagsmänniskor" som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet.
Japp, vardagsmänniskor som gör vardagssaker. Det kan kanske vara kul och intressant men jag blev bored. Sista minuterna fick jag se tre gånger på raken då jag somnade.


Filmen då? -Slutet gott, trots att han funderar på varför han egentligen gillar sin fru:
 ([voice over] Why, among all the possible beauties, was it her beauty that struck me? I'm no longer sure of the answer.)
Mmmm. Det var det. Nu är det alltså snart dags för 5 Rohmerfilmer till. #prayforfilmfrommen


lördag 4 april 2020

#326 Metropolitan

Metropolitan, 1990. Manus och Regi av Whit Stillman.

Metropolitan är lite som om Jane Austen hade skrivit en bok om Patrick Bateman från American Psycho. Det är samma trakter, samma stjortkragar och samma självklara inställning av att man tillhör en hotad elit. Med då Bateman mördar folk så sitter gänget i Metropolitan och tar drinkar, sätter på sig gammeldags klänningar, går på debutantbaler och snackar. Som så ofta då man får en filmisk inbjudan till en ny värld så finns det en outsider i gruppen, Tom(Edward Clements) som liksom får representera det yttre ögat. Sällskapet som man får följa har en mer tjej än kille vilket är lite av en katastrof under balsäsongen vilket i sin tur leder till att Tom liksom raggas in i gruppen. Men när man väl lärt känna honom så visar även han sina excentriska sidor, som väldigt bestämnda åsikter och böcker i allmänhet och Jane Austen.
Audrey Rouget: What Jane Austen novels have you read?
Tom Townsend: None. I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelists' ideas as well as the critics' thinking. 
Gruppen är som sagt barnen till den etablerade överklassen, och de blir på något sätt både hyllade och hånade i samma film. Dialogen är så fin, och manuset(som blev Oscarsnominerat) var i sig säkert en förutsättning för alla amatörskådespelares prestationer. Ynglingarna är liksom en skön mix av okunniga, naiva, pålästa och snobbiga utan att riktigt fatta det själva. Bäst av alla är ändå Nick
(Chris Eigeman) vars cyniska inställning till gruppens liv både är träffsäkert, roligt men samtidigt också grundplåten till en slags mjuk utfrysning.

Allvarliga diskutioner kring socialism

Klänningar och kärlek
Sedan är det ju en massa kärlekstrådar, ju fler desto bättre. Någon är kär i någon som i sin tur är kär i någon annan och det känslorna är sådär Jane Austen-aktiga vilket gör att man engagerar sig trots att man egentligen kanske inte borde.

En annan sak jag kände igen från min sällskapsgrupp från när jag var 20-ish var det tvärsäkra politiska diskutionerna, Tom är Fourierist som ju är en socialistisk inriktning vilket ger hans mer modesta bakgrund en politisk spänning. Alla vill liksom verka så pålästa men är i verkligheten kanske mer intresserade av sin egen självbild...

Visst jag förstår synpunkten jag läste på Letterboxd "The fact it's up its own arse is part of the joke.. but it's also mostly up its own arse." För ja, den är både smart och väldigt medveten om att den är smart. Men trots det faller jag ändå ganska hårt. Vissa filmer kan man ibland se fram emot att de ska ta slut - men denna bara hoppades jag skulle fortsätta i all oändlighet och det är ju ett kvalitetstecken om något?


tisdag 31 mars 2020

#324 La bête humaine

La bête humaine eller Människans lägre jag, 1938. Regi av Jean Renoir efter en egen adaption av boken med samma namn av Émile Zola

Slutet av 30-talet. Renoir är stor, större nästan än sin målarpappa. Så då gör han en Colin Nutley och drar in hela sin familj i ett mastigt filmprojekt kring män och tåg. Fast kanske mest galna män.

Jean Gabin som jag ju brukar gilla, spelar en tågmaskinist (Lantier), som är lite tillbakadragen och pratar om sitt tåg som sin fru. I en tidig scen får man reda på att han har en historik av sjukdom och när han besöker en gammal flamma verkar han sakna all social kompetens utan kastar sig på henne och kysser medans hon gråtandes försöker fly. Men ju mer han halvt våldtar henne desto mer smälter hon och till slut omfamnar hon honom ömt, fint (jag undrar hur många kvinnor som har råkat illa ut av sådana här scener). Men omfamningarna byts sedan om till strypning. Hon håller på kvävas. Till slut släpper han den flämtande jäntan och lägger sig på gräset med ett strå i munnen och säger något av typen "det är som det är, jag blir lite såhär ibland" och hon bara "ingen fara gubben, du är fin, vi borde gifta oss" - denna kvinnas dåliga omdöme håller på att sätta henne i stora problem men han säger lyckligtvis nej, han är gift med tåget.

Han åker som sagt tåg, och en kväll får han se ett brott, en kvinna tvingas täcka ett mord hennes man gjort. Hon charmar Lantier, och de inleder något slags förhållande. Men hon är en typisk Femme Fatale som är gift och Lantier är en kärlekskrank galning så oddsen för en happy ending är ganska låg (eller hög kanske man ska säga (Happy ending är alltså inte trolig i detta läget)). Som Famme Fatale är hon lite störigt bebisröstpratande, men hennes bebisröst säger inte bara att Lantier är söt utan också att hennes man borde bli mördad, och om han inte blir det tänker hon dejta en yngre, snyggare man. Hur ska de gå, ska han mörda mannen eller ska hans inre kvinnohatare vinna?

Strypsex vid tågbanan

Kram med sin Famme Fatale
En man med sitt tåg 
En ganska trist och misogyn film som inte engagerar. Vissa bikaraktäerer som den oskyldigt mordanklagade Cabuche som spelas av Renoir himself bara slarvas bort, andra karaktärer som hans tågkompis känns rejält platta. Men även huvudkaraktärerna är ganska irrationella, La bête humaine vinner inga life achievement awards hos filmfrommen, det blir en supersvag:

söndag 22 mars 2020

#323 The Children Are Watching Us

The Children Are Watching Us eller I bambini ci guardano, 1944. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Giulio Viola, Margherita Maglione, Cesare Zavattini, Adolfo Franci, Gherardo Gherardi, Vittorio De Sica, Mario Monicelli och Maria Doxelofer.

Den italienska neorealismen var till skillnad från franska nya vågen inget ideologiskt projekt. Filmmakarna hade efter andra världskriget helt enkelt inte råd med en massa avancerade kostymer eller scenografi utan ville man berätta något så fick man helt enkelt gå ner till gatan och fånga vad som hände. Vittorio de Sica skulle "tvingas" ner till gatans berättelser bara ett par år efter denna film, som var en av de sista han gjorde i det italienska studiosystemet. Och studiosystemet var ju under kontroll av Italiens sverigedemokrater, Partito Nazionale Fascista (halva partiet verkar dessutom inblandade i manusskrivandet). Fascisterna var då som nu ganska måna om sina hjärtefrågor - den nationella identiteten, familjen och folket. Man var anti dekadenta människor, judar och andra avvikare. Detta märks till viss del i filmen som handlar om en skilsmässa där mamman faller för en smörig Roberto och lämnar familjen. Deras barn Pricò (Luciano De Ambrosis) ser och märker mer än mamman tror - men hon verkar också ganska odiskret då hon har kärleksmöten med hennes loverboy på samma park som hennes son leker på. Pappan kämpar för att hålla ihop familjen, men mamman blir påverkad av några dekadenta stadsbor och hamnar på omvägar i hennes lovers arm igen. Ack.

Titeln visar också på den moraliska pekpinnen. Partiet ser dig, barnen ser dig så var nu en god nationalsocialist och håll dig gift med din tråkiga man.

Den goda pappan köper en uniform till sitt barn 
Den dåliga mamman badar lite ofokuserat. 

Nu låter jag jättenegativ och det är jag kanske men filmen hade också en del ljuspunkter. Den största är Isa Pola som spelar pojkens mamma. Hon lyckas på ett ganska fint sätt göra rollen mer flerdimensionell än vad manuset egentligen bjuder på. Kanske dock att man skulle vilja ha ännu mer passion i relationen med hennes loverboy som skulle kunna motivera hennes brott mot kärnfamiljen.

The Children Are Watching Us har sina poänger, men några av dom är ganska ruttna. Det är klart att folk inte bara ska lämna sina familjer vind för våg men jag tycker inte heller familjen ska vara ett fängelse där man tvingas sitta på livstid om man inte vill.


onsdag 18 mars 2020

#322 Mr. Arkadin

Mr. Arkadin eller Confedential report eller Herr Satan själv, 1955. Manus, regi, skådespeleri, manligt ego av Orson Welles.

Europeiska samproduktioner är alltid lite störiga. Man ska besöka halva världen i filmen och alla skådespelare ska få prata sina språk vilket gör att dubbningen blir uppenbar och uppenbart ganska kass. Här har vi ivarjefall en småskojarkaraktär, Von Stratten (Robert Arden) i trubbel på jakt efter ett halmstrå som kan hålla honom i liv. För någon är efter honom, och inte vem som helst utan den diaboliska rikemannen Herr Arkadin(Orson Welles) - Wuuauuauau. Mr. Arkadin börjar alltså in medias res- alltså mitt i en handling och ägnar då större delen av filmen för att reda ut hur vi kom hit och slutet av filmen att reda ut vad som händer sedan. Von Stratten, som är lite av en fifflare har fått i uppdrag att ta reda på Arkadins bakgrund, uppdraget har han fått av just Arkadin som hävdar att han fått en minnesförlust. Strattens undersökningar gräver upp en mörk hemlighet och Arkadin tackar för informationen och börjar sakta sopa igen alla spåren, eller sopar gör han inte, han liksom låter sin knivsamling sköta snacket...

Bildresultat för Mr Arkadin
Arkadin har ett stiligt skägg

Stratten får hemligheter av en loppcirkuskonduktör i Köpenhamn

Ohhh, en surrealistisk blick 
Nu förenklade jag handlingen ordentligt för den snurrar till det ganska mycket. Stratten åker vind för våg genom Europa och Arkadin skrattar diaboliskt av olika skäl. Orson Welles är ju speciell, hans självkärlek liksom strömmar från honom i allt jag har sett, och så är det absolut här också. Det finns någon slags kärlekshistoria här också där Stratten liksom kärar ner sig i Arkadins dotter(Paola Mori), men inget av det kändes särskilt engagerande. Filmen har sina poänger, varav fotot ibland briljerar - men överlag känns det inte som något jag kan rekommendera att man fyller sina karantän-hemmadagar med.