lördag 22 februari 2020

#859 Before Midnight

Before Midnight, 2013. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy och Ethan Hawke

Jesse(Ethan Hawke) lämnar av sin unge på flygplatsen och ser man på, Celine(Julie Delpy) väntar utanför. Så de fick ihop det, fint! De spenderar sommaren på en grekisk ö där det bor med fria konstnärssjälar som fångar dagen och har sett "On the Waterfront". Jesse är inte bara cool pappa med limiterad T-shirt men har också blivit författare av det pretensiösa slaget - han funderar på att döpa sin tredje bok till "Temporary Cast Members of a Long-Running But Little Seen Production of a Play Called Fleeting", bara det borde ju vara grund för skilsmässa? De pratar om kultur och Jesse pitchar jättetråkiga bokideer för några imponerade greker... Opa'! Miljön är sådär Vanity fair snygg, Jesse är snygg, Celine är ännu snyggare. Sedan börjar de prata men dialogen är fortfarande lite blygt sökande vilket känns konstigt då de nu varit ihop i 10 år?

Sadan....Drama! Nu måste dom bråka, och det gör dom. Det är lite Marriage Story acting som känns väldigt teaterskola. Spännande skulle det kunna vara, men jag surar mest som en rutten Fetaost.

Överlag finns det här en massa pinsamma dialoger som när Celine ska berätta att man alltid ska förlora mot män eller när hon får ett bord att sjunga "Penis, Penis, Penis"


I början stör jag mig på att alla är så himla mysiga och glada och på slutet känns alla konflikter konstruerade och jobbiga. Hoppas ingen "After Breakfast" eller något sånt kommer 2022...

Jesse: If you want love, then this is it. This is real life. It's not perfect but it's real.

Nix- kändes inte så real i min bok



fredag 21 februari 2020

#858 Before Sunset

Before Sunset, 2004. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke och Kim Krizan.

Nio år har gått sedan de träffades och lovade att ses igen efter sex månader.

Jesse (Richard Linklater) signerar böcker i en bokhandel i Paris när han får se Celine (Julie Delpy) stå vid en bokhylla med ett nervöst leende. Jesse har en flygbiljett tillbaka till USA några timmar senare men innan dess hinner de gå en promenad.

Celine: Were you there in Vienna, in December?
Jesse: No

Fast jo, det var han ju. Och hon var inte där. Livet gick vidare men Jesse kunde aldrig släppa där kvinnan, den där kvällen.

Han är nu gift med en fyra år gammal son, men visar sig vara missnöjd med sitt liv. Hon arbetar på en miljöbyrå och har en långvarig partner vars karriär som krigsfotograf gör att de inte ses särskilt ofta. På olika sätt har de blivit desillusionerade kring romantisk kärlek men går thru-the-motions för att man ska det... Han är lite amerikanskt positiv medans Celine känner att världen går åt skogen men är ivarjefall glad att Jesse inte blivit  'one of those freedom-fries Americans'. Nu när de promenerar så ler han nästan från öra till öra och även Celine smälter litegrann men inte lika mycket...

Annars är upplägget ganska likt den förra filmen, temat är fortfarande kring kärlekspotential. Dialogen är poetisk, resonerande och lite nervöst sökande kring vad som ska bli nästa steg. Manuset är bättre än vad man först tror; filmen är i många avseenden en filosofisk diskussion kring vad som är viktigt och vad som inte är det. Viktigast av allt kan ju exempelvis vara att inte släppa taget då man hittat det man letat efter. Och i takt med att Jesses plan snart ska går så ställs situationen på sin spets...

Vid bokhandeln
På en fransk parkbänk (Un Banc)
Jag smälter ju lite för det här. Romantiskt, sökande, charmigt:

fredag 14 februari 2020

#318 Forbidden games

Forbidden games eller  Jeux interdits, 1952. Regi av René Clément, manus av François Boyer, Jean Aurenche och Pierre Bost. Baserad på boken "Les jeux inconnus" skriven av François Boyer.

Början på Jeux Interdit är både tidlös och sorglig. Man får följa ett  ungt par och deras lilla dotter(Brigitte Fossey) som trängs med tusen andra på landsvägen bort från kriget, som 1940 befinner sig i utkanten av Paris. Vägen är överfull, människor är stressade och då familjens ganska fina bil kraschar så blir den nästan nedvält från vägen av stressade och livrädda flyktingar. Efter att pappa ger bilen en sorgsen blick så springer familjen längs vägen framåt, ganska klart på väg från något istället för till något. Den lilla flickan, Paulette, kutar efter en tappad boll och då föräldrarna springer efter så träffas de av tyskt kulspruteeld från ett flygplan. Föräldrarna och flickans hund dör ganska omedelbart. Men hon kan inte ta in det, utan strövar lite sorglöst därifrån, med hunden i famnen, bort från vägen och in mot sädesfälten.

Där stöter hon ganska snart på ett litet bondesamhälle, som tar henne under sina armar. Mest vän blir hon med familjens pojke, Michel (Georges Poujouly). Paulette är söt och vänlig och blir sakta en del av familjen. Dock kan hon inte släppa att sin döda hund ska ligga ensam och nedgrävd på någon enslig plats. För att bearbeta detta bygger barnen upp en hel djurkyrkogård vilket i sig inte är ett problem, men korsen till djurkyrkogården tar dem från gravarna på den lokala människo-kyrkogården vilket leder till konflikter i byn där familjer tror att andra familjer saboterar varandras gravplatser. Deras förbjudna lek skapar ett litet världkrig i liten skala på landsbygden...

Bondefamiljerna är ganska Åsa-Nisse aktiga i sättet de är på. Det är så tydligt att teamet bakom filmen är storstadsfolk rakt igenom. Det blir nästan ett exotiserande av de räjäla korkade bönder med en nära relation till jorden och kyrkan.




Början är verkligen jättefin, och Paulettes irrationella sätt att hantera sitt trauma på känns också trovärdigt. Dock förstår åtminstone inte jag hennes sidekick, den 11 år gamla Michel. Han verkar så himla klok och scenen efter snor han kors från kyrkan...

Jag tyckte också att Åsa-Nisse bönderna var ganska störiga och förstörde stämningen ganska mycket. Tanken är säkert att de skulle vara roliga men det här var inte rätt film att stoppa i sådan humor i.

Betyget vägde, men slutet avgjorde det, Filmfrommen levererar ett:

lördag 8 februari 2020

#857 Before Sunrise

Before Sunrise eller Bara en natt, 1995. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater och Kim Krizan

"An exquisitely understated ode to the thrill of romantic possibility", så beskriver Criterion filmen, vilket jag tycker är en ganska fin sammanfattning av Before Sunrise. Själva handlingen är enkel, nästan banal. Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) träffar varandra på ett tåg i Österrike, det får en liten fling och bestämmer att umgås med varandra sista natten innan Jesse flyger tillbaka till USA. De går runt Wien och pratar, stjärnor tindrar, poeter poetiserar och ju längre tid de tittar på varandra och staden, ju längre de pratar så växer någonting, precis så, Jesse blir lite sugen på att ligga. Men inte bara det, det känns som att kärleken väntar, för ju längre de pratar desto mer blir det på riktigt. Och när det känns rätt i magen så kan det vara svårt att acceptera att viss kärlek kanske bara är på lånad tid.

Manuset är verkligen så bra, vilket det måste vara då filmen saknar större händelser - utan måste gradvis föra en konversation från den lite nervösa starten, skämtsamma mitten och ömsinta slutet. Samtalen i sig känns äkta med en skön mix av både allvar, skämt och postpubertala funderingar om det ena och det andra. Konceptet att de inte kommer träffas igen gör också deras ömsesidiga öppenhet mer trovärdig, det finns liksom ingen möjlighet att prata med sina kompisar och utvärdera förhållandet mellan dejterna då man har som 8 dejter på raken. En fin scen är när de just låtsas prata med sina kompisar för att berätta om killen/tjejen de just träffats. Den andra parten spelar då kompisen som ställer frågor som "Verkar hon vettig typ?" eller "Hur känner du för honom" - vilket är trovärdiga frågor, där rollspelet får dem att svara ärligt hur de känner i stunden

Spelar flipper
Låtsasringer en kompis
Hej då
Fin och kärleksfull. Before Sunrise var ivarjefall en feelgoodfilm, och det var precis det jag behövde...


måndag 3 februari 2020

#356 Sweetie

Sweetie, 1986. Regi av Jane Campion, manus av Jane Campion och Gerard Lee.

Kay(Karen Colston) jobbar på ett kontor. Hon är tillbakadragen, kanske lite efterbliven. Hon har trädfobi, tror på kristallers kraft och på spådomar i teblad. Efter att just en tespådom visade att en man med ett frågetecken på huvudet ska bli hennes så liksom kastar hon sig på en kille med en lock i pannan. Tillsammans bosätter sig dom i ett radhus och börjar leva ett själlöst, sexlöst liv med varandra. Sweetie(Geneviève Lemon), som Kays syster kallas för, kommer in i filmen först en bit in. Hon kraschar en ruta och liksom husockuperar sig hos sin syster. Sweetie har issues, hon är på många sätt ganska lik en trotsålderstinn 4-åring som skriker och gormar då hon inte får det hon vill ha.

Till slut kommer även pappan hem till det alltmer dysfunktionella hushållet, och han har då själv med sig ett något slags uppbrott som ökar radhusångesten ytterligare. Ni fattar, vi är mitt i genren "knäppa ångestmänniskor med dialekt". Det blir lite mer allvarligt eftersom men det hettar aldrig riktigt till då karaktärerna inte känns särskilt...riktiga.

Sweetie
Inte Sweetie

Filmen har några roliga grejer men faktum är att Mike Leigh gör det här bättre. Sweetie blir till slut en småtrevlig bagatell men inget som jag tänker missionera(eller skriva så mycket) om...


torsdag 30 januari 2020

#316 Ran

Ran eller , 1985. Regi av Akira Kurosawa, manus av Akira Kurosawa, Hideo Oguni och Masato Ide, baserad på King Lear av William Shakespeare

Se där, då har jag sett 15 Kurosawafilmer och känner mig lite kluven. High and low och Hidden Fortress tyckte jag väldigt mycket om men i ganska många av hans filmer finner jag en slags teatralitet som stör mig ganska mycket. Jag har i regel inget emot en icke-naturalistisk tolkning av karaktärer men det blir ofta (som i Ran) konstigt ojämnt där vissa karaktärer är med i en naturalistisk film och andra är med i någon slags Kabukiteater.

Samtidigt har Ran många kvaliteter, där själva grundstommen består av en maktstrid mellan tre bröder efter att den åldrade "hövdingen"(Tatsuya Nakadai) bestämmer sig för att pensionera sig. Medans sönerna bråkar tvingas pappan att konfrontera alla krigsbrott han gjort sig skyldig till då han fick sin titel. Mitt i allt finns en lätt psykopatisk Laedy Kaede (Mieko Harada) som liksom går från att vara gift till den ena sonen till att få ihop det med den andra sonen.

Filmen är episk till sitt scope och trots att det fanns en del jag störde mig på så hade jag gärna sett en förlängd version. Detta då en del händelser liksom inte byggs upp tillräckligt sch på det sättet bara liksom "händer" utan att jag hänger med på varför.

Gällande kostym är det alltid intressant hur mycket av tidsandan som smyger in i historiska- eller rymdfilmer. I speciellt västerländska filmer från 60-80-talet så brukar samtiden synas ganska rejält i både hår, mode och scenografi. Ran vann en Oscar för bästa kostym vilket jag tycker var ganska absurt. Många kostymer och frisyrer (exempelvis narrens ( Kyoami)) ser så väldans 1980-aktiga ut.

Det är lätt att tänka att Kurosawa bara kunde knäppa med fingrarna för att få resurser för att göra film, och så var det kanske fram till 1965. Men efter Red beards dåliga lönsamhet så fick han fiska runt hårt efter cash, och bättre blev det inte efter att både Dodes'ka-den och Derzu Uzala lockade alldeles för få till biograferna. 1975 sa han att han ville göra ett samurai-epos baserat på "King Lear", men kunde inte hitta någon finansiering. 1980 gjorde han det eposet Kagemusha som en nästan en prequel för Ran; trots att den gick bra så kunde han fortfarande inte få pengar för Ran. Han fyllde anteckningsböcker med ritningar av platser och kostymer och storyboards med scener. Slutligen hittade han en finansiär i den franska producenten Serge Silberman.  Kurosawa hade regisserat 12 filmer från 1950 till 1965, men Ran blev bara hans fjärde under de kommande 20 åren.

Full fart framåt, håll tätt bakåt

Jag har teatersmink

80-talet!
Kul och se stora slag-scener utan CGI, det var ett tag sedan. Fördelar är ju att allt ser lite mer kaosigt ut när folk försöker röra sig i olika uppställningar, till skillnad från typ Sagan om ringen där alla rör sig så enhetligt.

Kul, episkt och en fantastisk Mieko Harada gör ju spektaklet mer än sevärt. Men de teatrala delarna kring främst kring den åldrade småsenila Hidatora (Tatsuya Nakadai) kommer jag inte överens med.


fredag 24 januari 2020

#333 Fists in the Pocket

Fists in the Pocket eller I pugni in tasca, 1965. Manus och regi av Marco Bellocchio

Filmens början gör att jag ganska snabbt anar vad som komma skall, för vi har en grynig bild, italiensk musik och fattiga människor vilket brukar innebära lite neo-realistisk ångest. Men ganska snabbt svänger det om, för det visar sig att vi har betydligt mer Lanthimos än De Sica här... Dysfunktionaliteten i familjen filmen snurrar kring är ganska hög. Syster Giulia(Paola Pitagora) är kär i storebror Augusto(Marino Masé), lillebror Alessandro(Lou Castel) är kär i Giulia, mamman(Liliana Gerace) är både blind och knäpp och vid sidan om finns den stackars utvecklingsstörda lillebrorn Leone(Pier Luigi Troglio) som bara försöker få grepp på allt. Och föresten, lillebror Alessandro verkar ganska sugen på att ta livet av större delen av familjen för att kunna starta en kaninfarm.

Filmen har en del kvaliteter, i synnerhet den lätt incestuösa relationen mellan Alessandro och Giulia som liksom går emellan syskonkärlek, vänskap, lusta, ilska, bråk och tillbaka igen- ofta bara under en scen. Däremot känns Alessandros galenskap ganska... oresearchad. Det är galna skratt, hooanden och epilepsianfall - lite som att regissören bara sagt "var crazy" och inte gett så mycket bakgrund, vilket märks och är synd.


mamman och sonen

Syster, mamma och son

Crazy
Stundtals småkul, men ärligt talat stundtals oengagerande. När allt är skruvat så tappar jag ibland engagemanget så trots 100% på rotten tomatoes och några fina scener så blir det inte mer än:

tisdag 21 januari 2020

#310 Samurai Rebellion

Samurai Rebellion eller 上意討ち 拝領妻始末, 1967. Regi Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto efter en bok av Yasuhiko Takiguchi

Gällande japanska regissörer på 50-60 talet så har jag ju haft ganska stora kunskapsluckor. Kobayashi får väl betecknas som den största. Efter att ha sett tre av hans filmer ger jag maxbetyg till alla. Han är visuell, känslosam, intelligent, you name it. Så nu är jag verkligen en fanboy.

I Samurai Rebellion är spänningen svinstark, men alltid lite under ytan. Karaktärerna är bundna av hur man ska vara som person och som undersåte till den lokala Daymion (hövdingen typ). Men när maktmissbruket når en viss nivå kan man få nog.

Isaburo (Toshiro Mifune) har varit en lojal svärdskämpe i hela sitt liv, han blir plötsligt beordrad att gifta bort sin enda son till Daymions konkubin som redan fött en liten prins och sedan verkar ha drabbats av Anger issues. Lite frustrerad så godkänner han det, det är trots allt en order. Men när hon flyttar in så blir det inte som han trott. Ichi (Yôko Tsukasa) visar sig vara en mild och kärleksfull fru, raka motsatsen till Isaburos überbitch till fru (Etsuko Ichihara). Sonen och hans nya frus kärlek växer medan Isaburo nöjs åt dom, men också sörjer kärleken han aldrig fått i sitt liv. Efter några olyckssaliga dödsfall i Daymions familj så visar det sig att Ichis barn nu leder i tronföljden, vilket i sin tur innebär att hon måste skilja sig och flytta tillbaka till palatset. Isaburo, Ichi och hans son vill inte det och känner att nu får det räcka. Men ordern kommer och hela den uttökade familjen pressar på att man för ärans och framgångens skull måste lyda. Även om det är lite pinsamt att skriva så blev jag ganska berörd av Titanic när jag såg den första gången. Det var något med där stora kärleken som protagonisterna är redo att kämpa för - till varje pris. I Samurai rebellion så är det ganska mycket samma sak, med tvisten att även brudgummens far så starkt står på kärleksparets sida. Då ingen sida vill vika sig så närmar sig ett ganska ojämt klimax på denna saga.

Det är en Samuraifilm- visst. Men bortsett från ett par scener så är den ganska oblodig. Dramatiken finns där ändå, med högsta växel.
Spänt familjemöte
Shotgun divorce

Så tät, spännande och snygg. En tvättäkta:


lördag 18 januari 2020

#309 Ugetsu

Ugetsu eller 雨月物語 eller Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, 1953. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Matsutarô Kawaguchi, Hisakazu Tsuji, Akinari Ueda, baserad på berättelser av
Yoshikata Yoda.

Jag är ju inte alls samma Star Wars fan som jag var för 25 år sedan men blev ändå lite glad då jag läste i biografin om skådespelaren Takashi Shimura att George Lucas tog namnet till sin gröna filosof-krigare-Kermit från mannen bakom storyn till Ugetsu: Yoshikata Yoda. Annars är Star Wars-kopplingarna ganska få, bortsett från att Ugetsu utspelar sig under ett krig.

Två bönder, bröderna Tobei(Eitarô Ozawa) och Genjuru(Masayuki Mori) har tröttnat på fattigdomsskiten och bestämmer sig för att göra en slant på kriget istället - den ena genom handel och den andra genom att bli Samurai. Tyvärr lystnar de inte alls på sina fruar(Mitsuko Mito, Kinuyo Tanaka) som verkar måttligt sugna på att deras karlar ska bli lyckosökare men vad kan man göra i patriarkala samhällen? De e helt enkelt bara att följa med. Ganska snart börjar gränserna mellan möjligt och omöjligt liksom flyta isär. Den ena träffar en adelskvinna på en marknad och följer plötsligt med henne hem och den andra hittar huvudet på en general som han sedan cashar in mot en bamsestor belöning. På samma sätt som männen får plötslig ... lycka så får kvinnorna något motsatt öde.

Över männens "tur" vilar olika typer av förbannelser, framgången blir nästan som ett gift som inte skänker någon ro. Ugetsu är nämligen också till viss del en spökhistoria, där adelskvinnan Wakasa (Machiko Kyô) kanske inte riktigt är så levande som man skulle kunna hoppas. Hela hennes förföring är så snygg, där hon liksom får sina klovar kring Genjuru genom att inte vara sexig och gåpåig utan att hela tiden dra sig bakåt, och därmed locka med honom att följa efter. Jag gillar när spöken får vara lite ondskefullt mystiska istället för sådär jumpscariga med zombieegenskaper man ibland kan se i nyare filmer...

De ror över mystiska hav

Lita aldrig på en blek kvinna med superhöga ögonbryn

Budskapet är i sig ganska enkelt, har du det bra så ta inte en massa risker som drabbar andra. Borta bra men hemma bäst - vibbar finns också här. Kanske lite klychsig så här i skrift men filmen kan också ha en personlig koppling för Mizoguchis då hans pappa ruinerade sig på misslyckade affärer och tvingades sälja hans 14-åriga dotter till ett geishahus, vilket också drabbar Tobeis fru här.

Vad som gör Ugetsu så stark är inte bara handlingen, som är bra, men hela stämningen är sådär magisk som man så ofta men så sällan får se. Detta var andra gången jag såg den och jag kanske störde mig lite på Tobeis lite clownmässiga skådespeleri denna gång, men inget kan ta ifrån Ugetsu sin mästerverksstämpel, så fin!



torsdag 16 januari 2020

#307 Naked

Naked, 1993. Manus och regi av Mike Leigh

Precis som hos den "Nakna kocken" så är med nakenheten på ett symboliskt plan, men då alla karaktärer både är påklädda och har fasader kring sitt inre liv så är jag inte riktigt med på titeln men vi kör på ändå. Mike Leigh jobbar på ett liknande sätt i många av hans filmer. Karaktärer får sakta byggas upp av en ensemble tills alla lever och andas sina roller- som ju allt som oftast är rara brittiska förortsbor. I Naked jobbade han med en klart mindre grupp än vanlig, där David Thewlis är i nästan varje scen.

Amerikanska filmer cirkulerar ofta kring en plot, typ ett gäng strulpellar som måste råna ett Casino, Bergman med många andra vill diskutera en fråga, typ "finns gud?", Mike Leigh tillhör kategorin som däremot vill berätta om människor. Handling kanske finns, på någon nivå men den är sekundär jämfört med karaktärerna och deras relationer.

Men det är kring David Thewlis karaktär "Johnny" filmen cirkulerar. Johnny är en narcissistisk uteliggare som är inkapabel att ha ett ordnat liv, och verkar heller inte vilja vara fångad i någon slags tråkig vardag. Samtidigt kan han känna sig så som att han förtjänar frukterna av de ordnade livet (mat, sovplats och pengar)som andra liksom ska tillgodose honom med. Han är hånfull mot allt och alla, i synnerhet mot arbetande människor som säljer sin själ på meningslösa arbeten. Denna obalans av att både hata något och vara beroende av det tycker jag är ganska snygg då jag kan känna igen aspekter av det både hos mig själv och andra...

Mycket av dialogen improviserades efter att skådespelarna verkligen fick lära känna sina karaktärer. David Thewlis:
"Without wanting to sound wanky, you feel like you’re channelling something. I remember coming out with stuff and not even thinking it. My mouth just said it. 'There are very strict rules. You’re not allowed to come out of character, unless Mike says so, no matter what is happening...
'It’s enormously well researched. You go back before your character’s birth. You discuss their memories and what they know about their youth. That way, the character will never be caught by surprise mid-improvisation if someone asks them if they can ski or something like that. Everything’s covered. What colour toothbrush they have. How often they change their toothbrush. You end up feeling like another person. With the memory of another person.
'Quite close to filming, he does this thing called "Quiz Club": he’ll ask a series of questions like: "Has your character ever planted a tree?" You all sit there and answer them to yourself. Or: "What does your character think of Mickey Mouse? Has he ever seen a real Picasso?" This goes on for an hour or two."
Researchen märks verkligen, alla gör sitt jobb fantastiskt bra. Dock finns överklassen representerad av en snobbig våldtäksman som blir lite... onödig i mina ögon. Han är dessutom representerad väldigt fyrkantigt ond vilket är lite synd då de flesta andra karaktärerna får lite fler bottnar. I många av Leighs filmer har karaktärer olika tics, och så är det också här. Det finns en galen skotte som liksom skakar på huvudet och överklassmannen som liksom blåser ut för att sedan skratta lite.



Gripande och intressant. Men kanske också lite... klinisk. Jag gillar Mike Leigh bättre då det finns lite mer humor i kalaset. Naked hade behövt mer humor eller en mer strukturerad handling för att komma upp till en högre klass.

tisdag 7 januari 2020

#315 Shoot the Piano Player

Shoot the Piano Player eller Tirez sur le pianiste, 1960. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Marcel Moussy efter en roman av David Goodis

Från lexicology:
It’s an old time Western movie cliché:  after a shoot-out commences in a saloon, the piano-player meekly holds up his hands and pleads, “Don’t shoot me, I’m only the piano player.”  He had no role in the fight
Men precis som i en westernsaloon så är risken att råka illa ut som pianist främst beroende på var man är och vilka "vänner" man har. Charlie(Charles Aznavour) jobbar som pianist på en liten risig bar när hans bror springer in, han har råkat i trubbel. Först har han gjort en stöt, och sedan snott pengarna från två av de fyra medtjuvarna.

Annars har Charlie ett OK liv, han dejtar en hora-med-ett-hjärta-av-guld, han spelar musik, han försöker helt enkelt hålla huvudet över ytan. Nu börjar dock det mesta falla ihop. Han börjar dejta servitrisen på baren vilket gör ägaren vansinnig, men horan-med-ett-hjärta-av-guld bryr sig inte för hon har ett hjärta av guld.

Brorsan då? Jo, här kommer gangsterelementet in, för de lurade gangstrarna är rasande, och samtidigt lite rara i sina kepsar och små rockar. I brist på brorsan så kidnappar de Charles och hans nya girlfriend men de lyckas fly, fler kidnappningar utförs men Tirez sur le pianiste vill inte bara vara en gangsterfilm, utan det är förhållanden, självbilder och kärleksförklaringar. Dwight Macdonald beskrev Shoot the Piano Player som en blandning av “three genres which are usually kept apart: crime melodrama, romance, and slapstick” och det ligger något i det. En film som försöker vara för mycket samtidigt kan lätt hamna i den farliga bermudatriangeln, där en film är för "rolig" för att bli engagerande och för "engagerande" för att bli rolig. Här funkar det faktiskt ganska bra, Truffaut är sådär lättsam och virtous så man köper det.

Filmen är baserad på romanen Down There av David Goodis från 1956, filmen beskrevs av Truffaut: ”en respektfull pastiche av Hollywoods B-filmer som lärde mig så mycket”. Berättelsen fungerar som en ram för handlingen, men glider liksom åt sidan då Truffaut hänger sig åt sekvenser som inte riktigt för handlingen framåt utan mer bara vill visa på alltings kaoshet, ofta med en lite humoristisk blick. Filmen stannar upp och lyssnar på musik, en jakt slutar med att någon springer in i en man på väg hem med blommor och börjar prata om hans äktenskap, en doktor vill undersöka en kvinnas bröst på en bar och så vidare. Filmen gör lite vad den vill, när den vill.
Är telefonen mäktigare än kniven 

Närbilder

Efter en fajt sätter sig männen ner och Charlie föreslår att det bara ska lägga av
Voiceovers används ofta och på en massa olika sätt, ibland för att förklara för publiken, ibland för att visa vad någon karaktären tänker om något, ibland för att visa på en distansering mellan filmen och verkligheten.

Kul, intressant och charmig. Jag gillart:

söndag 5 januari 2020

#314 Pickpocket

Pickpocket, 1959. Manus och regi av Robert Bresson.

Michel (Martin LaSalle) är en ficktjuv. Han är lite av en rookie på området och glider runt Paris och snor åt sig plånböcker av förvirrade män i kostym. På 50-talet verkar alla ha exakt samma kostym och samma plånbok som de har i samma ficka vilket gör jobbet lite enklare än vad det är idag med alla olika sportjackor, manpurses och luvjackor. Han verkar ha ett ganska högt ego och liksom föreläser för en polis(!) på en bar om att vissa, överintelligenta män borde ha rätt att bryta mot lagen för att de liksom är bra för samhället ändå. Han tycker (surprise!) att just han är en sådan man som förtjänar allt och på något sätt är lite bättre än alla andra.

Mest består filmen av voiceovers om hur han tränar, hur han rånar och hans relation till Jeanne(svenska skådespelerskan Marika Green) och hans kompis Jacques (Pierre Leymarie). Det händer inte så mycket, han åker fast, han lär sig sno klockor och han får en tjuvkompis och lite sånt.

Bresson har ju en speciell stil. Skådespelarna får repetera sönder varje scen och sedan ta en miljon tagningar av varje scen tills de får den där uttråkade robotstilen Bresson så mycket gillar. Idag var jag uppenbarligen not in the mood för Bresson och kände mig stundtals ganska uttråkad. Filmen var dock bara en timme och en kvart vilket var ett plåster på såren.

Cashen den tas

Är du en tjuv?
Filmen förbjöds under några år i Finland då man var orolig över att det visades upp lite väl tydligt hur man skulle kunna bli en bra ficktjuv, men 1965 ändrade man sig och fick då till slut se detta lilla spektakel.

Det är en massa scener med ficktjuveri som är lite vackra på något sätt, speciellt där flera tjuvar tillsammans samarbetar som i en dans för att lägga beslag på franska plånböcker och klockor.  Men överlag så var Pickpocket, trots sin klassikerstatus bara ett meh.


fredag 3 januari 2020

#839 Boyhood

Boyhood, 2014. Manus och regi av Richard Linklater.

Boyhood blev ju väldigt omtalad då den kom på grund av själva premissen - att det tog 12 år att spela in den. Filmteamet träffades en vecka per år och spelade in scener som Linklater hade skrivit. Själva upplägget är egentligen ett ganska självklart sätt att hantera tidens gång i filmer, och har ju oftast använts i dokumentärer som Jordbroserien eller Modstrilogin. I fiktionfilmer brukar man ju annars hitta olika skådespelare för olika åldrar alternativt digital de-aging som ju allt som oftast kan vara lite creepig (se Leia i Rogue one)

I och med att man följer korta delar från en persons år så får man leva med att utmaningar i en situation (typ bråk med bonuspappa) kan vara helt lösta i nästa scen, som utspelar sig ett år efter (Mamman har skilt sig). Konceptet i sig lyfter handlingen från att handla om en sak till att handla om livet och hur vi alla påverkas av våra egna och varandras val och situationer. Jag läste kritik kring det i ett par letterboxdrecensioner där det fanns en irritation över att se frågor/situationer som bara försvann mellan olika hopp i tidsåldern. Själv tyckte jag det var ganska...fint. Det blev liksom ett mer helikopterperspektiv på livet i allmänhet och kanske uppväxt i synnerhet. Vad som inte pratades så mycket om i filmen men som ändå var centralt var ju inte bara den mentala utan också den rent fysiskt uppväxten där ett barn går igenom olika gängliga tonårsfaser i sin resa mot vuxenvärlden. Olika uppenbara tidsmarkörer som topplistemusik, Gameboys och surf-skateboard får annars visa var vi befinner oss tidsmässigt.

Huvudrollen, Mason (Ellar Coltrane) är hyfsat ordinär. Han är lite lovande som fotograf men intresset verkar falna mot slutet. Just hans vanlighet är en ganska central del i filmens storhet. Det blir nästan som en avståndseffekt där man både följer hans uppväxt och liksom något mer generellt 'liv'.

Liten och fundersam

Stor och fundersam
Som Masons storasyster castade Richard Linklater sin dotter Lorelei Linklater för att hon alltid spexade och tjatade om att vara med i hans filmer. Under det tredje eller fjärde året av filmningen tappade hon intresset och bad om att hennes karaktär skulle dödas. Linklater vägrade och sa att det var för våldsamt för vad han hade tänkt sig (Loreleis entusiasm återkom så småningom och hon var med hela filmen ut).

Boyhood är på många sätt fantastisk, den är både intressant och vacker. Alla svängar lyckas på något sätt fånga en del av "den mänskliga upplevelsen" som jag tycker är fint.

onsdag 1 januari 2020

10-talets 100 bästa filmer

Decenniets bästa filmer i strikt nummerordning.

Alla filmer jag ser stoppar jag in i Letterboxd med antingen en review eller ett stjärnbetyg. Men sedan när årslistor och annat ska sammanställas så händer det allt som oftast att ordningen liksom förändras. Att vad som fick ett högt betyg i stunden inte riktigt lagt sig lika fint som någon lite "sämre film". Frågan är om det beror på att minnet liksom ljuger för mig eller om upplevelsen av en film precis som så mycket annat mognar och förändras i efterhand? I min topp-100 lista över decenniet utgår jag från det senare alternativet.

Så rakt från letterboxd, min topp 100:

The Lobster
1.The Lobster 2015
★★★★★

Parasite
2.Parasite 2019
★★★★½

The Act of Killing
3.The Act of Killing 2012
★★★★★

Whiplash
4.Whiplash 2014
★★★★★

Blue Is the Warmest Color
5.Blue Is the Warmest Color 2013
★★★★★

The Babadook
6.The Babadook 2014
★★★★★

Joker
7.Joker 2019
★★★★½

Eighth Grade
8.Eighth Grade 2018
★★★★★

The Social Network
9.The Social Network 2010
★★★★½

Once Upon a Time… in Hollywood
10.Once Upon a Time… in Hollywood 2019
★★★★½

mother!
11.mother! 2017
★★★★½

Guardians of the Galaxy
12.Guardians of the Galaxy 2014
★★★★

Toy Story 3
13.Toy Story 3 2010
★★★★½

Five Broken Cameras
14.Five Broken Cameras 2011
★★★★★

Too Many Cooks
15.Too Many Cooks 2014
★★★★★

John Wick: Chapter 2
16.John Wick: Chapter 2 2017
★★★★½

Mad Max: Fury Road
17.Mad Max: Fury Road 2015
★★★★★

Easy A
18.Easy A 2010
★★★★

Climax
19.Climax 2018
★★★★½

Son of Saul
20.Son of Saul 2015
★★★★½

Blue Jasmine
21.Blue Jasmine 2013
★★★★½

Leave No Trace
22.Leave No Trace 2018
★★★★½

A Separation
23.A Separation 2011
★★★★½

The Tale
24.The Tale 2018
★★★★½

Arrival
25.Arrival 2016
★★★★

Frozen
26.Frozen 2013
★★★★½

Portrait of a Lady on Fire
27.Portrait of a Lady on Fire 2019
★★★★

Certified Copy
28.Certified Copy 2010
★★★★½

The Look of Silence
29.The Look of Silence 2014
★★★★½

Girl Walk // All Day
30.Girl Walk // All Day 2011
★★★★½

Get Out
31.Get Out 2017
★★★★

Boyhood
32.Boyhood 2014
★★★★½

The Wolf of Wall Street
33.The Wolf of Wall Street 2013
★★★★

Inside Out
34.Inside Out 2015
★★★★½

Her
35.Her 2013
★★★★½

Call Me by Your Name
36.Call Me by Your Name 2017
★★★★

Midsommar
37.Midsommar 2019
★★★★

Dunkirk
38.Dunkirk 2017
★★★★

Logan
39.Logan 2017
★★★★

The Favourite
40.The Favourite 2018
★★★★

Annihilation
41.Annihilation 2018
★★★★

BlacKkKlansman
42.BlacKkKlansman 2018
★★★★

Black Swan
43.Black Swan 2010
★★★★

The Florida Project
44.The Florida Project 2017
★★★★

The Witch
45.The Witch 2015
★★★★

Carol
46.Carol 2015
★★★★

What We Do in the Shadows
47.What We Do in the Shadows 2014
★★★★

Spider-Man: Into the Spider-Verse
48.Spider-Man: Into the Spider-Verse 2018
★★★★½

Under the Skin
49.Under the Skin 2013
★★★★

Amour
50.Amour 2012
★★★★

Paddington 2
51.Paddington 2 2017
★★★★

Tangerine
52.Tangerine 2015
★★★★

Weiner
53.Weiner 2016
★★★★

The Artist
54.The Artist 2011
★★★★

T2 Trainspotting
55.T2 Trainspotting 2017
★★★★

Toni Erdmann
56.Toni Erdmann 2016
★★★★

When Marnie Was There
57.When Marnie Was There 2014
★★★★

The Rider
58.The Rider 2017
★★★★

One Cut of the Dead
59.One Cut of the Dead 2017
★★★★

The Queen of Versailles
60.The Queen of Versailles 2012
★★★★

Interstellar
61.Interstellar 2014
★★★★

Cartel Land
62.Cartel Land 2015
★★★★

Tales of the Grim Sleeper
63.Tales of the Grim Sleeper 2014
★★★★

We Are the Best!
64.We Are the Best! 2013
★★★★

Mustang
65.Mustang 2015
★★★★

Goliath
66.Goliath 2018
★★★★

Coco
67.Coco 2017
★★★½

Inception
68.Inception 2010
★★★★½

Thor: Ragnarok
69.Thor: Ragnarok 2017
★★★½

Ant-Man
70.Ant-Man 2015
★★★½

Phantom Thread
71.Phantom Thread 2017
★★★½

READ REVIEW
It Follows
72.It Follows 2014
★★★½

The Cabin in the Woods
73.The Cabin in the Woods 2011
★★★½

Brawl in Cell Block 99
74.Brawl in Cell Block 99 2017
★★★★

Okja
75.Okja 2017
★★★½

Kubo and the Two Strings
76.Kubo and the Two Strings 2016
★★★½

Personal Shopper
77.Personal Shopper 2016
★★★★

Utøya: July 22
78.Utøya: July 22 2018
★★★½

Spider-Man: Homecoming
79.Spider-Man: Homecoming 2017
★★★

Life of Pi
80.Life of Pi 2012
★★★

Burning
81.Burning 2018
★★★½

Zero Dark Thirty
82.Zero Dark Thirty 2012
★★★½

Melancholia
83.Melancholia 2011
★★★½

Moonlight
84.Moonlight 2016
★★★★

World of Tomorrow
85.World of Tomorrow 2015
★★★

Dogtooth
86.Dogtooth 2009
★★★★★

The Grand Budapest Hotel
87.The Grand Budapest Hotel 2014
★★★½

Happy as Lazzaro
88.Happy as Lazzaro 2018
★★★½

Two Days, One Night
89.Two Days, One Night 2014
★★★★

Martha Marcy May Marlene
90.Martha Marcy May Marlene 2011
★★★★

Edge of Tomorrow
91.Edge of Tomorrow 2014
★★★½

The Revenant
92.The Revenant 2015
★★★★

Ad Astra
93.Ad Astra 2019
★★★★

La La Land
94.La La Land 2016
★★★★

The Perfection
95.The Perfection 2018
★★★½

The Night Comes for Us
96.The Night Comes for Us 2018
★★★½

Suspiria
97.Suspiria 2018
★★★

Rogue One: A Star Wars Story
98.Rogue One: A Star Wars Story 2016
★★★★

Loveless
99.Loveless 2017
★★★½

A Ghost Story
100.A Ghost Story 2017
★★★★