fredag 16 oktober 2020

#362 Border radio

  Border radio, 1987. Regi och manus av Allison Anders, Dean Lent och Kurt Voss

Enligt boken med samma namn av Gene Fowler och Bill Crawford  (en bok som filmen alltså inte är baserad på) innebär Border radio:

Before the Internet brought the world together, there was border radio. These mega-watt "border blaster" stations, set up just across the Mexican border to evade U.S. regulations, beamed programming across the United States and as far away as South America, Japan, and Western Europe.

Fenomenet i sägs berörs inte här men filmen befinner sig konstant i gränslandet mellan USA och Mexico, och det spelas konstant högljudd radiomusik hela tiden. Border radio i sig handlar om rockmusiker på gränsen till missbruk eller på gränsen till försörjning och/eller vuxenlivet (trots att deras ålder i år redan är där,). Strukturen i filmen är ganska lös. En hel del dialoger är ganska off-topic och kan handla om The Clash eller gitarrer eller mystiska böcker. Just de popkulturella observationerna som ibland kommer fram känns väldigt mycket som inspirationskällor till Tarantino. Huvudkaraktärern har dessutom en dialog med en plastElvis vilket känns ganska så likt True Romance där huvudkaraktären också pratar med en Elvis som inte riktigt är där...Efter att ha blivit bränd av amerikansk independent ganska många gånger så förväntade jag mig krystat quirky collegeungdomar som röker weed - men icke. Border radios hjältar känns klart mer intressanta. 

I centrum är det främst Lu (Luana Anders) som förgäves försöker hitta sin musikermake som verkar ha sjappat. Hon ligger lite håglöst med deras roadie och skriver bra recensioner på hennes mans skiva för att den ska sälja bättre, men det går inte att komma ifrån-> De har en dotter tillsamman så han måste hittas. Själv är han söder om Mexicogränsen och hittar sig själv som ett klyschartat manligt geni. Senaste skivan han gjorde var egentligen ganska oinspirerad, men har tydligen sålt bra ändå. Mannen och hans kompisar är dessutom jagade för de har snott pengar och en mystisk bok av en arrangör. Roadien förresten är både lite av en asshole och en fanboy:

Chris: Well, yeah. I’m the roadie, but I. . .I do a lot more than that. I, uh. . .I mean, I. . .I do a lot more than just set up equipment and stuff. I’m like a. . .Well, I’m more what you call a hands-on roadie. I’m basically Jeff’s right-hand man. And when he needs advice or somethin’, he comes to me. And. . .You know, like when he has trouble with Dean or something like that. Yeah, when Jeff’s up there onstage, it’s like a. . .It’s like a part of me is up there with him 

Man: Do you get paid?

Chris: Nah, I do it for rock. Rock’s much more important than money. It’s like a statement.

Man: A statement of what?

Chris: Well, it’s. . .Uh. . .I don’t know. It’s. . .It’s, uh. . .Well, it’s like when guys are rockin’ out onstage, you know. . .and they’re. . .they’re doin’ what they want and bein’ cool. That’s a statement.

Man: Well, how do you support yourself?

Chris: Well, that’s extraneous information. (Han har en rik pappa som löser det...)

 




Ja, Border radio var faktiskt ganska trevlig. Den var lite subversiv, lite rolig, lite spännande och intressant hela vägen. Jag slår till med en: 



torsdag 8 oktober 2020

#365 First man into space

First man into space, 1959. Regi av Robert Day, manus av John Croydon, Charles F. Vetter och Wyott Ordung

1961 blev Jurij Gagarin den förste människan i rymden. Det måste ha varit jättespännande och kanske även mer så om han hade sett denna dystopiska film före han flög upp. För First man into space som gjordes ett par år före den riktiga rymdresan visar en ganska dyster bild över hur rymdäventyret kunde sluta. Annars är set-upen ganska bekant från andra amerikanska filmer, vi har piloten som är en talangfull och risksökande kille och hans motpart på ground control som tycker det viktigaste är att följa reglerna. Här är dom dessutom bröder vilket ökar dramatiken. Den vilda brodern bestämmer sig under en testflygning att bara skita i säkerhetsreglerna och flyger upp i himlen . To space! Han liksom vänder en bit upp och försöker ta sig tillbaka. Det kommer dock meteoritdamm och till slut blir det någon slags krash. Oh, no. 

Allt som inte dödar härdar säger ju folk ibland och här både stämmer det och inte. För vår favoritpilot dog inte, men han verkar bytt ut sin hud mot stendamm. Hans attityd verkar också gått från glad och äventyrlig till arg och blodtörstig. Jätteblodtörstig. Och jätteförvirrad. Medans polisen, militären och hans flickvän försöker hitta honom så dricker han blod från kor, en blodbank, från poliser och från en stackars tjej på väg hem från jobbet. Varför då? Jo för att kosmiska strålar och metabolism och eh, det var krångligt och ganska så sökt. 

First man into space är alltså lite av en B-film. Det finns tydliga inspirationskällor till den första generationen av monsterfilmer såsom Frankenstein eller Creature from the black lagoon. Vad som gör denna film extra kul är just att den så tydligt anspelar på rymdhetsen mellan USA och Sovjet - och på den naturliga osäkerheten på om rymden ens var en möjlig plats att vara på. 



Söt och ganska underhållande. Trots (eller tack vare) den uppenbara b-filmskänslan så når den upp till en hedervärd:




söndag 4 oktober 2020

#360 Symbiopsychotaxiplasm: Two Takes by William Greaves

Symbiopsychotaxiplasm: Take One (1968) och Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 (2005), regi och manus av William Greaves.

Två filmer till priset av en kan låta lovande och här får man verkliga valuta för pengarna, om man gillar psykosociala diskurser i en filmkontext det vill säga. Själv är jag inte jättepå...

Första Symbiopsychotaxiplasm är onekligen svår att definiera. Det är en till största delen en dokumentär kring en filminspelning där regissören ganska tafatt försöker spela in en scen med en massa olika skådespelare. Tagningarna bryts ofta av tekniska skäl och "kanske vi borde spela in scenen bakom det där trädet istället?". Tiden går och skådespelarna börjar tröttna. Filmteamet tröttnar till slut de med, de liksom börjar filma sig själva medans de talar skit om hela inspelningen och regissören. Regissören verkade, kanske, ha de som plan - och klippte ihop allt detta till en film som gjorde stor succé i experimentfilmens lilla värld - när den väl fick premiär. För filmen fick vänta länge på premiären. William Greaves åkte ner till Cannnes 71 för att sälja in filmen, men då den inte kom med i festivalen så lade han filmen på vinden tills han grävde fram den till en specialvisning 1991. 

Steve Buscemi har den tydligen som favoritfilm och som inspiration till sin roll i indieklassikern Living in oblivion. För mig var dock filmen ganska oinspirerande och inte särskilt insiktsfull. Annorlunda behöver liksom inte vara samma som bra. Det hade ju varit roligare om filmteamet hade gjort något mer än att bara gnälla kring att regissören inte riktigt vet vad han håller på med- det är ju liksom samma diskussioner som en miljard kontorsarbetare har på sina arbetsplatser. 

Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 är kanske lite lättare att definiera. Första tredjedelen visar de bitarna som klipptes bort i ettan, som främst består av ett par som gör scenen igen (Yay!...) Här var jag på riktigt dåligt humör. Andra delen på filmen utspelar sig på en filmfestival där William Greaves visar filmen och alla bara beskriver hur viktig och bra den är. Tredje delen av filmen handlar om en fortsättning av scenen för 30 år sedan, där hans gamla skådespelarpar återförenas. Det funkar sisådär tills de anställer en skådespelarcoach som liksom försöker få fart på aktörerna. Till slut så går det nästan för bra då det blir tårar och improvisationer som gör att den ena frågar löpande om det är karaktären eller skådespelaren som gormar åt henne. Den delen var faktiskt intressant



Bara för att något varigt bortglömt så kanske det inte var så jätteskoj ändå, så därför bjussar jag inte på mer än:



fredag 25 september 2020

#359 The Double Life of Véronique

The Double Life of Véronique eller La double vie de Véronique eller Veronikas dubbelliv, 1991. Regi av Krzysztof Kieslowski, manus av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz

Svenska titeln är lite intressant då den som Véronique har ett dubbelliv med är en Veronika, så frågan är om bytet av protagonist var med flit eller bara en konsekvens av att man översatte filmens titel före själva filmen? Filmen cirkulerar(på flera plan) runt först polska Veronika och sedan franska Véronique. Båda spelas av Irène Jacob. Båda karaktärerna har haft liknande barndom, både jobbar med musik, de har samma frisyr och verkar vara lika till sättet. Ibland får de en känsla av att de någonstans har en tvillingsjäl någonstans, men vem och var? 

Runt 70% av filmen snurrar dock kring Veronique och hennes kärleksliv med en dockspelare, och hur de träffas där han lämnar små ledtrådar kring var han är kändes som en ganska klar inspirationskälla till Amelie från Montmartre. Några saker jag tog med mig av filmen:

  1. Det var för lite mysterium här. Grejen att det var typ "tvillingsjälar" eller kopior eller enäggstvillingar tog, trots titeln, upp alldeles för lite av filmen.Visst är det paralleller mellan dom, och visst finns det minst 20 tagningar där de står framför speglar men det finns ingen fördjupning alls av mysteriet.  Jag ville helt enkelt ha mer Lynch och mindre fransk tv-kärleksfilm. 
  2. Kieslowski tycker verkligen att  Irène Jacobs kropp är jättefin. Det är flera nakenscener, och ibland visar hon upp sig väldigt lättklätt utan någon anledning alls. Och inte bara det, kameran liksom rör sig smekande över henne under en superansträngd ljussättning - lite overkill tyckte jag. #mindrenaketpåfilm
  3. Den polska Veronika var en operasångerska med grymt ljus röst. Rösten dubbades snyggt av sopranen Elzbieta Towarnicka som sjöng fantastiskt fint - överlag var musiken av Zbigniew Preisner mästerligt fin. 
  4. Filmen producerades av Miramax, och allas vår snuskhummer Harvey Weinstein. Harvey var inte nöjd med slutet så han lade till en extrascen på ett par minuter. Scenen är faktiskt helt OK och gör att allt får ett lite mindre plötsligt slut - på gott och ont. Principiellt är jag ju dock emot klåfingriga producenter - på flera plan. 




Ah, La double vie de Véronique. Du hade dina poänger och en fin musik därtil. Men film är en subjektiv arena och jag blev aldrig engagerad eller intresserad. Så trots att filmen verkar vara allas darling så bjuder jag bara på en: 



måndag 21 september 2020

#363 Mouchette

Mouchette eller Den våldtagna, 1967. Regi av Robert Bresson, manus av Robert Bresson efter en bok av Georges Bernanos.

Skolan kan vara en ganska fantastisk plats där barn samlas från olika samhällsklasser och vänskaper kan frodas över sociala gränser. Det kan också vara en bra plats för ett barn att förstå hur utanför allting man egentligen är. Mouchette (Nadine Nortier) är mörkare än de andra eleverna (hon kanske har romska rötter?). Hennes hår är stripigt, hennes kläder är smutsiga och slitna och hon är konstant utanför alla klickar i klassrummet. På rasterna slänger hon sig ner för ett dike och kastar smuts på sina klasskamrater - vilket jag inte tolkade som en helt bokstavlig händelse... Hennes mamma är dödssjuk och pappan är sur och frånvarande. Mouchette är ensam.

Det finns en annan ensam man i trakterna, Arséne (Jean-Claude Guilbert). Han dejtar en tjej som den lokala skogsvaktaren bestämt är hans. Arséne är beväpnad, skogsvaktaren likaså. Det blir någon slags showdown mellan dom som paradoxalt först verkar leda till en försoning men slutar med att Skogsvakteren dör, åtminstone tror Arséne det. På väg hem från skolan möter då Mouchette samhällets andra outsider - som är känslosam och desperat. 

Ett långt utanförskap och fattigdom kan dock ha sönder människor helt och hållet. Mouchette och Arséne känner någon slags sympati med varandra och visar varandra omtanke. Men varken Mouchette eller Arséne vet hur man ska bete sig i sociala situationer, och den berusade mannen våldtar till slut den utsatta flickan. Senare säger hon då hon blir utfrågad om en annan händelse att han är hennes älskare - för det är som att hon inte orkar leva med att ha blivit våldförd på sig yttrligare ett nytt sätt. 

Samtidigt i hemmet dör Mouchettes mamma. Mouchette får gåvor från några i staden, men beter sig rykigt och avvisande av en plötsligt vänlighet, vilket leder till ganska grova motreaktioner, så tyvärr verkar hennes sociala isoleringe blivit en självuppfyllande spiral. 



Filmen har Bressons speciella stil av ett ganska robotiskt skådespeleri, och vissa verfremdungseffekter. Sånt kan ju vara ganska frunstrerande men funkar fint här. Temat och berättandet är så snyggt och tragiskt så jag smälter helt och hållet. 




fredag 18 september 2020

#357 The fallen idol

 The fallen idol, 1948. Regi av Carol Reed, manus av Graham Greene

När lämnar man egentligen barndomen och ´hur jobbigt kan det vara att förstå att vuxenvärlden är ett ännu större hitte-på än barnfantasierna..? The Fallen idol visar en pojkes första steg mot att tappa de större illusionerna man kan leva av. Just att sätta ett barn i centrum är ganska snyggt, precis som publiken så är ofta mindre barn ganska maktlösa (åtminstone förr i tiden) och få nöja sig med att titta på - och försöka förstå vuxenvärlden. 

Ambassadörsparet är utomlands och kvar på ambassaden är alltså deras 5 åriga pojke(Bobby Henrey), butlern Baines(Ralph Richardson) och hans fru(Sonia Dresdel) som verkar vara någon slags chef över hushållet. Pojken, som då inte hade mobil, var tvungen att underhålla sig själv. Han leker med sin lilla orm, han fantiserar och han busar med butlern som då och då busar tillbaka. Hushållerskan, som också är gift med butlern är not amused, och är uppenbart filmens nurse ratched. 

Mysigast verkar han ha då sitter nära butlern som berättar om en massa spännande (och kanske lite rasistiska) berättelser från hans liv i Afrika. Pojkens källkritiska inställning är ganska obefintlig så han sväljer allt med hull och hår. Varför Baines berättar sina rövarhistorier är lite oklart, men hans usla äktenskap kanske gör att även han behöver lite eskapism. Baines har dessutom en affär med sekreteraren på ambassaden. 

Fru Baines dör plötsligt i ett olyckligt fall och hela huset vänds upp och ner. Polisen letar spår och börjar misstänka Baines. Pojken får nu höra att Baines har ljugigt om affären, att han har ljugigt om att sekreteraren bara är hans niece(nevö på svenska tror jag). När han försöker reda ut om det om Afrika var sant så får han höra att det bara var sagor. Plötsligt börjar pojken ljuga själv, men det leder mest till ingen lyssnar på honom. Polisens arbete fortsätter med för vår protagonist så var fallna idolen kanske ett första steg mot en mer verklig men mindre magisk vuxenvärld. 




The fallen idol är både fin och spännande. Jag gillar't!



måndag 14 september 2020

#358 Pandora's Box

Pandora's Box eller Die Büchse der Pandora, 1929. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Frank Wedekind och Ladislaus Vajda.

Louise Brooks har tillsammans med Veronica Lake kanske filmhistoriens mest episka frisyrer, men Louise har inte bara ett snyggt hår utan också en utstrålning som får tiden att stanna. Här spelar hon den levnadsglada Lulu, som inte bara stjäl varje scen hon är med i men också har en destruktiv ådra. Hob har en affär med en stel herre som nog egentligen tänkt gifta sig med någon societetskvinna. Lulu säger nein och ställer till med scener tills han liksom tvingas att gifta sig med henne. Lulu är dock en kvinna som lever livet, hon har affärer med kvinnor, hon hänger med skumma killar, hon super och flirtar med hennes nya makes son - och allt detta under bröllopsfesten. Hennes man klarar inte av allt detta och börjar vifta med sin pickadoll. Det ena leder till andra och han dör. 

Lulu hamnar på flykt med mannens son, sin lesbiska älskarinna och två gamla kumpaner. De hänger på en båt medans alla hennes medflyktingar försöker pressa henne på pengar - annars tänker de ta den utlovade belöningen polisen har utsatt. Då en man säljer henne till en egyptisk bordell känner hon att nu får det vara nog och gänget flyr till London. Men för varje flykt blir läget lite sämre och till slut nås botten. Lulu lever hela tiden i nuet, och även om det ska vara bra så blir det ibland lite...kortsiktigt. På slutet går hon på gatan, ur flera bemärkelser. 




Louises liv verkade inte helt olikt Lulus. Hon festade upp alla pengar hon tjänade, och när hennes karriär störtdök efter ett par år (hon blev aldrig poppis hos Hollywood-studios pga hennes divighet) levde hon utan inkomst. En stumfilmentusiast hittade henne på femtiotalet då hon var gravt alkoliserad och levt som prostituerad. Lyckligtvis så kom hon i form igen och åkte runt på filmfestivaler och skrev dessutom en bok som berättar om hennes liv i Hollywood. Det var en hel del Metoo även på 20-talet, och den sexuella dubbelmoralen och utnyttjandet av hennes kropp och själ gjorde henne ganska sur- men med mycket humor och intelligens. Synd att hon inte fick göra mer....

Pandora's Box är spännande, sorligt och livfull. En härlig start på en söndagmorgonen. 



torsdag 10 september 2020

#355 Hands Over the City

Hands Over the City eller Le mani sulla città, 1963. Regi av Francesco Rosi, manus av Francesco Rosi, Raffaele La Capria, Enzo Provenzale och Enzo Forcella

När jag jobbade på filmfestivalen för en massa år sedan så var Rod Steiger hedersgäst. Kopplat till det hade filmfestivalen en jättesvår frågesport om honom i sin tidning. När festivalen var igång var det ingen som hade kunnat rätta alla inkomna svaren så inför slutfinalen så jag fick på rekordkort tid "fixa" fram tre finalister. Min kompis, hans kusin på besök från Sundsvall och min flickvän fick följaktligen ställa upp som de enda som hade fått alla rätt... Finalfrågan de fick på festivalens scen var hur många filmer Rod Steiger varit med i. Min flickvän (som jag nu är gift med) fick närmast rätta resultatet med 18, rätt svaret var 67.

En av alla filmerna som Steiger varit med i är denna, där han spelar rollen som ärkekapitalisten Nottola. Det känns väldigt italienskt att köra skådespelare med olika språk och sedan dubba allting på slutet, en mall som även de många av speghettiwesterns körde med. Här funkar det dock bra, och Steiger är intensiv och lurig på ett sätt som känns trovärdigt. Le mani sulla città är ganska speciell i strukturen, då den handlar just om strukturer. Filmen vill visa hur italienska bostadsmarknaden är lika korrupt som filmfestivaltävlingen jag ledde. Man får se hur "de rika" köper upp billig mark för att sedan ordna det så att politikerna bestämmer att det är just där man får bygga framtida bostäder. Nottola har sina fingrar i den syltburken men är även engagerad i att vräka en massa fattiglappar för att bygga nya hus till den övre medelklassen. Notolla verkar även ligga bakom att ett halvt hus ramlar ner vilket leder till att nybygget kan starta snabbare men också till att tre människor dog. Mot Nottola finns det ett par intressenter, en centerpolitiker med läkarbakgrund och den modiga ledaren för vänsterfallangen (Salvo Randone). Men kapitalisterna verkar ha koll på borgmästaren, stadsledningen och väljarna som de på något sätt lyckas köpa så, vad gör man?

Ämnet i sig är ju aktuellt även här och nu då även vår bostadsmarknad verkar ha många förlorare och några få rika vinnare, så tyvärr var inte ämnet helt passé.




Filmen var ganska tät och i synnerhet scenerna i bostadsområdena gav en dokumentärt uttryck. Rosi är uppenbarligen skitsur över den ojämna klasskampen och vill visa hur allt hänger ihop. Men problemet med strukturer är att de liksom aldrig blir lika engagerade som människor. Så kanske att detta ämne hade gjort sig bättre som en dokumentär? Tyvärr så kändes agendan tydligt men i slutändan så blev inte detta svart/vita ämnet särskilt intressant att följa...



torsdag 3 september 2020

#354 Clean, Shaven

 Clean, Shaven, 1993. Manus och regi av Lodge Kerrigan

Hel och ren är ju alltid ett bra tips, som passar mig bättre än titeln då jag inte alltid är så välrakad... Tyvärr hjälper dock inte rakningen vår huvudperson som uppenbarligen har tunga problem... 

Clean, Shaven handlar om Peter Winter (Peter Greene(som för övrigt spelar Zed i Pulp fiction)), som har en bil men inget hem, och kanske nyligen har släppts från behandling även om det inte var så tydligt för mig. Han vill nu komma i kontakt med sin bortadopterade dotter som han fick innan han blev psykotiskt i den högre leveln. Vi följer varje steg i hans lilla roadtrip som redan från början inte känns som att den kommer sluta helt på topp. Peter är alltså scizo på en hög nivå. Han liksom slår huvudet i väggen på lokala affären, han kan inte säga ett enda ord utan att låta helknäpp, han mördar folk bara de tittar på honom. Redan här får jag lite problem då det känns som att han liksom inte hade kunnat släppas från ett bahandlingshem när han är såååå farlig och galen och dessutom inte manipulativ alls, utan visar alla på mils avstånd att han borde vara inspärrad. Hack i hasorna på honom är en polis, (Robert Albert) som försöker spåra hans mordiska resa. Tyvärr är polisen inte trovärdig i sättet han pratar, agerar, håller i pistol och ser ut.


Sakta närmar han sig sin dotter, och till slut så blir han död, vilket filmen också borde vara. Jag köper nämligen inte det här alls, tyvärr. Bara för att en film ska vara konstnärlig så kan man inte skita i genomtänkta manus eller genomtänkta karaktärer. 




torsdag 27 augusti 2020

#352 Jigoku

Jigoku eller The sinners of hell, 1960. Regi av Nobuo Nakagawa, manus av Nobuo Nakagawa, Ichirô Miyagawa.

Ja, vad händer när man kommer till helvetet och vad händer när man ska försöka se Jigoku? 1. allt brinner och är eländigt och 2. man får se Kurosawas utsökta film med nästan samma namn. Det tog en stund innan jag insåg att jag redan sett filmen och att det var fel Jigoku jag satte på (high and low på engelska) men det gjorde inte så mycket då Kurosawa-Jigoku fortfarande hade pepp i steget. Den här Jigoku var ju i en helt annan stil och med en mer bokstavlig tolkning på helvetet... Men innan man kommer till helvetet så lever man ju, vilket är just det som vår protagonist Shiro gör (Shigeru Amachi). Han råkar då köra på en fotgängare som dör, han blir upprörd men plötsligt så sitter en mystisk dubbelgångare brevid honom i bilen som bara "vi skiter i det där va?". Den mystiska mannen visar sig vara en liksom ond del av samvetet och han dyker liksom fram ibland då det tas dåliga beslut. Vilket som, mannens flickvän dör och han bosätter sig hos sin mammas ålderdomshem där det finns en massa skumma typer, en korrumperad polis, en slarvig doktor, en kock som lagar rutten fisk med mera. Just den ruttna fisken ligger bakom att de flesta dör och lite mord tar hand om resten. Slut! 

Eller, det är inte slut för nu är vi i helvetet där hela gänget samlas. Jobbigt för alla som blir plågade, brända, skalade, mobbade, kittlade och kokta. Denna delen av filmen, som var lite galen i upplägget var också roligast. Det flyger onda andar och mystiska djävlar cruisar runt. Det blir både lite larvigt och lite obehagligt vilket jag gillade. Fotot och set design kändes ganska on point och stämningen var effektiv och härlig. 





Jigoku är en liten filmskatt, vem kunde tro att helvetet var så bra?



tisdag 18 augusti 2020

#353 Solo con tu pareja

Solo con tu pareja (endast med din partner enligt Google), 1991. Regi av Alfonso Cuarón, manus av Carlos Cuarón och Alfonso Cuarón.

Alfonso Cuarón har ju gjort en del intressanta filmer såsom Roma och Gravity. Babel ska väl vara bra men jag har aldrig kommit för mig att se den. Solo con tu pareja är ett sådant där Criterionval där upphovsmannen (det är ju typ alltid män) mer ligger bakom utgivningen än själva filmen i sig. Visst finns det vissa bildkompisotioner som är lite spännande men det gör inte mycket för att göra filmen i sig kul/gripande/intressant. Aja, själva handlingen cirkulerar runt en player, Tomas (Daniel Giménez Cacho) som har flera tjejer samtidigt och lite smyger ut och in i sovrummen utan att någon av dem ska märka hans sneaky beteende. Det är helt enkelt en ganska klassisk sängkammarfars. En av tjejerna fattar vad som händer och hämnas genom att lura Tomas att han har fått AIDS. 1991 var AIDS än mer dödligt än idag och Tomas deppar ihop, hastigt och lustigt (inte särskillt) så hamnar han i en självmordspakt med sin granne, Clarisa (Claudia Ramírez) - som han blivigt kär i. Clarisa vill ta livet av sig för att hennes pilotkille varit otrogen med en flygvärdinna. Det blir komplikationer och drastiskt, folk druttar på ändan och knasar sig samtidigt som Tomas läkarkompis försöker få tag på honom för att lugna ner honom. 

Som sagt, inte så kul. 

Naken i trappuppgången

Tja, det var det. Finns inte så mycket att säga om denna soppa, och betyget blir ett trött:


tisdag 11 augusti 2020

#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 



Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?



torsdag 6 augusti 2020

#349 Kicking and screaming

Kicking and screaming, 1995. Regi av Noah Baumbach, manus av Noah Baumbach & Bo Berkman

Man ska ju gräva där man står, och det är precis det som Baumbach gör i sin debutfilm. För Kicking and screaming utspelar sig i amerikanska colleglivets sista år på Vassar College där han själv befann sig i början av 90-talet, och filmen befolkas främst av killar med samma årgång som han själv (1969), och. Tidigare antar jag att det för många var studenten som var utspark i vuxenlivet, men bara för att det för våra protagonister är några år senare blir inte smällen mindre. Alla karaktärer verkar befinna sig på olika stadier av DABDA-skalan (Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptence) och hanterar det på olika sätt. En som alltid rör sig på de första stegen är Chet (Eric Stoltz) som pluggat om kurser i över tio år och på något sätt verkar accepterat sitt livsöde som student. Andra försöker ta sig vidare men fastnar allt som ofta i små fyndiga studentikosa diskussioner om det ena och det andra. För om det är något som filmen försöker vara så är det witty. Mel Brooks sa tydligen att "Wit is shit. Funny is MONEY!", och det håller jag inte riktigt med om, witty dialoger från Woody Allen, Oscar Wilde,  Joseph L. Mankiewicz, Jane Austen eller Whit Stillman är ju hur trevligt som helst att se på- Det går väl ganska bra för Kicking and Screaming i vissa stunder men ibland blir det inte lika bra som Baumbach försöker få till det. 

Metropolitan, Whit Stillmans mästerverk från 1990 är en uppenbar inspiration, både till manus, upplägg och karaktärer. Baumbach har även castat Chris Eigemann till en lite mer deprimerad version av in tidigare roll från Metropolitan. 

Mycket cirklar runt killgänget som liksom går på barer och hanterar sin åldersnoja (de är 23). Det finns tjejer i gruppens utkant men de är just outsiders - och ombeds att gå då grabbarna ska prata allvar. Mest allvarligt är det för Grover(Josh Hamilton), som i början av filmen blir lämnad av sin flickvän som ska plugga ett år i Prag.
Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "
Jane: They have good beer there.
Grover: "... now I know how bad American beer is - thing."
Grover deppar och nojar under större delen av filmen tills vi får se en klassisk race till flygplatsen-scen men då detta inte är en rom-com (se titeln) så slutar det lite mera....verkligt. 



Tja, en ganska typisk amerikansk indie-film. Karaktärerna är lite quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta. Allt har dessutom en slags ironisk distans som gör att jag får svårt att engagera mig, och humorn som ibland blommar upp är nästan aldrig kul, så nja. Kicking and screaming har sina stunder men de är inte så många.


torsdag 23 juli 2020

#350 Seduced and Abandoned

Seduced and Abandoned eller Sedotta e abbandonata, 1964. Regi av Pietro Germi, manus av Pietro Germi, Luciano Vincenzoni, Agenore Incrocci och Furio Scarpell

Garmis första film om italiensk hederskultur tyckte jag var sisådär, jag brukar nämligen ha lite svårt för italiensk humor... Sedotta e abbandonata är på ytan en variant av föregångaren, men här har vi en ung kvinna, Agnese(Stefania Sandrelli) som blir förförd och sedan lämnad av sin systers fästman Peppino(Aldo Puglisi). Hon blir förkrossad och på bästa katoliksätt försöker hon liksom pina bort sin synd genom att be och sova på vassa stenar. Men det hjälper inte för hon blev visst gravid. När hon frågasr prästen om råd så går det sisådär:
Don Mariano - il prete: Wicked girl, you gave in!
Agnese Ascalone: I'm ashamed and disgusted with myself.
Don Mariano - il prete: You weren't disgusted in the throes of lust!
Agnese Ascalone: I was right afterwards, Father.
Don Mariano - il prete: To late, you shameless girl.
Don Mariano - il prete: Shame on you! Shame on you! You must triumph over the devil. Pray. Mortify the flesh. Pray! Pray! Pray! Pray!

Och just shame är lite av ett tema här, för efter en stund får familjens pappa och patriark, Don Vincenzo Ascalone (Saro Urzì) reda på det hela och får tokspel. Han låser in sin dotter och går fullt bärsärkargång i huset. De har en kris men det viktigaste av allt är att hålla skenet uppe och lösa frågan. Så Don försöker sig på ett bröllop med den unge mannen, men han är inte sugen.
Peppino Califano: I don't want Agnese.
Orlando Califano: What?
Amalia Califano: What's that?
Peppino Califano: I want a virgin for a wife. Why should I give up that right?
Orlando Califano: But you saw Don Vincenzo.
Peppino Califano: Answer me this: In all honesty, would you have married Mama if she'd done what Agnese did with me?
Orlando Califano: What's that got to do with it?
Amalia Califano: You tried to get me to.
Orlando Califano: So? It's a man's right to ask, a woman's duty to refuse.
Peppino Califano: Exactly! Agnese didn't refuse, did she? I won't marry that whore!
Katt och råtta-spelet mellan familjerna eskalerar och till slut har Peppinofamiljen gjort så många brott (förutom sex med minderårig) så bara ett äktenskap kan hålla Peppino från finkan - eftersom brott mot någon man gifter sig med inte räknas i straffbalken (på riktigt var det så, lagen avskaffades dock 1981). Agnese blir i omgångar slagen, förtalad och utfryst av sin familj och sitt samhälle. Då allt skiter sig blir hela familjen som en paria och hennes systers nya fästman gör slut då Agnese stämplats som hora.


Familjen håller skenet uppe på en balkong

Agnese stretar inte emot tillräckligt

Peppino och Agneses syster
På en nivå är filmen ett tungt drama om hederskultur men det finns också en hel del farselement. I synnerhet Dons planer på att lösa allt som blir allt vildare ju längre filmen pågår är rätt så kul - på ett bittersött sätt. Slutet på filmen kändes lite påklistrat men i övrigt funkade detta bra för mig, humorn var helt okej och samhällskritiken kändes intressant och tyvärr inte helt inaktuell. Sedotta e abbandonata är en riktig smäll mot hederskultur, som bara verkar skapa olyckliga, dömande och osäkra människor.