måndag 21 oktober 2019

#301 The Life Aquatic with Steve Zissou

The Life Aquatic with Steve Zissou, 2004. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Noah Baumbach.

Ja, det är alltid lite klurigt att få till ett bra komedidrama. Det är ju så lätt att man hamnar någonstans mitt emellan, med nackdelarna från komedier (det bristande engagemanget för karaktärerna) och nackdelarna från draman (inte så många skratt). Ja, jag vet, det finns engagerande komedier och roliga dramor men generaliseringarna tror jag ändå det ligger något i.

Wes Andersson försöker nästan alltid göra komedidramer och har sitt sätt att försöka få till det, genom ett (över)estetiskt förhållningssätt så tar han inte något från filmerna utan lägger till mer för att hoppas på att en "more is more" approch ska vara nyckeln till framgång - vilket det ju tydligen har varit för honom tidigare. I min favoritAndersson (The fantastic Mr. Fox) så är det både snyggt, dramatiskt och rolig, med ett centralt fokus på berättelsen som man vill berätta.

Steve Zissou(Bill Murray) är ju en mix av Jean Costeau och ingenting. För han är tyvärr ingen riktig sammanhållen karaktär och problemen som han och gruppen hamnar i blir tyvärr aldrig på riktigt.-Och aldrig blir det särskilt roligt heller. Snygg blir det ibland, som när Zissou och hans gäng stormar en ö med indonesiska pirater eller då de fina origamiliknande fiskarna simmar längst havsbotten. Och helt känslokallt är det kanske inte riktigt heller, det finns stundtals en lite melankolisk sorgsen/naiv stämning över en del av scenerna. Men denna ubåtstunga film lämnat tyvärr sällan ytan, vilket är synd.
Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Costeau har en yellow submarine

Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Actionscenerna funkade förvånansvärt bra
The Life Aquatic with Steve Zissou har viss charm men är i grund och botten varken varken rolig eller spännande. Estetiska kvaliteter finns såklart men inte i sådan grad att de ganska stora bristerna kan döljas.


torsdag 10 oktober 2019

#302 Harakiri

Harakiri eller Seppuku, 1962. Regi av Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto, baserad på boken av Yasuhiko Takiguchi

I mitt Criterionäventyr så blir det ju en hel del klassiska mästerverk, ofta med skyhögt renommé och prisade av allsköns filmfolks. Ganska ofta har dock förväntningarna på dessa inte motsvarats av ett särskilt engagerande innehåll. De gångerna jag har blivit riktigt knockad har varit ganska få, men cineastisk succé är ju så härligt så man fortsätter att leta runt... Harakiri hade jag hört talas om, och jag älskade Kobayashis sprakande och drömska Kwaidan så här var förväntningarna ganska så höga.

Harakiri handlar om två Samurajer som kommer till en lokal befälhavare för att begå självmord. - Eller åtminstone är det de säger, för vad som på ytan kan se ut som något kan i praktiken vara något annat. Filmen utspelar sig på 1630-talet vilket var en tid av fred och välstånd, vilket ju är bra för nästan alla, alla utom samurajer då som raskt blir arbetslösa. Många samurajer har inga andra kunskaper än krig och hamnar ganska snabbt (feodala Japan verkade inte ha någon heltäckande arbetslöshetsförsäkring) i uselt armod. Skillnaden här blir avgrundsvid mellan de som är kvar i arbete, som kan fortsätta med sina pompösa ceremonier och sin ganska falska fasad, och de som är utanför. Lever man i en sådan strikt "hederskultur" som Japan i allmänhet och krigarklassen i synnerhet levde i så kan man ganska kategoriskt döma de stackare som är utanför, med sina smutsiga kläder, men som dessutom kan tvingas till svårare livsval än vad man utifrån kan förstå. Hanshiro(Tatsuya Nakadai) och Motome(Akira Ishihama) är två sådana Samurajer som försöker hålla skenet och humöret uppe trots att de jobbar dag och natt med att laga parasoler och lära filosofi till barn. Hanshiro, som är den äldre får ett erbjudande att låta sin dotter(Shima Iwashita) bli del av ett pampigt hushåll, och sedan kanske bli konkubin. Han säger absolut nej, trots att de mer eller mindre saknar mat för dagen. Istället gifter sig dottern med Motome, och efter en stund får de ett barn: Kingu. Lyckan går sedan över till fattig desperation vilket leder till att Motome tvingas att bryta mot sin Bushido, sin ära och prestige för att få pengar till livets nödtorft. Detta brott, som är lite av ett vågspel, leder tyvärr bara till förnedring i händerna på de som har.

Bildresultat för Harakiri 1962
Harakiri heter Seppuku på japanska

Bildresultat för Harakiri 1962
Bakom maktens fasader finns det ibland bara lite klädtrasor
Harakiri funkar på så många nivåer, den är engagerade och vill samtidigt berätta något om all yta och glam som omger "dom som bestämmer". Den handlar också om hur viktigt det är att faktiskt sätta sig in i andra människors liv, vilket ju är viktigt i dessa tider då engagerade människor kallas för kåta batikhäxor. Anyhow, jag blev såld av Harakiri som hamnar högt i listan över mina favvofilmer:


fredag 4 oktober 2019

#301 An angel at my table

An angel at my table eller En ängel vid mitt bord, 1990. Regi av Jane Campion, manus av Laura Jones baserad på tre självbiografier av Janet Fram.

Janet Frame som jag i ärlighetens namn inte hade någon koll på var alltså en Ny zeeländsk författare som levde ett turbulent liv. An angel at my table är en sammanfattning av tiden från hennes födsel tills att hon var runt 30. Att filmatisera (eller för all del skriva) biografier öppnar upp för en del val. Ska man dramatisera händelser? Ska man fokusera mer på A än B och så vidare. Här har man valt att ganska rättframt gå från A till B utan att sortera allt för mycket. Man får en massa detaljer från livet som i Janets fall verkar tufft. Tre syskon dör och hennes bror som har epilepsi blir konstant slagen och mobbad av hennes pappa. Själv blir hon nervös och blyg vilket gör att hon hamnar på mentalsjukhus i åtta år med en feldiagnosticerad Scizofreni, så kan det gå tydligen, Janet Frame är dock mest känd för eftervärlden för sina böcker hon börjar skriva i ganska ung ålder och som blev quite the success runt om i... Nya Zeeland?

Bildresultat för An angel at my table
De tre som spelade Janet i filmen och riktiga Janet (högst upp - men jag antar att det inte var så svårgissat)
Filmen är ganska lång och inte helt oäven. I synnerhet den yngsta Janet (Alexia Keogh) är både rättfram och rolig och jag skulle kunna se tre timmar med hennes äventyr. Tyvärr så är hon bara med i början och ju äldre Janet blir desto tråkigare blir hon, och nej man behöver inte alltid vara så rolig men mitt intresse tappades efter ett par timmar... Sedan har vi dramaturgin som inte riktigt följer en röd tråd vilket ju kan funka ibland men här känns lite ofokuserat. Slutet blir också ganska plötsligt.

Slutkänslan blev lite blandad, men betyget kom inte högre än: