lördag 27 april 2019

#271 Touchez pas au grisbi

Touchez pas au grisbi eller Hands Off the Loot!, 1954. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, Albert Simonin och Maurice Griffe, efter en roman av Albert Simonin.

Grisbi – blod på guldet är en hyfsat usel svensk titel på denna hårdkokta franska gangsterfilm. Filmen cirkulerar kring Max(Jean Gabin), en åldrad tjuv som gjort en stor stöt och ser fram emot att pensionera sig. Han hänger förvisso med de yngre gangsterna och tjejerna som liksom ingår "int he life" men inser att det snart är dags att dra sig undan. De lite yngre brottslingarna kanske verkar respektfulla, men när ryktet att Max och hans gamla vapenbror Riton (René Dary) har gömt sin stache någonstans så försvinner tjuvhedern långt bort- och en kamp för livet och cashen intensifieras.

I Grisby är tjuvarna dessutom skönt franska, de pratar franska, de har franska hattar och när de äter så tuggar de sammanbitet på Paté vilket känns skönt. Beckers filmer var, nu när jag sett en hel del av dom, just väldigt franska. Precis som viner så är filmer som visar och är stolt över sitt ursprung ofta roligare att se än amerikanska kopior. För annars finns mycket amerikansk film-noir ínspiration här, med allt från monokromatiskt foto till voiceovers och förrädiska damer, men paketerat i ett skönt franskt skal. Temat som är den röda tråden i Grisby är ålderdom och vikten att acceptera vad man är, för när Riton inte riktigt kan släppa sin ungdom så leder det till en massa elände för våra gangstersubjekt...

Bildresultat för Touchez pas au grisbi
Gubbarna kan hantera storpuffrorna
Bildresultat för Touchez pas au grisbi

Gubbarna på middag med några damer
Bildresultat för Touchez pas au grisbi
Uppgörelser på landsväg
Ja, vad kan man mer säga, det är tätt, lite berörande och spännande. Och visst, jag kanske har en viss förkärlek för franskhet men sedan när är filmuppskattning en helt rationell vetenskap?




tisdag 23 april 2019

#258 Tanner '88

Tanner '88, 1988. Regi av Robert Altman, manus av Garry Trudeau.

Varför har aktiviteten på filmfrommen varit lite seg på sistone? Svaret är Tanner '88 som är en ganska lång tv-serie som Criterion har slängt in för att testa mitt tålamod. Även om serier är ovanliga i Criterion så har det hänt en gång tidigare med Fishing with John som var en sex-avsnittsserie där John Lurie intervjuade kändisar.

Tanner '88 är dock ett slags politiskt drama som är lite lätt ironiserande. Robert Altman och Gary Trudeau samarbetade på denna HBO-serie, som följer en fiktiv presidentkandidat genom de demokratiska primärvalen, från starten av kandidaturen till konferensgolvet i Atlanta där allt får något slags klimax. Jack Tanner(Michael Murphy) som allt cirkulerar kring är en demokrat som är liksom lite mellanmjölkig i hans politik, men skulle väl räknas till amerikansk vänster. Grejen med serien är att den spelades in samtidigt som de riktiga primärvalen. Jack går alltså till riktiga kampanjhändelser, från ett möte i Detroit-slummen till pengainsamling i Los Angeles. Tanner går också till riktiga möten med riktiga politiker, utan att de vet om att han är fejk. Och trots att de inte känner igen honom så skakar de handen och önskar honom lycka till. Men tyvärr är Michael Murphy som spelar Tanner ingen Sasha Baron Cohen, så han lyckas aldrig egentligen klämma ur sig något roligt, intressant eller pinsamt - vilket är synd. Tanner '88 är lite väl mycket som en komedi utan roliga skämt villket knappast kan vara en komplimang...

Bildresultat för Tanner '88
Vote!

Bildresultat för Tanner '88
Cynthia Nixon som är Miranda i Sex and the city spelar Tanners dotter
Då serien spelades in mitt bland riktiga händelser så ställer det extra krav på skådespelarna, och många verkar klart ha behövt fler repetitioner. Repliker fumlas bort, och dramatiken känns sällan äkta. De två som klarar sig bäst är Cynthia Nixon(från SATC!) som Tanners idealistiska dotter och Pamela Reed som Tanners chefsassistent. Fotot och bildkvaliteten är också ganska usel, ljudet likaså. Trots att jag är bra på engelska så behövdes textning för att hänga med i dialogerna.

Bäst funkade Tanner i de rent skriptade delarna som ibland kunde ge lite Vita huset-vibbar, även om Trudeau inte är någon Sorkin gällande dialogsnickeri.

Totalt sätt kan man säga att slutet av 80-talet knappast var någon guldålder för tv, och att Almans riktiga revival skulle vänta några år till... Dessutom kan ju en sådan här tam serie knappast mäta sig med det absurda läget verkligheten bjuder på idag, så nä, Tanner '88 är inget jag rekomenderar.


söndag 14 april 2019

#270 Casque d’or

Casque d’or eller Möte under stjärnorna, 1952. Regi av Jacques Becker, Manus av Jacques Becker, Jacques Companéez och Annette Wademant.

Marie(Simone Signoret) är lite av det kriminella gängets diva. Hon är ihop med den snyggaste killen och glider omkring med ett resting bitch face under början av filmen. Gänget som leds av Leca (Claude Dauphin) verkar ägna sig åt mord, utpressning och stölder. Under en middag så träffar hon dock Manda (Serge Reggiani) och gnistror slår mellan dom. Manda hamnar därmed i bråk med hennes douchiga boyfriend Roland(William Sabatier) som kan vara en av filmhistoriens mest snajdigt klädda man:
Bildresultat för William Sabatier casque d'or
Marie med sin douchiga kille
Roland röker
Gänget tittar in till de fina salongerna
Bildresultat för Casque d’or becker
Manda träffar gänget
Grabbarna är hårdkokta som gröna ägg och tänker inte låta deras gemensamma kärleksproblem lösas på något civiliserat sätt, och där orden tar slut får knivarna tala. knivduellen slutar med att Manda och Marie får varandra, men allt är fortfarande tidigt i filmen. När polisen får för sig att hans gamla fängelsekompis är ansvarig för knivdådet måste Manda stå upp för sin vän - vilket leder till- you guessed it- problem... 

Casque d’or blir ganska snabbt en brutal Romeo och Julia- variant, där kärleken är himlastark men hindren desto starkare. Våldet och gliringarna funkar förvånansvärt bra, kläderna är ju mästerliga och det finns en fin kemi mellan kärleksparet. En bra gangsterfilm ska ha en stark kultur, som den italienska i Maffiabröder, Columbianerna i Scarface eller förortsgangstrar i Snabba CashCasque d’or har i sig en fin sammanhållen fransk sekelskifteskultur. Om den är historiskt korrekt eller inte vet jag inte men trots att karaktärerna är lite väl outrageous ibland så känns de konsekventa och roliga och titta på. 


fredag 5 april 2019

#272 La Commare Secca

La Commare Secca eller The grim reaper eller Döden går förbi, 1962. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Pier Paolo Pasolini,Bernardo Bertolucci och Sergio Citti.

1962 var Pasolini en stjärna på väg upp efter monsterhiten Accattone som handlar om en hallicks äventyr i Rom. Han kommer på en annan story som han ber sin unga assistent skriva lite repliker till, men sedan när det är klart så hinner han inte spela in filmen så assistenten - 21-åriga Bernardo Bertolucci- får göra filmen istället. Bertolucci som senare skulle göra väldigt välpolerade filmer med vackra människor och snyggt foto (Den sista kejsaren och La Conformista), och för all del Sista tangon i Paris där Maria Schneider gick ut i efterhand och tyckte att inspelningen hade påmint om en våldtäkt... Men detta är hans första film och här är den största kvinnorollen en mördad hora och den andra kvinnorollen är någon slags utpressare- så man kan anta att Bernardo inte kommer vinna årets Feminist award.

Filmen är uppbyggd(Lite som Rashomon) som ett flertal olika förhör av samma skede, ur olika karaktärers perspektiv. Att det är ett förhör beror på den mördade horan, så polisen går alltså igenom närvarande karaktärers vittnesmål, samtidigt som man får se vad de berättar (och inte berättar). Karaktärerna som förhörs är samtliga från Roms kriminella kretsar, så det är olika tjuvar och hallickar och en av mina personliga favoriter i filmhistorien- den snajdiga playern Bostelli (Alfredo Leggi). Bostelli glider omkring och gör av med sin gangster flickväns pengar med ett litet överlägset leende.
Efterssom han mjölkar hennes börs hårt så börjar hennes pengar ta slut och han är på jakt efter en ny.
Bildresultat för La Commare Secca
Bostelli har tagit en söt hund

En soldat sover nära brottsplatsen
La Commare Secca är kul rakt igenom, karaktärerna är tydliga, situationerna raka och mysteriet intressant. Skådespeleriet är dessutom skönt rakt igenom. Unga Bertolucci var uppenbarligen roligare än den äldre finputsade Meetoo-mannen han växte upp till...