lördag 23 februari 2019

#260 Eyes Without a Face

Eyes Without a Face eller Les yeux sans visage, 1960. Ragi av Georges Franju. Manus av Pierre Boileau, Thomas Narcejac, Jean Redon och Claude Sautet. baserad på boken med samma namn av Pierre Gascar.

Ibland kan vi alla göra bort oss, och även om man vill fixa till det man sumpat så är det ibland bättre att bara säga förlåt och gå vidare. Eller åtminstone borde professor Genessier (Pierre Brasseur) gått vidare men man förstår ju att det är jobbigt när man råkar ha sönder sin dotters(Edith Scob) ansikte, som Genessier gjorde i en klantig bilolycka. Det finns ju dock så många andra ansikten där ute så om man bara kunde ta någon annans ansikte och sy fast det på hans dotter så skulle ju allt bli bra? Så den gode doktorn tar en av sina tidigare ansiktstransplantationsmottagare (kan vara längsta ordet jag skrivet) och ber henne liksom locka unga damer till deras hem så han kan söva ner dem och sedan ta deras ansiktshud och sedan sy fast det på hans dotter. Dottern, som sitter hemma med en plastmask hela dagarna verkar till slut förstå vad som händer och tycker inte det känns helt topp. Men samtidigt verkar hon inte ha alla hästar i stallet, hon liksom rör sig som en sådan där lite porslinsballerina i gammeldags smyckesboxar:

Bildresultat för ballet dancer box
Fast i en låda
Bildresultat för Eyes Without a Face
Ett ansikte som tas bort
Bildresultat för Eyes Without a Face
Ett fall
Franju visar ganska grova scener jämfört med vad jag tidigare sett från Franskt 50-60 tal. Franju är dessutom en estet och man bjuds på många vackra bildkompositioner. Intensiteten ökar och till slut måste den utan ansikte liksom välja mellan vad som är rätt och vad som kan ge henne tillbaka sitt liv. Slutet är kanske mer poetiskt än solklart men det är så Franju vill ha det, bättre ett vackert farväl än ett övertydligt, fint för mig med för all del. Les yeux sans visage är lite brutal, lite mystiskt och vacker. Tres bien!




söndag 17 februari 2019

#269 Fighting Elegy

Fighting Elegy, 1966. Regi av Seijun Suzuki, manus av Kaneto Shindô och Takashi Suzuki

För ett par år sedan såg jag Zéro de conduite (av Jean Vigo) som var en slags rebellisk fantasi om skollivet. Elever var vilda på lektioner och liksom drömde sig ut i en massa farliga äventyr. Allt var både på riktigt och på låtsas, och så är det här också.

Kiroku(Hideki Takahashi) går i skolan och är kär i Michiko(Junko Asano) - så långt är allt ganska mycket i sin ordning. Men Kiroku känner behov av att störa sig på några typer för att bli lite mer macho, och när konflikten urartar så gör den det. Kiroku träffar då en svävande kampsportsmästare i skogen som visar honom hur man ska fajtas. Och, tillsammans med hans katolska mentor så går de ut på fajtarstråt. Men slagmålen är lite som en mix av Mad Max fury Road och The Warriors. Det är galna utstyrslade män med tillhyggen som pucklar på varandra. Efter sista 'kriget' måste Kiroku byta skola men där upprepar sig mönstret igen när han tvingas ge sig på några elever som är med i ett traditionellt munk-slagsmålsgäng. Fajter avlöser varandra, och även om inramningen är fantasifull så skulle man kanske mått bra av någon slagsmålskoreograf för det är väldigt kaotiskt.

Bildresultat för fighting elegy
Slagsmål till skogs

Bildresultat för fighting elegy
Strandfajt
Den här stökiga kaosigheten var ju lite oväntad då filmen han gjorde både efter och före var så stilistiskt genomtänkta ner till varje mutter. Uppenbarligen ville väl Suzuki omväxla sig lite och det är väl bra det för denna lite lättsinniga våldscirkus är faktiskt ganska så charmig.

Men infallen är många, ibland för många, man kan exempelvis få se vad någon tänker eller så hittar Kiroku på något som inte har med något att göra. Denna kakafoni av intryck kan vara lite påfrestande över tid men ibland är det ju bäst att inte försöka tolka in allt utan bara glida vidare... Slutet, som plötslig blir politiskt är också ganska påklistrat. Trots detta blir det ändå ett:

lördag 16 februari 2019

#259 Fat girl

Fat girl eller À ma soeur!(vilket översatt blir ty "Till min syster!"), 2001. Manus och regi av Catherine Breillat

Anaïs(Anaïs Reboux) är på en sömnig italiensk strandstad, hon är runt 13 år, rund och lite avig. Hennes något äldre syster däremot Elena (Roxane Mesquida) ser däremot ut som en glamorös fotomodell. Precis som syskon så ofta gör går deras relation mellan hat, irritation och ibland lite syskonkärlek. Då storasystern träffar på en världsvan och sammetsögd italienare blir Anaïs mer och mer bekymrad. Systern vill "ge oskulden" till någon hon älskar medan Anaïs vill ge den till någon random snubbe. Sedan börjas det, från pumpernickel från Letterboxd:
I don't want to mislead anyone who hasn't seen this film as to what it's like. It is a caustic and brutal film that assaults preconceptions of love and seduction in the most Brechtian and painful of ways.
Vilka är då dessa "preconceptions of love and seduction" som assaultas? Jo, italienaren vill ha sex och tänker på olika sätt manipulera/tjata sig till det, inklusive genom att lova en längre relation. Tyvärr utmanas 0% av mina förutfattade meningar av det. För nej, det är inte bara en trop - Jag har varit på tillräckligt många strandorter i medelhavet för att förstå att många glider omkring och kör en sydeuropeisk "The Game"-variant. Att se dessa förutsägbara dialoger och förutsägbara handlingar (tafs-hångel- "I want to do it" - "not now" - "but i love you, gööörl"- "no, I want to wait"- "dont wait, do it nooow- maybe we marry"- osv) ger mig tyvärr väldigt lite... Eller, snarare lägger sig hjärnan till slut på lite autopilot.
Lillasyster i kaftanklänning, storasyster i dramatisk röd klänning

"Lets go to your room babe"

Anaïs blir mer och mer svartsjuk/äcklad ju längre systern går, vilket såklart förstärks över att systrarna delar rum och följaktligen sker allt snusk precis bredvid henne. Själv drömmer hon sig bort till en annan värld där två män vill ha henne, och i en av filmens finare scener så simmar hon mellan en badstege och en brygga och liksom låtsas om att de är två härliga karlar som hon pussar...

Snipp, snapp snut så märker mamma vad som händer och alla åker hem för att bli utskällda av pappa. Men vid en paus på hemvägen så händer det plötsligt något dramatiskt, som förstör familjen men också på ett makabert sätt uppfyller Anaïs drömmar...

Nja, detta var inget vidare. Filmen har säkert fått en massa snack runt sig då det var nakna sexscener med barn (Roxana var dock över 18). Filmen blev också förbjuden på en massa ställen vilket ju alltid ökar publiciteten.


torsdag 14 februari 2019

#267 Kagemusha

Kagemusha eller Spökgeneralen, 1980. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Masato Ide och Akira Kurosawa.

Spökgeneral låter ju som något maffigt eller hur! Så vad har vi? - Vi har en saga om en person som räddas från att korsfästas(!) för att han är sååå lik Shogun(typ kung) Takeda (Tatsuya Nakadai). Efter en inskolning så blir han följaktligen en slags stand in för shogun i lägen då han inte kan/vill/orkar delta-främst i krigssituationer. Men ganska snabbt efter att han får jobbet så dör den ordinarie kungen och han tvingas då leka härskare längre än någon tänkt - då döden måste hemlighållas. Det borde ju såklart vara en toppenjobb, men han mår inte helt bra över att inte få vara sig själv. Han är ju van vid att vara en fattig tjuv men nu är livvakter redo att dö för honom, konkubiner flörtar och han bygger dessutom upp en fin relation med kungens barnbarn. Men till slut så blir det svårare och svårare att stå emot situationer där han kan avslöjas. För bakom charaderna så går det inte att komma ifrån ensamheten att spela något du inte är...

Tatsuya Nakadai in Kagemusha (1980)
Kopian och originalet träffas i drömmarna 

Kagemusha (1980)
Vad gör jag här egentligen

Maffiga krigsscener
Läget i japan är spänt som tusan, det verkar finnas en massa krigsherrar som liksom försöker hitta olika sätt att besegra varandra på och samtidigt som dubbelgångaren spelar sitt spel så försöker de andra lista ut vad som hänt, är shogunen egentligen död? Även den riktige shogunens son är dessutom rosenrasande över att han inte bara kan ta över, men alla rådgivare lyckas hålla honom i schack, en stund, genom att peka på att hans pappa inte ville att sonen skulle ta över alls, spoiler-han blir inte lugn så länge.

Kagemusha  är en färgrik och episk saga. Statisterna är nästan på sagan om ringen nivå gällande engagemang och kostym, och Tatsuya Nakadai ör fantastisk som Kagemusha och den döde Shogunen. 


måndag 11 februari 2019

#257 Secret Honor

Secret Honor, 1984. Regi av Robert Altman, manus av Donald Freed och Arnold M. Stone

1984 var Robert Altmans karriär i många avseende i en brant nedförsbacke. Han hade nyligen gjort två TV-filmer och den senaste långfilmen var fiaskot Streamers(som inte handlar om att titta på netflix utan om att vara gay i militären). Så Altman tog ett jobb som filmlärare och tyckte att inspelning av en teaterföreställning kan vara ett bra examensarbete för alla unga filmwanabees.

Pjäsen man valde "SECRET HONOR: The Last Testament of Richard M. Nixon," från teatern Provincetown Playhouse, pjäsen var en av många dåtida Nixonpjäser och är lite som en fantasi kring hur Nixon kan ha resonerat kring olika ögonblick i hans karriär. Men man märker snabbt att även när man "knäppat till" Nixon i en sådan här pjäs så verkar han ju ändå klart vettigare än hans nuvarande presidentmotsvarighet.

Pjäsen spelas av en skådespelare, Philip Baker Hall, och utspelar sig i ett rum hela tiden. Philip spelar verkligen TEATER, det är frustningar, det är känslor, det är plötsliga viskningar. Han vill jättegärna att även dom som sitter längst bak i teatern ska kunna hänga med och Altman och hans filmstudenter verkar inte ha hjärta att säga att detta är FILM, man kan ju trots allt göra en massa med filmmediet. Man kan zooma in, man kan jobba med små medel, man kan göra något annat än filmad teater. Varför gjorde du inte det Robert!?

Bildresultat för secret honor criterion
I am not a Crook!
Dessutom så diskuterar filmen ganska små, ibland obskyra detaljer som jag inte på något sätt kan relatera till - lite som om en film om Trumps sjuka tweets skulle tittas på av någon stackare 2039. För mina förkunskaper är lite sisådär, stora drag känner jag till men inte hans skolkontroverser eller syrliga eftersnacket efter hans första valvinst...

Var Secret Honor en bra och intressant pjäs? - Säkert. Är det en givande film?




söndag 3 februari 2019

#255 Opening night

Opening night, 1977. Manus och Regi John Casavetes.

Myrtle(Gena Rowlands) är en känd skådespelare som ska vara i en stor Broadwaypjäs- och filmen handlar om hennes resa från repetition till premiär (eller Opening night). Pjäsen hon spelar: "The other woman" handlar inte om otrohet utan om hennes relation till sitt yngre jag.

Och ju mer hon håller på att repa desto mer illa mår hon, och om hon väljer att att spela allt som det ska- enligt manus så känner hon att hon i och med det aldrig får vara med och känna och vara på riktigt igen- att hon liksom ger upp.

Sedan är det spriten, och här vet jag inte var Cassavetes själv står, för Myrtle super. Hårt och oavbrutet, men ju jobbigare teaterlivet är desto mer super hon. Alla filmer som jag har sett av honom har haft en massa karaktärer som hanterar sina konflikter eller dövar sina smärtor med sprit. För en person med hammare ser världens problem mest ut som en massa spikar och på samma sätt så blir det sprit som alla hans karaktärer tar till då det blir svårt eller tröttsamt eller trist eller bara en vanlig onsdagmorgon.

Men vad som är orsak och vad som är verkan diskuteras inte direkt men sammanfattas bra av Roger Ebert:
Everyone in the cast and on the production staff knows that Myrtle is a drunk, but to one degree or another they all go along with her fantasy, which is that she drinks because she is terrified of aging, and since the play is about an aging woman, the pain is simply too much for her to bear. Alcoholics can always tell you about the problems they’re drinking over, but they can never quite see how the boozing and the problems might be related.
I extramaterialet så diskuterar Cassavetes de sista scenarna och varför Myrtle var så dyngrak. - Och enligt honom det var för att det var för svårt för henne att ta tag i pjäsen utan sprit - vilket kan vara en hint till hur han själv brukade hantera sina problem då han enligt egen utsago minst drack en kvarting om dagen tills han dog av skrumplever 1989...



Spoilers ahead: Premiärkvällen är startad, Myrtle vägrar bara spela upp pjäsen. Hon har en liksom satt förutsättningarna av att om hon inte står emot, om hon bara kör på så sätter hon inte bara upp en dålig pjäs utan att man också ger upp, ger upp kärlek, ger glädje och identifierar sig som tråkgumma - och det tänker hon inte göra. Så hon super istället, och går ut på scenen och spelar sin egna pjäs.

Opening night är en jättefin mix av alkoholism, åldersnojer och skådespeleri i världsklass.


.