måndag 21 januari 2019

#240 Early summer

Early summer eller Bakushû, 1951. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu

Jan Guillou tycker inte om poesi. I en gammal intervju i nöjesguiden säger han exempelvis att:
– Hela mitt skrivande sedan sextiotalet och framåt går ut på klarhet, själva antitesen till poesi. 
Det finns för honom(på någon youtube-kopia) en sammanfattad version av Early summer där filmen är nerklippt till endast fem minuter- för det räcker för att beskriva handlingen: En tjej, Noriko (Setsuko Hara) får ett förslag på giftemål som bearbetas, sedan gör hon ett val.

Men Ozu målar med en väldigt liten pensel, och är man inte redo att sjunka helt in i filmen och spelar typ TIK TOK-samtidigt så missar man så mycket. Det är nämligen föräldrarna lätta oro, de respektlösa systerbarnens jättefina samspel, hennes kompisar som liksom delat upp sig i gifta och ogifta och slänger retsamheter till varandra som lyfter Early summer till sina höjder.

Några favoritscener!:
  • Noriko sitter och äter kaka på kvällen och när hennes systerbarn vaknar så göms kakan raskt under bordet. 
  • Ett av småbarnen får order om att tvätta händerna och går in i badrummet och blöter ner trasan så det ska kunna vara ett bevis för att det gjorts
  • Hennes giftemålsförslag visar sig vara 40 vilket är lite av en vattendelare hos den utökade familjen. vilket syns så fint med huvudvridningar och små ljud
  • mot slutet då Noriko förstår hur familjen påverkas ekonomiskt av hennes val
Setsuko äter en svindyr kaka
Chieko Higashiyama and Isao Shirosawa in Bakushû (1951)
Lillebror ger massage (mot betalning)
Sedan är ju Setsuka Hara så bra på att dela med sig av sina känslor, allt känns bara så äkta. -Då behövs inte massa överdriven dramatik för att man ska kunna sätta sig in i andras liv. Det är just alla små gesterna, varje karaktärs egna värld och resa som gör att mycket här känns som poesi- Allt är också så fint uppbyggt, då filmen i början nästan är som en Rom-com så växer den sakta till så mycket mer. Till slut är jag så inne i världen att de två åldringarnas hummanden skapar en känsla av mening med allt... Nu lägger jag på den här korta reviewen innan jag helt tappar spakarna.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar