tisdag 17 september 2019

#295 Crazed fruit

Crazed fruit eller Kurutta kajitsu, 1956. Regi av Kô Nakahira, manus av Shintarô Ishihara

Till viss del handlar Crazed fruit om sommaren. Det är varma, uttråkade och rika ungdomar som bara hänger runt i en ändlös sommarslappa. Tyvärr är det ju också så att rastlöshet kan leda till lite destruktiva tendenser vilket vi får se här. För grabbarna som filmen cirklar kring har ett något problematiskt förhållningssätt till tjejer- de är så att säga inga FI-röstare utan behandlar kvinnorna som slit och slängprodukter. Tjejerna i sällskapet syns inte så ofta och verkar dessutom vara prostituerade.

Men en av killarna blir plötsligt kär, på riktigt, i en vacker kvinna han möter på tåget. Hon blir dessutom ganska snabbt kär tillbaka och det är ju fint. Men vad han inte vet är att hon också är en hora, vilket alla verkar vara i detta japanska samhälle, så jag förstår inte riktigt varför han är förvånad. Men han vet inte om det, men hans bror vet om det och utnyttjar henne sexuellt mot att han lovar att inte berätta för sin bror. Sexet är på det där klassiska James Bond-sättet där hon säger "No No" och sedan håller han fast henne hårt och då ändrar hon sig till ett "yes yes!".- Så det var säkert en sådan här film så bidrog till grabbarnas douchighet...

Filmen var ganska lik Polanskis "Kniven i vattnet"

Passion, Juveniles. 
Brödernas rivalitet stegrar tills en avslutande klimax. Filmen blev ganska snabbt debatterad och stilbildande med sin raka sexualitet och västerländska surfstil, men för mig kändes det lite som:


fredag 13 september 2019

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 
Bildresultat för phantom of liberty
Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk
 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.


#294 The Browning Version

The Browning Version eller Skuggan av en man, 1951. Regi av Anthony Asquith, manus av Terence Rattigan.

Filmer om lärare bruktar ju följa vissa mönster - en ny lärare kommer till en ickefungerande skola med fastlåsta normer och bråkiga elever. Efter lite "tough love" eller "captain my captain" så blir eleverna motiverade och vänliga. Men hur är det med de andra lärarna, de där som inte riktigt får till det, de där som kör samma lektionspass år efter år och blir lite mindre engagerade för varje år som går till pensionen äntligen kan befria dom från all skolskit.

Andrew Crocker-Harris (Michael Redgrave) är lärare i latin i en prestigefull brittisk privatskola. Eleverna hatar hans lektioner och han är konstant besviken på elevernas bristande engagemang. Nu ska han ivarjefall sluta och en ny entusiastisk lärare kommer ta över. När han var yngre så var en brilliant forskare och vann flera priser men sedan var det som att allt bara gick på autopilot. Hans äktenskap föll tidigt ihop då han inte kunde ge frun den passionen hon behövde och hon i sin tur gav inte honom den kärleken han behövde- och när man hamnar i sådana mönster så kan det nog bli så att det ena ger det andra, vilket gör loopen svår att bryta. Frun(Jean Kent) i sin tur inleder en kärleksaffär med en av hans kollegor vilket är både förnedrande och sorgsamt för Andrew.

Andrew lever sitt liv i ett slags icke-tillstånd där han bara gör det han ska utan tanke, engagemang eller kärlek. Men när en elev, kanske av snällhet, ger honom en gåva så liksom är det som att allt brister för honom och realisationen kring vad som är förlorat, för honom, för eleverna, på något sätt klarnar.


Ingen elev sörjer att The Crock ska sluta
En översättning av Agamemnon gör att han lyser upp, men frun tar snabbt ner honom på jorden
I slutet håller han ett tal till skolan för att sammanfatta sina insikter:
You must excuse me. I had prepared a speech, but I find now that I have nothing to say. Or rather, I have three very small words, but they are most deeply felt. They are these: I am sorry. I am sorry because I have failed to give you what you had the right to demand of me as your teacher: sympathy, encouragement, and humanity. I'm sorry because I have deserved the nickname of Himmler. And because, by so doing, I have degraded the noblest calling that a man can follow: the care and molding of the young. I claim no excuses. When I came here, I- I knew what I had to do, and I have not done it. I have failed. And... miserably failed. But I can only hope that you and the countless others who have gone before will find it in your hearts to forgive me for having let you down. I shall not find it so easy to forgive myself. That is all.
Filmens titel The Browning Version refererar till Andrews icke fullgjorda projekt att översätta Agamemnon till engelsk vers vilket hade gjorts (ganska illa tydligen) en gång tidigare av en viss Browning. På det sättet blir det både bakåtblickande och framåtblickande då han kanske nu fortsätter med sitt passionsprojekt efter 20 års paus.

Visst, temat att man ska Carpe Diem kanske är lite uttjatat, och visst filmens slutklimax kommer två gånger efter varandra men det förtar inte den enkla elegansen som The Browning Version bjuder på, elegant och fint helt enkelt!

onsdag 11 september 2019

#265 Short cuts

Short cuts, 1993. Regi av Robert Altman, manus av Robert Altman och Frank Barhydt baserad på boken med samma namn av Raymond Carver

Det är sensommar i Los Angeles och en massa människor lever sina liv och väljer olika sätt att hantera sin ångest och sina problem på. Och i Short cuts får vi följa ganska många av dom. Som alltid i filmer (eller böcker) med en massa karaktärer så kan det initialt bli lite rörigt, men Altman och skådespelarna har skapat så helgjutna karaktärer så rörigheten klarnar snabbt.

En fin effekt med i sådana här ensemblefilmer är just det att man får se så många perspektiv kring en och samma händelse- och här är det ett barns död som blir lite som en centralpunkt. En bagare som blir skitsur över att några överklassföräldrar beställer en dyr tårta som det inte hämtar upp, ett barn som blir påkört men inte vill ha hjälp då man inte får "talk to strangers", föräldrar som oroar sig, den depressiva grannen som tar det hårt och läkaren som mer ser allt som en dag på jobbet.

Men det vore fel att säga att Short cuts har en centralhändelse utan många delar liksom glider in i varandra i människornas ganska slumpartade liv. För deras liv verkar på många sett format av något annat än de själva, vilket gäller allt från deras jobb (clown, besprutningspilot eller telefonsexpratare) till centrala händelseskeenden - där några karaktärer hittar en död kropp är ett exempel. Det finns också situationer som på något sätt också visar hur icke förutbestämnt saker är, som när sexpratarens make trycks in i en situation där hans inneboende frustrationer liksom provoceras fram vilket inte leder till något bra- men inte heller hade hänt om bara miljön vore annorlunda.

Bildresultat för short cuts altman

Jennifer Jason Leigh var min MVP

Den påkörda pojken spelas av Zane Cassidy som senare blev stuntman
Karaktärerna är sällan goda eller onda utan bara är - med ett undantag som är Tim Robbins karaktär Gene som är lite av ett praktarsel filmen igenom vilket är lite synd då många andra karaktärer var lite mer helgjutna. Annars är ju ensemblen enorm med gräddan av 90-talets stjärnor där de prestationer som lyste mest för mig kom från Jennifer Jason Leigh och Julianne Moore(som för övrigt gjorde den starkt Short cuts inspirerade Magnolia några år senare)

Bra grejer fortfarande!

tisdag 10 september 2019

#298 Gate of flesh

Gate of flesh, 1964. Regi av Seijun Suzuki, manus av Gorô Tanada- baserad på en roman av Taijirô Tamura

Andra världskriget gick ju som bekant inte helt "Topp!" för japanerna, men för japanerna innebar förlusten inte bara minskad geopolitisk makt utan också tvingade fram ett nytt samhälle med nya värderingar. Gate of flesh utspelar sig strax efter krigsslutet där Maya (Yumiko Nogawa) som är en tjej från landet som bokstavligen svälter. För att klara sig går hon med i en bordell som drivs som ett kvinnokollektiv. Tjejerna har på kort tid släppt sina japanska kläder, sitt artiga språk och sin sexuella kyskhet och istället anammat ett strikt marknadsekonomiskt förhållande till sina kroppar. Sex ska säljas, punkt. I den kontexten blir kvinnor som har sex med män utan att ta betalt ett avsevärt hot, vilka måste straffas - vilket de också gör.

Systerskapet kvinnorna emellan bygger på ett ganska djupt hat mot männen som besöker dom. De japanska männen som inlede och förlorade kriget och amerikanerna som ockuperar deras land. Men allt ändras när Shintaro (Jô Shishido) gömmer sig hos dom efter att ha mördat en amerikansk soldat. Med risk att övertolka så kan Shintaro liksom representera Japan, som i ett machorus ger sig på en motståndare som man inte kan hantera. Efter att kvinnorna släppt in Shintaro så blir det plötsligt en destruktiv tävlan kring hans gunst som bara kan sluta dåligt.

Shintaro bryter mönstrena
Japanerna "älskar" amerikansk mat trots att man kan hitta en kondom i sin BBQsås
Tjejerna redogör för hur de ska få Shintaro att bli deras. 

Mycket i Gate of flesh har en ganska exploativ känsla, från de prostituerade till ett antal halvnakna piskscener. Färgerna och fotot är också rejält uttryckfullt och lämnar ofta naturalismen bakom sig. Det är enfärgade bakgrunder, neonljus och följespot kring skådespelarna. Det finns också ett flertal kamerablickar och korta repliker som talas rakt mot tittaren.

Det här var verkligen både kul, estetiskt häftig och med ett smartare manus än vad man kan tro. Filmens värld är sannerligen ingen kul plats, med både andlig och kroppslig fattigdom. Med stora känslor och svettiga kroppar. Alla handlingar görs i slutändan för att tjäna pengar. Kärleken är masochistisk och leder bara till förutsägbar förnedring.

Jag såg The great Gatsby tidigare idag, och där Gatsby försöker återskapa ett förflutet så har alla här förstått att både det förflutna och framtiden inte har något att bjuda på. Att med de premisserna tränga in så mycket färg och liv är häftigt.


måndag 9 september 2019

#292 Unfaithfully yours

Unfaithfully Yours, 1948. Regi och manus av Preston Sturges.

Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.

För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.

Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.

Vad döljer sig i hennes leende?

Bildresultat för Unfaithfully Yours
Han drömmer om mord!
Filmen har liksom tre akter där den första är störtskön slapstick, den andra är mästerlige komedi-Hitchcock och den sista är tyvärr någon slags drutta-på-rumpan-humor. Det är också sista delens nedgång som hindrar Unfaithfully Yours från det absoluta toppbetyget.


fredag 6 september 2019

#288 F for Fake

F for Fake, 1973. Manus och Regi av Orson Welles

Det finns dessutom en del "Uncredited" under både manus och regi men här var Orson i en fas då han inte ville dela the limelight med någon annan. För även om filmen på ytan handlar om konst så handlar den också väldigt mycket om hur nöjd Orson Welles är med sig själv. Det bjuds exempelvis på en massa närbilder på hans 30 år yngre flickvän(Oja Kodar) som liksom spatserar i badkläder/underkläder eller motsvarande framför kameran medan Orson nöjt konstaterar att en massa snubbar kollar efter henne... Tyvärr såg jag filmen för 20 år sedan och tyckte då bättre om den då, men nu störde jag mig på en hel del saker- mest Orson himself som liksom pöser som en pösmunk i varje scen.

Sedan är ju budskapet om dyra konstverk och varför folk vill betala en massa bara för att Picasso har signerat istället för att faktiskt bedöma själv om det är vackert eller inte lite.... uttjatat.

Bildresultat för F for fake
Orson

Bildresultat för F for fake
Hans flickvän
Det är någon twist på slutet och någon liten utvikning om Howard Hughes som kan vara kul för Citizen Kane-fans. Men vill man höra mer om Hughes så är ju podcasten "you must remember this" klart roligare. Kanske att jag är lite grinig, folk på Letterboxd verkar lite gladare. Men för mig blev det en kort text och en:


måndag 2 september 2019

#287 Burden of dreams

Burden of dreams, 1982. Regi av Les Blank, talarmanus av Michael Goodwin.

En bra dokumentär behöver ett gott hantverk och subjekt som det händer saker kring, och som tur är har Burden of dreams båda förutsättningar. För inspelningen av "Fitzcarraldo" var ganska vild. Den spelades in djupt i Amazonas och halvvägs in i inspelningen så lämnade filmens huvudperson(Jason Robards) jobbet med ihållande diaré och förbjöds av doktorerna att komma tillbaka. Kort efter det så drog den andra stora stjärnan(Mick Jagger) för att satsa på sin musikkarriär. Båda dessa ersattes av en man, den halvgalna bekteriofoben Klaus Kinski. Då filmen spelas in i djungeln med lokala indianstammar som skådespelare så blir det också ett antal kulturkrockar varav en konflikt leder till att filmen måste omlokalisera till en helt annan del av djungeln. Sedan är det en stor ångbåt som liksom ska dras över floderna och tenderar till att fastna i sanddyner och revor. Indianstammarna börjar dessutom hamna i något slags krig med varandra vilket leder till att inspelningar varvas av omhändertagande av pilbågsskjutna stamkrigare.

Werner Herzog som både är regissör och projektledare råkar ut för så många bakslag att i stort sett alla andra skulle gett upp. De tillbringar över tre år i djungeln vilket inte riktigt Herzog själv klarar av, så samtidigt som filminspelningen urartar så urartar också Harzogs mentala tillstånd. Herzog är ju dock en ganska rolig typ, både allvarlig, pompös och självkritisk i ett villket leder till intressanta små redogörelser kring vad meningen med allt är...

Bildresultat för burden of dreams
badass-indian

Bildresultat för burden of dreams
Werner och en båt
Som sagt, en tuff process mot tiden, människorna, finansiärerna och djungeln själv, Herzog:
"... Kinski always says it's full of erotic elements. I don't see it so much erotic. I see it more full of obscenity. It's just - Nature here is vile and base. I wouldn't see anything erotical here. I would see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and... growing and... just rotting away. Of course, there's a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery, and the birds are in misery. I don't think they - they sing. They just screech in pain. It's an unfinished country. It's still prehistorical. "
Underhållande och intressant!


fredag 23 augusti 2019

#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.


Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.




söndag 18 augusti 2019

#612 Certified copy

Certified copy eller Copie conforme, 2010. Regi av Abbas Kiarostami, manus av Abbas Kiarostami och Caroline Eliacheff.

För några år sedan besökte jag handskriftsenheten på forensiskt centrum(polisen). Konsten de hade på sina väggar var till stor del Miró - original. Eller nästan original, för Mirós tryckare hade printat ut några extra exemplar och försökt sälja dom på konstmarknaden. Allt avslöjades och konsten var plötsligt värdelös och skulle förstöras, men fick vara inne hos polisen tills det var gjort. Konstverken var alltså samma som kostar miljontals kronor men gjorda lite senare på kvällen så konstnärligt var de ju samma grej... Tematiken kring vad som är sant eller äkta och om det spelar någon roll är alltså temat för dagens film.

Hon (Juliett Binoche) har uppenbarligen ögonen för den för den überkulturella mannen som besöker den lilla italienska staden hon bor i. Mannen (William Shimell) är ute på tur för att pusha sin bok som handlar om original och kopior. Är original alltid bäst och varför lägger vi sådan betydelse kring äkthet när kopior kan vara både roligare och billigare?

Dom börjar prata och tar till slut en fika. Då servitören misstar dem för ett gift par så fortsätter de den leken resten av dagen. Båda säger fina och fula saker kring deras äktenskap medan de går igenom en vacker italiensk by och tittar på konsten. Efter en stund börjar jag undra om det verkligen är så att de inte kände varandra från början? Tja, det är nog inte meningen att allt ska vara solklart, men sanningen är ju ofta inte det. Någonstans så blir deras kopia av ett äktenskap varken bättre eller sämre än ett riktigt, och då kanske inte äktheten i sig är så betydelsefull? Dessutom är äkthet i sig intressant kopplat till en spelfilm där skådespelare alltid låtsas... Och vad är äkta egentligen, är inte bara våra relationer, äktenskap, intressen och gener kopior av kopior? Många kluriga frågor som diskuteras framför det fin-fina fotot.

Här är dom lite sura

Hmm

Precis som Bergman ofta gör så närmar sig Kierostami en fråga som han vill diskutera istället för att bara lägga fram ett skeende i tittarens knä. Under filmen gång snurrar hjärnan lagom mycket och tankar och teorier som läggs fram vilar länge i mina tankar. Fint.


måndag 12 augusti 2019

#291 Heaven Can Wait

Heaven Can Wait eller Himlen kan vänta eller Születésnap(!), 1943. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Leslie Bush-Fekete.

I början av filmen är han död, vår åldrade charmiga hjälte Henry (Don Ameche). Han går direkt till ingången till helvetet då han vet att det är kört för honom "där upp", men djävulen som verkar vara både trevlig och förstående vill ändå resonera med honom, kanske han ändå har en chans. Kan du inte berätta om ditt liv och förklara varför allt är så kört? Tja, Henry börjar med sin barndom och jobbar sig framåt. Scenerna när han är barn och försöker charma flickor med sina skalbaggar är helcharmiga, men ganska snabbt går filmen in på autopilot. Han charmar en jättetråkig tjej (Gene Tierney), han är otrogen många gånger och dör så småningom.

Tyvär är det bara Henry och hans farfar Hugo(Charles Coburn) som är lite roliga, resten är ganska slätstrukna. Åtminstone jag charmas till viss del av Henry men engagemanget och skratten liksom uteblir - och jag som hoppades storligen på Lubitsch.


Relaterad bild
Han charmar henne

Bildresultat för heaven can wait lubitsch
Hon har en jättetråkig min hela tiden
Så kommer han till himlen eller inte. Jag har nästan glömt svaret själv trots att jag såg filmen igår. Och ja, jag är lite smågnällig för filmen hade sina charmiga delar men de räckte bara till en kort text och ett snålt betyg:


lördag 10 augusti 2019

# 293 The Flowers of St. Francis

The Flowers of St. Francis eller Francesco, giullare di Dio, 1950. Regi av Roberto Rossellini, manus av Roberto Rossellini, Federico Fellini, Félix Morlión, Antonio Lisandrini och Brunello Rondi.

Sankt Francesco hade ett långt liv och har lämnat ett stort avtryck på många håll och kanter- inte minst ligger han bakom namnet på en av USA:s finaste städer. Kort och gott föddes han i en rik familj, blev superkristen, startade ett munk- och nunnekloster. Gick omkring i fattiga kläder och hjälpte fattiga människor. The Flowers of St. Francis fokuserar på den tiden då han just öppnat sitt skruttiga munkkloster och hänger med sina munkkompisar och sprider guds ord. Alla skådespelarna är munkar (eller systrar) som gör sitt jobb ganska bra - De har antagligen bra koll på sina repliker då de till stor del är tagna från de historiska källorna. Filmen är en episodfilm där man får följa en massa småhistorier kring livet som fattigmunk. Nya munkar kommer, nunnorna är på besök, en munk åker på spö, en annan mun tar en grisfot och så vidare.

Det skulle kunna vara ganska trist men det är det inte. Det är trevligt. Munkarna är trevliga typer som vaggar genom landskapet och liksom tackar gud för alla motgångar, alla fåglar, alla buskar och allt regn de stöter på. Så ja, som religiös lockelsefilm funkar den ganska bra på mig - så var finns närmaste munkkloster att joina?

En liten intressant grej var att nästan alla karaktärer som inte var munkar var liksom överdrivna och förvildade expressionist-skurkar. Det var stora mustacher, arga käpper som slår, galna uniformer och sånt villket kanske i sin tur ledde till att munkarna kändes mer down-to earth.

The Flowers of St. Francis
Fransicus ber till ett träd

Bildresultat för The Flowers of St. Francis
En expressionistisk skurk vill slå en munk som bara tittar milt på honom

Bildresultat för The Flowers of St. Francis
Till slut får man lämna munkhemmet...
Sist men inte minst går bröderna skilda vägar- och vilket håll de ska gå åt bestäms genom Fransiscusmetoden:
I command you, out of holy obedience, to spin around where you stand the way children do at play, and don't stop spinning until you're dizzy.
Vilket håll man landar på fick bestämma var man skulle gå. Perfekt upplägg för en uppföljare, men ingen gjordes...

När inspelningen var klar ville Rosselini tacka alla munkarna som hade vägrat ta emot lön. Efter insisterande så kom de till slut med ett önskemål. Rosselini trodde de skulle begära ett soppkök eller något sånt, men icke. Munkarna ville ha ett jättefyrverkeri och det fick dom.


måndag 5 augusti 2019

#286 Divorce Italian Style

Divorce Italian Style eller Divorzio all'italiana, 1961. Regi av Pietro Germi, manus av Alfredo Giannetti, Ennio De Concini och Pietro Germi

Hederskulturer och hedersmord är ju tyvärr fortfarande förekommande i flera delar av världen. Ämnet kan vara lite känsligt så jag förväntade mig inte att jag skulle se en komedi om hedersmord men det är vad som bjuds på av Pietro Germi.

Den sicilianska baronen Ferdinand (Marcello Mastroianni) är olyckligt gift med sin puttinuttiga fru (Daniela Rocca) som stör honom konstant med frågor kring hur mycket han älskar henne eller om vilka blommor som är vackrast - Så tråkigt! Däremot har han en söt kusin, Angela (Stefania Sandrelli) som han mycket hellre vill vara ihop med. Är hon rolig, intressant eller smart? Vem vet, för Ferdinand har drabbats av gubbsjukesjukan och nöjer sig helt med att hon är söt. Dessutom så är alla kvinnor innomhus så släkten är den enda man får lägga ögonen på...

Skilsmässa får ju Ferdinand inte heller ta ut, då de är classic katoliker, så därför måste frugan liksom dö... Då Italien har en lag där en vredgad make kan mörda sin otrogna partner och då få ett lågt straff så satsar han på det. Problemet är att frun är så trogen och inte alls verkar vilja ha en enda affär. Suck. Ferdinand måste uppenbarligen lösa allt själv. Så han försöker ivrigt få ihop frugan med en lokal målare han raskt anställer för att renovera deras vardagsrum. Allt går inte riktigt som tänkt då frun flyr från staden med sin nya lover och gör det omöjligt för honom att göra det han vill(mord).

Plötsligt vet alla i samhället om att hans fru är otrogen. Han blir hånad, hans systers fästman säger upp förlovningen. Hans serveringspersonal säger upp sig. Sammanfattningsvis så blir han och hans utvidgade familj helt utfrysta från samhället då samhället unisont tycker att en man som har en otrogen fru är patetiskt och förtjänar att leva i total skam. Han får hatbrev i drivor och folk säger knappt hej till honom på gatan, men han tar det chill. När han hittar sin fru så ska han göra klart sin plan...
Med frun på stranden
Med pistolen i soffan
När jag skriver om filmen så känns allt lite mörkare än vad den rent visuellt var. Den är konstigt nog en mix av komedi och spänning och nästan ingen samhällskritik alls, trots att hela samhället verkar värderingsmässigt sjukt. Intressant.


lördag 3 augusti 2019

#283 A Generation

A Generation eller Pokolenie, 1955. Regi av Andrzej Wajda, manus av Bohdan Czeszko.

Här har vi alltså Wajdas första film, och också första delen i hans trilogi om andra världskriget från polskt perspektiv. Starten är också grymt ambitiös med ett långt "Crane-shot" över Warsawas kåkstäder till tre kompisar som leker med en kniv. Ett tyskt  tåg åker förbi och de kastar sig upp på en vagn och -nästan på skoj- hystar runt några kolbitar innan en av grabbarna blir ihjälskjuten, och plötsligt är leken inte så rolig längre. En av grabbarna, Stach (Tadeusz Lomnicki) springer hem till sim gamla farbror och bestämmer sig för att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Men Polen 1944 var inte arbetsmarknaden helt okomplicerad, och Stach hamnar på ett snickeri som gör sängar till tyskarna. Där någonstans kommer politiken ganska klumpigt fram. En jobbkompis berättar om Marx och arbetarnas rätt till sin egen produktion. Stach (och den polska filmbyrån) liksom ryser av välbehag, och han blir raskt kommunist han med. Men snart går engagemanget mer åt frihetskampen mot tyskarna som är filmens riktiga handling. Han blir rekryterad av en tjej till motståndsrörelsen, Dorota (Urszula Modrzynska) och börjar med operationer. De jobba tillsammmans men börjar också inleda en relation. Till en början är Stach hoppfull och entusiastisk men mot slutet allt mer överväldigad över motståndets pris.

För den generationen som hade oturen att vara i Polen, under denna tid var livet svårt och farligt. Många fick välja mellan att ta hand om sin familj under svåra omständigheter eller att försöka göra något åt de omständigheterna. A Generation blir ett sätt att hedra de som kämpade mot fascisterna (så kallade antifascister), vilket görs på ett fint sätt, utan att heroisera för mycket.

Motståndskämparna (Roman Polanski had en mindre roll(i mitten))

Dorota blir utfrågad av nazisterna
Politeken var däremot ganska påklistrad men det störde inte så mycket, då det mest handlade om ett par scener. Överlag var A Generation både intressant och engagerande och höll en bra teknisk kvalitet. Jag gillar't


söndag 28 juli 2019

#393 Pitfall

Pitfall eller Otoshiana, regi av Hiroshi Teshigahara. Story och manus av Kôbô Abe.

Varför spökar det? Ja, i populärkulturen verkar det ofta vara att spökena behöver ordna upp något kring sitt jordsliga liv innan de kan chilla i evigheten. I Pitfall  är det nästan tvärtom, den nylige mördade gruvarbetaren(Hisashi Igawa) får raskt tipset av en annan döing att strunta i vad som hände i den levande världen, man blir bara galen och bitter över att maktlöst se en värld man inte kan påverka.Tyvärr kan han inte låta bli att försöka förstå varför just han blev mördad utan går bakom de han tror är inblandade och tvingas se hur hans död leder till en blodig konflikt i gruvfacket han själv aldrig hade någon del i.

Och precis som de levande aldrig kan förstå de döda så verkar även de levande som en gåta för vår nymördade protagonist. Han följer dom, vill berätta saker eller förstå varför de agerar som de gör men fastnar bara i en obehaglig limbo...


Kunie Tanaka in Otoshiana (1962)
Mördaren är ganska stilig

De mördade går upp från sina kroppar i sin nya, döda form. 

Även om "Sanningen" aldrig riktigt berättas rakt ut så verkar det mesta tyda på att våldet som drabbar de levande orkestreras från det lokala storföretaget som verkar ha en anti-fackföreningsinställning. Men att få upprättelse bortom döden verkar alldeles för svårfixat för någon av alla våra stackars döingar.

Pitfall är stundtals lite frustrerande att titta på, karaktärerna försöker på olika sätt agera rationellt, men är mer brickor i ett spel utanför deras kontroll. Stämningen är lite speciell, sorgsen, frustrerande och mystisk.


torsdag 4 juli 2019

#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...
Kamp i ganska ljusa tunnlar
Japp
Man får leta förgäves efter en vändning
Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.