lördag 18 maj 2019

#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...
Marian Seidowsky in Der junge Törless (1966)
Basini åker på stryk 
Fred Dietz and Bernd Tischer in Der junge Törless (1966)
De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget
Mathieu Carrière in Der junge Törless (1966)
Törless är inte särskilt engagerad
Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett:

tisdag 14 maj 2019

#276 The river

The river eller Le fleuve eller Floden, 1951. Regi av Jean Renoir, manus av Rumer Godden och Jean Renoir, baserad på romanen av Rumer Godden.

The river var faktiskt Renoirs första färgfilm, och spelades helt och hållet in på plats i Indien, vid Gangesfloden. Filmens berättarröst är en av karaktärerna - Harriet (Patricia Walters) som med en äldre röst ser tillbaka på ett år vid floden. Hon berättar och reflekterar om sitt liv, om Indien och om Kärleken. För i de två angränsande husen bor det en massa tjejer och en liten pojke. Barnens föräldrar verkar vara inblandade i brittiska företag som tillverkar Jute-produkter. En av flickornas mamma är född indier men nu avliden, detta skapar en viss kulturell rotlöshet hos den halvindiska dottern som leder till olika former av val kring när man ska vara lokal och när man ska vara brittisk. I denna lugna värld kommer en amerikan (Thomas Breen) på besök. Detta gör att de tre äldre flickorna tappar koncepten helt och hållet och blir störtkära vilket manifesterar sig på lite olika sätt.

Floden då? Den kanske symboliserar något rörligt men ändå evigt? Kärleken kommer längst floden och kommer också lämna längst samma flod... The river lider tyvärr lite av överdriven exotism, då det är jättemycket fokus på spännande indiska ritualer då alla låter lite hinduiskt och smörjer in sig i färgglada pigment eller tjusar ormar. Jag tror ingen indisk filmregissör hade haft så jättefokus på sådana grejer, medans det här nästan är de enda sammanhangen lokalbefolkningen är inblandad i.


En sådan här komposition hade inte funkat i svart-vitt

Ronoirs pappa gjorde en tavla som hette "Frukost vid floden"

Nästan så att svenska affischen har en vikingabåt på sig?

Valerie ( Adrienne Corri) tittar facinerat på en ormtjusare trots att hon bott i Indien i hela sitt liv
Fotot och Technicolor-färgerna är jättefina men som vanlig med Technicolor så behöver man så starkt ljus vilket göra att i synnerhet kvällsscener kan se ganska så konstlade ut. Dessutom så är filmen så medveten om att det är en färgfilm, det liksom sprutar fram starka färger på ett lite överdrivet sätt. The river har ett ganska lågt tempo som man måste vänja sig in i. Det finns inte så mycket av handling utan man får mer se några människor försöka hantera sin egna och andras trasighet. Det finns också något fint i hur monumentalt det kan kännas att vara ung och olyckligt kär...
Valerie: “I’m not crying because you are going. I’m crying because It is going.”
Captain John: “It? What it?”
Valerie: “This. Being together, in the garden. All of us happy, and you with us here. I didn't want it to change… and it's changed. I didn't want it to end… and it's gone. It was like something in a dream. Now you've made it real. I didn't want to be real."
Jag som brukar gilla Ozu och Renoir borde gå i spagat över denna, men de stora superlativen uteblir. Exotismen var lite störande och kärleken kändes inte så mycket i magen... Martin Scorsese gillar The river så mycket att han ser den 3-4 gånger per år, vilket jag inte kommer att göra. De fina karaktärerna och vackra bilderna ger ändå ett:


lördag 11 maj 2019

#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt
Bildresultat för Tout Va Bien film
Fonda och arbetarna och Montand
Bildresultat för Tout Va Bien film
Fabrikschefen är kissnödig
Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...



onsdag 8 maj 2019

#273 Thieves' Highway

Thieves' Highway, 1949. Regi av Jules Dassin, baserad på boken "Tjuvarnas marknad" av A.I. Bezzerides.

Jag sålde korsord under julhelgerna i början av 90-talet. Olles Kollossalkorsord kostade 40 pix och  låg i rullar i en hink jag bar runt. Trots att jag gjort en massa annat i livet så var denna verksamhet det närmaste organiserad brottslighet jag kommit. Han som organiserade hela korsordsförsäljningen hade en massa skumma grejer för sig, och när min dagskassa inte riktigt stämde så var det OK, men han berättade ändå att han tidigare varit tvungen att "Skicka några juggar" på en annan försäljare som inte redovisat korrekt. En dag när jag skulle hämta korsorden så var hans bil stulen, vilket gjorde honom rosenrasande. Men han hade kontakter och lite senare på dagen hade biltjuven lämnat bilen till en av hans kompisar.

Varför då denna harang? Jo, för att i Thieves' Highway så jobbar de största tjuvarna och mördarna i San Fransiscos fruktmarknader, vilket en recension jag läste var lite tveksam till. Men när beloppen är lite lägre så kan insatserna vara desto högre - vilket Nick (Richard Conte) märker när han kommer tillbaka från en utlandsresa. Hans pappa har fått sina ben sönderslagna av en skum fruktgrossist, vilket gör Nick rasande. Medans han surar öppnar hans flickvän sin present. Hon blir först missnöjd av den japanska porslinsdockan men skiner upp då hon får se den fina guldringen som dockan håller i, vilket nog kan ses som filmens ganskas cyniska människosyn- liv, kärlek eller vänskap kommer alltid i andra hand efter girigheten.

Han säger farväl till sin pappa och sin flickvän för att söka sig till hämnd (och i bästa fall tjäna lite pengar själv)! Detta leder honom in på samma vägar som hans pappa tog, med nära samma resultat. Man får följa Nicks, och kapitalismens väg, genom äppelgårdar, genom förhandlingar med giriga chaufförer och till slut på den stora fruktmarknaden där hans nemesis Figlia (Lee J. Cobb) regerar. Uppgörelserna blir fler än vad han tänkt då han stöter på Rica (Valentina Cortese) som hänger i fruktkvarten. Hon verkar 'på', kanske såpass mycket att man bör bli misstänksam- men ibland kan det också finnas fin frukt mitt bland alla bokna äpplen...

Bildresultat för Thieves' Highway
Dom här äpplena är ju redan ruttna, 3,50$ lådan köper jag dom för... 
Hans käraste hemma



Fruktkvinnans kramar är lite mer...intensiva
Dassin hade regisserat ett flertal framgångsrika filmer i Hollywood och detta var en av de sista innan han tvingades till att återvända till Frankrike efter att kommunistjägarena i "House of Un-American Committee" satte sina klor i honom. Darryl Zannuck spelade dessutom in ett glatt slut, mot Dassins vilja, vilket faktiskt känns lite påklistrat... Thieves' Highway är intensiv och intressant, med ett ganska tydligt antikapitalistiskt tema, Filmfrommen likes!


onsdag 1 maj 2019

#266 The King of Kings

The King of Kings eller Konungarnas Konung, 1927. Regi av Cecil B. Demille, manus av Jeanie Macpherson efter en förlaga av Matteus, Johannes, Markus och Lukas.

Det är nästan lite av en chock att se början av filmen då den är i en väldigt tidig Technicolor. Ljudfilmen slog ju som bekant igenom ganska långt före färgfilmen, men tidigare varianter fanns. Tekniken användes inte så brett då den var svindyr och gjorde att kamerautrustningen blev stor som fritidshus. Det är tyvärr också bara första scenen och en scen mot slutet som är i färg, och resten är svartvit eller blåtintad. Starten är inte bara färggran utan häftig då man får se Maria Magdalena(Jacqueline Logan) som en karlslukande uppenbarelse som lyckas vara både häftig, rolig och bestämnd. Hon är nämligen svartsjuk på att hennes boyfriend Judas(Joseph Schildkraut) bara hänger med någon snickare. Så hon rider iväg på en snygg vagn dragen av fyra zebror för att konfrontera honom. Men när hon får träffa Jesus(H.B. Warner) så kämpar hon med sina demoner en stund för att sedan falla på knä, för en av Jesus superkrafter verkar vara att få roliga människor att bli trista burqaklädda veklingar.

Jesus har dock ett antal superkrafter kring läkning och framtidsseende, man kan säga att han är lite av en oporrig variant av Melisandre från Game of Thrones. Han får till slut en massa fiender bland de judiska potentaterna som styr i trakten. Här finns det tyvärr också en del lite konstiga plot twists, bland annat vill de inte gripa Jesus i stan då de tror att de kan bli en massa bråk. Men sedan när de griper honom i en skogsstuga så paraderar de honom in till stan? Och trots att de judiska prästerna bråkat med honom i omgångar så behöver de Judas som kan visa vem av männen som är Jesus - själv kan jag tycka att de glänsande vita skenet skulle räcka även om jag inte kände igen hans looks. Jesus hamnar sedan på en slags rättegång där någon lelös romare, Pilatus(Victor Varconi), låter honom dömas till döden efter lite påfrestningar från de lokala onda judarna. Folket verkar väldigt anti-Jesus vid det här laget villket är konstigt då Jesus helar varje människa som kommer nära honom. Inget hjälper och han tvingas bära sitt kors och sedan bli korsfäst och därmed död. Då kommer katastroffilms-elementet in och marken rämnar och alla taskiga snubbar liksom ramlar ner i stora hål i marken.

Sedan är det lite konstigt att Jesus får en helt egen grotta att vara begravd i, vilket måste vara lite av ett undantag. Grottan är stängd och en stor sten är fastbunden framför ingången. Men plötsligt så åker stenen åt sidan, Jesus är tillbaka. Stämningen lyfter, men han är tillbaka jättekort stund innan han drar igen så jag vet inte riktigt varför han återvände. Alla är glada och hoppfulla och lovar att berätta vidare allt om Jesus i all framtid. Så här är vi.

Maria Magdalena före Jesus, cool tjej som kramar en leopard

Maria Magdalena efter Jesus, ängslig och trist
Maria Magdalena i hennes snygga vagn

Pilatus har en supersnygg örn bakom sin stol, väldigt bra tronrum!

Jesus har ofta en glöd runt sig

Jag förstår att senare Jesusskilldringar från Scorsese eller för all del Andrew Lloyd webber försökte göra Jesus lite roligare, för denna vaniljjesus kan ju få vem som helst att joina satanisterna. Engagemanget hamnar nära botten, trots att jag brukar gilla Demille. Fotot var dock snyggt, med en snajdig renässansstil. Bechdeltestet klaras inte av här heller.



lördag 27 april 2019

#271 Touchez pas au grisbi

Touchez pas au grisbi eller Hands Off the Loot!, 1954. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, Albert Simonin och Maurice Griffe, efter en roman av Albert Simonin.

Grisbi – blod på guldet är en hyfsat usel svensk titel på denna hårdkokta franska gangsterfilm. Filmen cirkulerar kring Max(Jean Gabin), en åldrad tjuv som gjort en stor stöt och ser fram emot att pensionera sig. Han hänger förvisso med de yngre gangsterna och tjejerna som liksom ingår "int he life" men inser att det snart är dags att dra sig undan. De lite yngre brottslingarna kanske verkar respektfulla, men när ryktet att Max och hans gamla vapenbror Riton (René Dary) har gömt sin stache någonstans så försvinner tjuvhedern långt bort- och en kamp för livet och cashen intensifieras.

I Grisby är tjuvarna dessutom skönt franska, de pratar franska, de har franska hattar och när de äter så tuggar de sammanbitet på Paté vilket känns skönt. Beckers filmer var, nu när jag sett en hel del av dom, just väldigt franska. Precis som viner så är filmer som visar och är stolt över sitt ursprung ofta roligare att se än amerikanska kopior. För annars finns mycket amerikansk film-noir ínspiration här, med allt från monokromatiskt foto till voiceovers och förrädiska damer, men paketerat i ett skönt franskt skal. Temat som är den röda tråden i Grisby är ålderdom och vikten att acceptera vad man är, för när Riton inte riktigt kan släppa sin ungdom så leder det till en massa elände för våra gangstersubjekt...

Bildresultat för Touchez pas au grisbi
Gubbarna kan hantera storpuffrorna
Bildresultat för Touchez pas au grisbi

Gubbarna på middag med några damer
Bildresultat för Touchez pas au grisbi
Uppgörelser på landsväg
Ja, vad kan man mer säga, det är tätt, lite berörande och spännande. Och visst, jag kanske har en viss förkärlek för franskhet men sedan när är filmuppskattning en helt rationell vetenskap?




tisdag 23 april 2019

#258 Tanner '88

Tanner '88, 1988. Regi av Robert Altman, manus av Garry Trudeau.

Varför har aktiviteten på filmfrommen varit lite seg på sistone? Svaret är Tanner '88 som är en ganska lång tv-serie som Criterion har slängt in för att testa mitt tålamod. Även om serier är ovanliga i Criterion så har det hänt en gång tidigare med Fishing with John som var en sex-avsnittsserie där John Lurie intervjuade kändisar.

Tanner '88 är dock ett slags politiskt drama som är lite lätt ironiserande. Robert Altman och Gary Trudeau samarbetade på denna HBO-serie, som följer en fiktiv presidentkandidat genom de demokratiska primärvalen, från starten av kandidaturen till konferensgolvet i Atlanta där allt får något slags klimax. Jack Tanner(Michael Murphy) som allt cirkulerar kring är en demokrat som är liksom lite mellanmjölkig i hans politik, men skulle väl räknas till amerikansk vänster. Grejen med serien är att den spelades in samtidigt som de riktiga primärvalen. Jack går alltså till riktiga kampanjhändelser, från ett möte i Detroit-slummen till pengainsamling i Los Angeles. Tanner går också till riktiga möten med riktiga politiker, utan att de vet om att han är fejk. Och trots att de inte känner igen honom så skakar de handen och önskar honom lycka till. Men tyvärr är Michael Murphy som spelar Tanner ingen Sasha Baron Cohen, så han lyckas aldrig egentligen klämma ur sig något roligt, intressant eller pinsamt - vilket är synd. Tanner '88 är lite väl mycket som en komedi utan roliga skämt villket knappast kan vara en komplimang...

Bildresultat för Tanner '88
Vote!

Bildresultat för Tanner '88
Cynthia Nixon som är Miranda i Sex and the city spelar Tanners dotter
Då serien spelades in mitt bland riktiga händelser så ställer det extra krav på skådespelarna, och många verkar klart ha behövt fler repetitioner. Repliker fumlas bort, och dramatiken känns sällan äkta. De två som klarar sig bäst är Cynthia Nixon(från SATC!) som Tanners idealistiska dotter och Pamela Reed som Tanners chefsassistent. Fotot och bildkvaliteten är också ganska usel, ljudet likaså. Trots att jag är bra på engelska så behövdes textning för att hänga med i dialogerna.

Bäst funkade Tanner i de rent skriptade delarna som ibland kunde ge lite Vita huset-vibbar, även om Trudeau inte är någon Sorkin gällande dialogsnickeri.

Totalt sätt kan man säga att slutet av 80-talet knappast var någon guldålder för tv, och att Almans riktiga revival skulle vänta några år till... Dessutom kan ju en sådan här tam serie knappast mäta sig med det absurda läget verkligheten bjuder på idag, så nä, Tanner '88 är inget jag rekomenderar.


söndag 14 april 2019

#270 Casque d’or

Casque d’or eller Möte under stjärnorna, 1952. Regi av Jacques Becker, Manus av Jacques Becker, Jacques Companéez och Annette Wademant.

Marie(Simone Signoret) är lite av det kriminella gängets diva. Hon är ihop med den snyggaste killen och glider omkring med ett resting bitch face under början av filmen. Gänget som leds av Leca (Claude Dauphin) verkar ägna sig åt mord, utpressning och stölder. Under en middag så träffar hon dock Manda (Serge Reggiani) och gnistror slår mellan dom. Manda hamnar därmed i bråk med hennes douchiga boyfriend Roland(William Sabatier) som kan vara en av filmhistoriens mest snajdigt klädda man:
Bildresultat för William Sabatier casque d'or
Marie med sin douchiga kille
Roland röker
Gänget tittar in till de fina salongerna
Bildresultat för Casque d’or becker
Manda träffar gänget
Grabbarna är hårdkokta som gröna ägg och tänker inte låta deras gemensamma kärleksproblem lösas på något civiliserat sätt, och där orden tar slut får knivarna tala. knivduellen slutar med att Manda och Marie får varandra, men allt är fortfarande tidigt i filmen. När polisen får för sig att hans gamla fängelsekompis är ansvarig för knivdådet måste Manda stå upp för sin vän - vilket leder till- you guessed it- problem... 

Casque d’or blir ganska snabbt en brutal Romeo och Julia- variant, där kärleken är himlastark men hindren desto starkare. Våldet och gliringarna funkar förvånansvärt bra, kläderna är ju mästerliga och det finns en fin kemi mellan kärleksparet. En bra gangsterfilm ska ha en stark kultur, som den italienska i Maffiabröder, Columbianerna i Scarface eller förortsgangstrar i Snabba CashCasque d’or har i sig en fin sammanhållen fransk sekelskifteskultur. Om den är historiskt korrekt eller inte vet jag inte men trots att karaktärerna är lite väl outrageous ibland så känns de konsekventa och roliga och titta på. 


fredag 5 april 2019

#272 La Commare Secca

La Commare Secca eller The grim reaper eller Döden går förbi, 1962. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Pier Paolo Pasolini,Bernardo Bertolucci och Sergio Citti.

1962 var Pasolini en stjärna på väg upp efter monsterhiten Accattone som handlar om en hallicks äventyr i Rom. Han kommer på en annan story som han ber sin unga assistent skriva lite repliker till, men sedan när det är klart så hinner han inte spela in filmen så assistenten - 21-åriga Bernardo Bertolucci- får göra filmen istället. Bertolucci som senare skulle göra väldigt välpolerade filmer med vackra människor och snyggt foto (Den sista kejsaren och La Conformista), och för all del Sista tangon i Paris där Maria Schneider gick ut i efterhand och tyckte att inspelningen hade påmint om en våldtäkt... Men detta är hans första film och här är den största kvinnorollen en mördad hora och den andra kvinnorollen är någon slags utpressare- så man kan anta att Bernardo inte kommer vinna årets Feminist award.

Filmen är uppbyggd(Lite som Rashomon) som ett flertal olika förhör av samma skede, ur olika karaktärers perspektiv. Att det är ett förhör beror på den mördade horan, så polisen går alltså igenom närvarande karaktärers vittnesmål, samtidigt som man får se vad de berättar (och inte berättar). Karaktärerna som förhörs är samtliga från Roms kriminella kretsar, så det är olika tjuvar och hallickar och en av mina personliga favoriter i filmhistorien- den snajdiga playern Bostelli (Alfredo Leggi). Bostelli glider omkring och gör av med sin gangster flickväns pengar med ett litet överlägset leende.
Efterssom han mjölkar hennes börs hårt så börjar hennes pengar ta slut och han är på jakt efter en ny.
Bildresultat för La Commare Secca
Bostelli har tagit en söt hund

En soldat sover nära brottsplatsen
La Commare Secca är kul rakt igenom, karaktärerna är tydliga, situationerna raka och mysteriet intressant. Skådespeleriet är dessutom skönt rakt igenom. Unga Bertolucci var uppenbarligen roligare än den äldre finputsade Meetoo-mannen han växte upp till...

lördag 30 mars 2019

#268 Youth of the Beast

Youth of the Beast eller Yajû no seishun, 1963. Regi av Seijun Suzuki, manus av Ichirô Ikeda, Tadaaki Yamazaki och Haruhiko Ôyabu.

En mystisk främling med muskler av stål, snabba triggerfingers och en cool attityd slår ner som en bomb på japanska gangsterscenen. Mannen, Jô (Jôji 'Jo' Mizuno), verkar vilja gå med i vilket gäng som betalar mest men har i hemlighet en agenda att krossa båda gängen. Mizuno som spelar Jo är ju lite ett kapitel för sig med sin absurda skönhetsoperation av sina kinder som gör att han ser ut som puff (eller piff?). Lite ovanligt men alltid bra att följa sitt hjärta antar jag.



Själva handlingen i sig är lite som en typisk tv-deckare på 80-talet, inte så spännande eller trovärdigt. Men vad som gör filmen lyfter, åtminstone litegrann är ju fotot och bilderna. Färger och foto är taget i en ganska extrem 60-taks-reklamstil vilket ger hela filmen en ganska fin stil som säkert går hem hos många esteter out there.

Gangsterbossen spöar upp sin tjej

Jo blir torterad med en brevkniv
Skurken har ögon åt alla håll
Kamp i mörkret

På 60-talet var ju många japanska gangsterfilmer lika inspirerade av Europa som av USA. Så här har vi då en mix av franska nattklubbar, med franska dragspel och franska kostymer blandade med hårdkokta film noir skurkar och slingriga famme fateles. Även om det kan vara skönt med filmer som inte försöker rädda världen eller berätta om samhälleliga orättvisor så är det ju bra om man kan identifiera sig med något i filmen? Suzuki själv tror jag mer tyckte det var roligt med starka färger och skjutande gangsters, och det kan det ju vara men jag blev själv mindre och mindre engagerad ju längre tid filmen pågick.





onsdag 27 mars 2019

#219 La Strada

La Strada eller Landsvägen, 1954. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Gelsomina(Giulietta Masina) är på stranden då hennes småsyskon ropar, hon har en lite frånvarande blick och är kanske lite efter i utvecklingen på något sätt. Hennes storasyster Rosa som reste ut i världen har dött och mannen som hon åkte iväg med, Cirkusartisten Zampano (Anthony Quinn), har kommit tillbaka till den lilla byn och tar gärna med sig Gelsomina denna gång. Tanken är att Gelsomina ska vara hans assistent och få lära sig ett jobb, men kanske att varningsklockorna borde ringt högre för Gelsominas mamma då Zampano är lite som en mix av Örjan Ramberg och en slavägare. Slavägarrelationen blir extra tydlig då man förstår att han gett mamman 10 000 Lire för att få med sig en av döttrarna...

Zampano har alltså sin ganska ostiga strongman-show och då vill han att Gelsomina ska trumma i sin trumma och peppa och interagera med publiken, och misslyckas hon blir hon slagen. Men slagen blir hon vilket som, och dessutom verkar inte Zampano vara typen som liksom flirtar sig till sex utan mer bara tar för sig. Vad som egentligen hände med hennes syster Rosa får man aldrig riktigt reda på och Gelsomina försöker liksom fråga vid olika tillfällen om mer info "Var Rosa här också?", "brukade du sjunga med Rosa" men får bara grymtningar till svar - som på något sätt ändå säger en del.

Så hennes värld är tuff, ruggigt tuff. När hon väl träffar någon som gör henne glad så skiner hela hon upp som en sol, men Zampano ser samtidigt alla som inte spelar hans spel som ett hot. Och när hennes sista glädjeämne släcks så slocknar även Gelsemina på något sätt...
Livet på vägen
Gänget på vägen
La Strada brukar ju ses lite som kulmen av Fellinis neorealistiska era, och medans många verkar föredra de lite mer arty 8 1/2 eller Amarcord så är detta min kopp te i betydligt högre omfattning. Giulietta Masina är ju alltid jättefin och liksom lyfter upp något som bara skulle kunna vara en ångestfest till något lite finare och mänskligare. Kraftpaketet Anthonny Quinn är dock stjärnan här som den egocentriska kraftkarlen Zampano. Miljöerna är också ganska effektfulla där efterkrigets ruinmässiga Italien verkar lika trasigt och eländigt som människorna som försöker hanka sig fram. 





torsdag 21 mars 2019

#263 Fanny and Alexander — The Theatrical Version

Fanny and Alexander — The Theatrical Version eller Fanny och Alexander-filmversionen, 1982. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Tvversionen eller filmversionen, vilken ska man dyka in i? Svaret efter att ha sett filmversionen är ganska klart, den längre versionen är så mycket tydligare och bättre. Man förstår karaktärer och händelser på ett helt annat sätt, och trots att tv-versionen är 100 minuter längre så är tempot ändå högt och tittarengagemanget på topp!

I filmversionen, som detta är, så verkar allt vara ganska konsekvent förkortat. En lite modigare Bergman hade kunnat ta bort hela sjok som julfirandet, barnens flykt från biskopen eller scenerna från teatern men istället är nästan allt med, men lite förkortat. Det är vissa scener som jag saknar mer än andra  (trots att jag såg filmen för några år sedan), som officerarens kondoleans eller brödernas förhandling med Biskopen. Ja, jag vet, denna review är helt oläsbar om man inte sett filmen, så gör det! - Eller rättare sagt se TV-versionen som är överlägsen.

Bildresultat för fanny alexander crazy
Jag har det andliga övertaget!

Trots filmversionens begränsningar så är vi ändå klart och tryggt i mästerverks-landet här. Miljöerna, skådespelarna (speciellt Jarl Kulle), fotot och regi är ypperligt. Det är varmt, gripande, intressant och lite magiskt (i flera bemärkelser).


tisdag 19 mars 2019

#264 The Making of Fanny and Alexander

The Making of Fanny and Alexander eller Dokument Fanny och Alexander, 1984. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Först och främst så handlar denna dokumentär inte om hela skapandet av Fanny och Alexander utan är endast valda scener som finslipas och spelas in, alla bilder och diskussioner kommer alltså direkt från själva inspelningen. Så till skillnad från Ingmar Bergman gör en film så får man inte se några djupare diskussioner med skådespelare eller fotograf, allt är redan preppat och det man får se blir följaktligen hur det gick till när de sista små bitarna föll på plats framför kameran. I alla bakom-kulisserna klipp jag sett av Bergman så verkar han trevlig och tillgänglig. Han skojar med skådespelarna, lyssnar och låter sig övertygas av medlemmarna i hans team och verkar allmänt charmig. Hans auktoritet är så självklar att han inte behöver höja rösten eller domdera. Men det är ju allmänt känt att han kunde vara ett överkontrollerande svin med viss regelbundenhet, vilket också framkommer i Filterreportaget om inspelningen. Det är ju dock inte förvånande att han inte har med bakom-kulisserna filmen kring där han tvingar alla att lukta på hans städerskas disktrasa ("Hon är oduglig!"), han har trots allt klippt denna filmen på egen hand...

Skådespelarinstruktionerna är väldigt direkta, stå här, gå dit, gå ut där, lyft på handen o.s.v.. Inga skådespelare varken frågar eller får instruktioner om deras inre liv, drivkrafter eller motiv bakom vissa rörelser och scenerier. Jag vet inte om det beror på att allt det är omhändertaget i repetitionerna eller om det bara är så det är när man är med Bergman.
Bildresultat för dokument fanny
Den Strokedrabbade Björnstrand kämpar med sin sång
Dokument Fanny och Alexander (1984)
Ingmar är lite som Zuckerberg i och med att han ofta har på sig samma kläder...
Dokument Fanny och Alexander är intressant, men samtidigt ganska hårt beskuren. Man får bara se en begränsad del av skapandet och även den delen är nedskuren för att visa exakt det som Bergman vill visa.