torsdag 4 juli 2019

#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...
Kamp i ganska ljusa tunnlar
Japp
Man får leta förgäves efter en vändning
Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.



torsdag 27 juni 2019

#285 Ashes and diamonds

Ashes and diamonds eller Popiól i diament, 1958. Regi av Andrzej Wajda, manus av Jerzy Andrzejewski och Andrzej Wajda efter boken med samma namn av Jerzy Andrzejewski

"My darling Flopsy will always be with me in my beautiful pendant. I loved her so much and shes always with me." säger en kvinna på sajten https://cremationinstitute.com/cremation-diamonds-guide/. Cremation institute erbjuder alltså tjänsten att förvandla askan från din avlidne hund, make eller vän till en konstgjord diamant för mellan 2 000-20 000 dollars. Wajdas film handlar om helt andra saker och erbjuder mer aska än diamanter men mer om det sedan.

Filmen utspelar sig precis vid andra världskrigets slut och cirkulerar kring de protyska motståndsfickorna som fortfarande kämpar för att Polen ska vara ett mer nationalistiskt, nazifierat land fyllt med lömska kapitalister. En av deras Hitmen, Maciek (Zbigniew Cybulski) börjar filmen med att skjuta fel människor under ett väg-attentat. Under en stor del av filmen så försöker han komma åt det tänkta mordoffret, kommunistpampen Sczukza(Waclaw Zastrzezynski). Men i takt med att han blir kär så börjar han ifrågasätta om han verkligen pysslar med rätt saker. Tyvärr är det dock inte så enkelt att lämna pronazistgruppen utan det är mer en permanent grej, vilket ställer till det för Maciek.

Filmen är ganska förutsägbart kritisk till protyskarna, som porträtteras ganska snyggt som gammeldagsspöken som gör allt de kan för att suga ut folket. Vad som är modigt är att Wajda också visar kommunistledare som villigt ersätter borgerliga kapitalister med Sovjetiska borgerliga kapitalister som beter sig väldigt likt sina företrädare.

Maciek skjuter (på fel personer)


Maciek raggar (framgångsrikt)
Popiól i diament är både spännande och lite drömskt depressiv. Kärleken kommer inte hålla och man kan inte ändra dåliga val man gjort. Skurkar och hjältar får roller av samhället som de sedan spelar upp... En snygg grej var en dans på slutet som ju var väldans lik andarnas cirkus i Carnival of souls som kom några år senare.

Intressant, gripande och snygg!


fredag 14 juni 2019

#281 Jules and Jim

Jules and Jim eller Jules et Jim eller Jules och Jim, 1962. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Jean Gruault efter en roman av Henri-Pierre Roché.

Filmens början nästan spritter av klämkäck stumfilmsglädje, fotot är lite sådär retroskakigt medans vi får känna våra huvudkaraktärer, den franska Jim och den österrikiska Jules. De träffas i Paris och får en riktig Bromance. De lär sig varandras språk, det planerar dejter tillsammans och till och med raggar tillsammans. Musiken är glad, berättarrösten lagom ironisk och livet tuffar på lite småfranskt. Till sist träffar de Catherine(Jeanne Moreau) som de båda faller för samtidigt. Gentleman Jim lämnar planen för Jules som inleder ett förhållande. Catherine som är en ganska typisk Manic Pixie Dream Girl både fascinerar och charmar Jules som nästan blir som besatt av sin gåtfulla flickvän... Men plötsligt blir det första världskriget och grabbarna måste skiljas åt. Båda kämpar på varsin sida och verkar mest rädda för att råka skjuta ihjäl varandra.

Bildresultat för Jules et jim
Catherine och grabbarna

Bildresultat för Jules et jim
Grabbarna och Catherine

Catherine var ju, som sagt en "fri själ". Och trots att hon till slut gifter sig och få barn med Jules så tänker hon mest på sig själv och sin sexuella frihet. Hon börjar alltså tända på Jim, och Jules verkar tycka att en Polyrelation är bättre än ingen alls. Trots eller kanske tack vare att hon är så fri så blir hon också olycklig och självcentrerad, det ska liksom vara allt eller inget och ett sådant svart-vitt förhållningssätt leder ju knappast till ett harmoniskt inre...

Ja, det finns en del att klaga på här, allt från karaktärer som inte riktigt är konsekventa eller en voiceover som lägger sig allt för mycket i allt som händer. Men det finns fina kvaliteter också som mysig musik, en trevlig fransk stämning och ett mysigt samspel mellan våra två(eller tre) protagonister.


måndag 10 juni 2019

#278 L'Eclisse

L'Eclisse, 1962. Regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Tonino Guerra, Elio Bartolini och Ottiero Ottieri

För några år sedan fick jag hem pappersDN i brevlådan och började då ibland störa mig på recensionerna. Populärmusik kunde få alla möjliga betyg mellan 1-5, medans klassisk musik alltid fick en 5:a. På samma sätt kan jag bli lite sur över att händelselösa italienska filmer som handlar om  ingenting också alltid verkar få mästerklasstatus när man googlar reviews. För:
1. Att inget händer behöver inte betyda att det finns ett "depth of thought"
2. Monica Vitti må vara snygg men hon är, objektivt, ingen bra skådis. Så snabbt hon ska uttrycka något eller säga något så liksom faller det platt.

Vittis svaghet blir också extra tydlig då hon är med i varje scen, vilket är synd. Männen bakom filmen är också tydliga Ranelid-män som liksom ställer kvinnor på en piedestal som väsen man inte kan förstå sig på. Det tar sig lite då Alain Delon kommer med som faktisk verkar förstå vad han gör, men inte ens han kan rädda den konstiga mansregin och skumma inzoomingar på Vittis uringning.

Bildresultat för L'Eclisse
Vitti borde ägna sig mer åt skådespeleri och mindre åt att modellposa

Bildresultat för L'Eclisse
Vitti kör en konstig blackface-dans

L'Eclisse handlar liksom inte om något mer än att kvinnor är underliga, och att man kan vara lite ensam och ledsen ibland. Det finns säkert en övergripande ide men det går tyvärr helt över mitt huvud.

Det var  ivarjefall lite kul att få följa med Delon på Rombörsen där alla karlarna ropar siffror och får hjärtinfarkter, och det fanns även andra scener som var lite småfina, men det är inte bättre än att L'Eclisse precis lyckas med ett:


torsdag 30 maj 2019

#277 My Own Private Idaho

My Own Private Idaho, 1991. Regi av Gus van Sant, manus av Gus Van Sant löst baserad på Henry IV och Henry V av William Shakespeare.

Filmen snurrar kring Mike(River Pheonix) och Scott(Keanu Reeves) som är två prostituerade killar i samhällets utkant. Mike är trasig på många sätt, hans mamma lämnade honom som barn och han är dessutom narkoleptisk vilket gör att han somnar in så snabbt läget blir stressigt. Scott däremot är mer fattig som en semestergrej (ett upplägg som Pulp utforskade i Common people). Hans pappa är borgmästare och Scott tänker sig leva som en outcast i några år för att sedan byta identitet till businesskille. Mike däremot ser ledsen ut och försöker hitta sin mamma vilket är lite av en uppförsbacke då hon hela tiden verkar vara någon annan stans än vad Mike lyckas gissa sig till.

Så de ligger runt, tar droger och är några slags hipsteruteliggare villket jag tycker är lite provocerande. Varken Scott, Mike eller någon av dera uteliggakompisar ser särskilt slitna ut, utan lyckas hålla en slags chabby chic-stil. Även fotot och musiken är väldigt indie och känns ganska daterad på ett lite trist sätt.

Mike står ofta på vägar och blickar

my-own-private-idaho-8
Scott är på framsidan av gaytidningar

Shakespeare märks ibland då språket plötsligt går från släppiga repliker till gammeldagsbrittiska. Bearbetningen är dock väldigt lös och märks främst i scenerna med den jovialiska uteliggaren Bob(William Richert) som i originaltexten hette Falstaff.

Vilket som är det inte helt illa men faktiskt ganska trist. Jag mindes denna mycket varmt men upplevde den något fesljummen.



#280 The Sword of Doom

The Sword of Doom eller Dai-bosatsu tôge, 1966. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Shinobu Hashimoto efter boken av Kaizan Nakazato.

Efter Game of Thrones sista avsnitt så diskuteras slutet flitigt runt fikabord och på nätet - och just slut kan ju förändra hur man ser på vad som var. Här tror jag också det finns en del kulturella skillnader där i synnerhet kanske amerikaner förväntar sig tydliga slut. The Sword of Doom bygger på en manga där författaren dog innan innan sista delarna publicerades, och man har inte gjort någon Benioff och Weiss och liksom skrivigt ett eget slut utan slutat berättelsen där förlagan tar slut-vilket funkar förvånansvärt bra.

Filmen cirkulerar kring en man med ett mörkt hjärta, i första scenen dödar han en äldre man som ber och senare tvingar han en kvinna att ha sex med honom mot att han ska skona hennes man - som han sedan ändå dödar. Mannen, Ryunosuke (Tatsuya Nakadai) skäller sedan ut kvinnan som han anser vara djävulen... Mannens bror, Hyoma (Yûzô Kayama) lovar dock att hämnas, och börjar tillsammans med sin mentor (Toshirô Mifune) planera och träna för att kunna besegra honom. Mest fokus ligger, för ovanlighetens skull på skurken, som liksom inte finner någon tillfredställelse längre av sina onda gärningar men verkar inte heller ha någon lust att sluta göra dom heller. han blir mer och mer lelös och moloken och börjar på mot slutet förföljas av sina demoneri form av olika hallucinationer. Hans skurkgäng verkar dessutom bestämt sig för att han är mer bekymmer än nytta och bestämmer sig för ta honom av daga vilket leder till en John Wick-nivå av henchmenmördande.

Ryunosuke har varit i bråk 
Ryunosuke har en häftig sombrero



Ryunosuke hugger ner folk på löpande band
Varför funkar den här så bra då? För mig är det stämningen som liksom rycker tag från start och aldrig riktigt släpper och där bidrar både det fantastiska fotot och Tatsuya Nakadais iskalla blickar. slutet lämnar som sagt några frågetecken men sedan när var verkligheten sådär ihoppsydd och fin?


lördag 18 maj 2019

#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...
Marian Seidowsky in Der junge Törless (1966)
Basini åker på stryk 
Fred Dietz and Bernd Tischer in Der junge Törless (1966)
De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget
Mathieu Carrière in Der junge Törless (1966)
Törless är inte särskilt engagerad
Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett:

tisdag 14 maj 2019

#276 The river

The river eller Le fleuve eller Floden, 1951. Regi av Jean Renoir, manus av Rumer Godden och Jean Renoir, baserad på romanen av Rumer Godden.

The river var faktiskt Renoirs första färgfilm, och spelades helt och hållet in på plats i Indien, vid Gangesfloden. Filmens berättarröst är en av karaktärerna - Harriet (Patricia Walters) som med en äldre röst ser tillbaka på ett år vid floden. Hon berättar och reflekterar om sitt liv, om Indien och om Kärleken. För i de två angränsande husen bor det en massa tjejer och en liten pojke. Barnens föräldrar verkar vara inblandade i brittiska företag som tillverkar Jute-produkter. En av flickornas mamma är född indier men nu avliden, detta skapar en viss kulturell rotlöshet hos den halvindiska dottern som leder till olika former av val kring när man ska vara lokal och när man ska vara brittisk. I denna lugna värld kommer en amerikan (Thomas Breen) på besök. Detta gör att de tre äldre flickorna tappar koncepten helt och hållet och blir störtkära vilket manifesterar sig på lite olika sätt.

Floden då? Den kanske symboliserar något rörligt men ändå evigt? Kärleken kommer längst floden och kommer också lämna längst samma flod... The river lider tyvärr lite av överdriven exotism, då det är jättemycket fokus på spännande indiska ritualer då alla låter lite hinduiskt och smörjer in sig i färgglada pigment eller tjusar ormar. Jag tror ingen indisk filmregissör hade haft så jättefokus på sådana grejer, medans det här nästan är de enda sammanhangen lokalbefolkningen är inblandad i.


En sådan här komposition hade inte funkat i svart-vitt

Ronoirs pappa gjorde en tavla som hette "Frukost vid floden"

Nästan så att svenska affischen har en vikingabåt på sig?

Valerie ( Adrienne Corri) tittar facinerat på en ormtjusare trots att hon bott i Indien i hela sitt liv
Fotot och Technicolor-färgerna är jättefina men som vanlig med Technicolor så behöver man så starkt ljus vilket göra att i synnerhet kvällsscener kan se ganska så konstlade ut. Dessutom så är filmen så medveten om att det är en färgfilm, det liksom sprutar fram starka färger på ett lite överdrivet sätt. The river har ett ganska lågt tempo som man måste vänja sig in i. Det finns inte så mycket av handling utan man får mer se några människor försöka hantera sin egna och andras trasighet. Det finns också något fint i hur monumentalt det kan kännas att vara ung och olyckligt kär...
Valerie: “I’m not crying because you are going. I’m crying because It is going.”
Captain John: “It? What it?”
Valerie: “This. Being together, in the garden. All of us happy, and you with us here. I didn't want it to change… and it's changed. I didn't want it to end… and it's gone. It was like something in a dream. Now you've made it real. I didn't want to be real."
Jag som brukar gilla Ozu och Renoir borde gå i spagat över denna, men de stora superlativen uteblir. Exotismen var lite störande och kärleken kändes inte så mycket i magen... Martin Scorsese gillar The river så mycket att han ser den 3-4 gånger per år, vilket jag inte kommer att göra. De fina karaktärerna och vackra bilderna ger ändå ett:


lördag 11 maj 2019

#275 Tout Va Bien

Tout Va Bien eller Allt går fint, 1972. Manus och regi av Jean-Luc Godard och Jean-Pierre Gorin.

Tout Va Bien var en av de första filmerna som jag fick se på filmvetenskapliga kursen på gärdet. Jag hatade den storligen och tyckte den var pretentiös och krånglig. Men kanske filmen är som ett bra vin som blir bättre med lagring eller så är jag kanske en kulturman som behövde växa till mig för att uppskatta konsten?

Filmen har någon slags handling men handlar tills största delen om Godard, hans idéer och perspektiv. Han är en typisk "Lol, im so random" kille som gör lite knäppa grejer för att imponera på the art crowd, och hans egen nöjdhet liksom skiner igen när något arty händer. Filmen börjar med en voiceover då han gnäller över att han måste ha med stjärnor för att få pengar och filmen har såsom det brukar hos Godard en massa självreflexiva detaljer i musik, voiceover och skådespeleri.

Filmen är någon slags uppgörelse/hyllning till 68-revolterna, och huvuddelen utspelar sig i en korvfabrik som strejkar och låst in chefen(Vittorio Caprioli) för bättre villkor. I fabriken finns också två journalister som intervjuar parterna, (Yves Bertrand och Jane Fonda). De har dessutom någon oengagerad kärleksaffär och diskussioner om 68-rörelsen, så om man går igång på det så kanske Tout va bien bjuder på lite försonande drag... Förutom alla filmiska tricks så visas en massa kamerablickar och teatraliska delar för att stärka någon Verfremdung-effekt. Skådespelarna är också liksom dåliga med flit så man inte ska engagera sig i enstaka individer utan i politiken och konsten.

Fabriken var som en stor teaterscen där man kunde se flera rum samtidigt
Bildresultat för Tout Va Bien film
Fonda och arbetarna och Montand
Bildresultat för Tout Va Bien film
Fabrikschefen är kissnödig
Det är mycket Internationalen och arbetares rättigheter, men samtidigt berättat på ett väldigt elitistiskt sätt där arbetarna som filmen vill stödja knappast skulle känna sig mindre förvirrade och oangagerade än jag om de skulle råka se den. Visst det finns några roliga ideer och filmen är inte så lång, men den är också irriterande i sin skitnödighet. Helst vill jag säga tack och adieu till Godard men efterssom jag följer "The Criterion Collection" så lär jag väl stöta på honom en massa gånger mer...



onsdag 8 maj 2019

#273 Thieves' Highway

Thieves' Highway, 1949. Regi av Jules Dassin, baserad på boken "Tjuvarnas marknad" av A.I. Bezzerides.

Jag sålde korsord under julhelgerna i början av 90-talet. Olles Kollossalkorsord kostade 40 pix och  låg i rullar i en hink jag bar runt. Trots att jag gjort en massa annat i livet så var denna verksamhet det närmaste organiserad brottslighet jag kommit. Han som organiserade hela korsordsförsäljningen hade en massa skumma grejer för sig, och när min dagskassa inte riktigt stämde så var det OK, men han berättade ändå att han tidigare varit tvungen att "Skicka några juggar" på en annan försäljare som inte redovisat korrekt. En dag när jag skulle hämta korsorden så var hans bil stulen, vilket gjorde honom rosenrasande. Men han hade kontakter och lite senare på dagen hade biltjuven lämnat bilen till en av hans kompisar.

Varför då denna harang? Jo, för att i Thieves' Highway så jobbar de största tjuvarna och mördarna i San Fransiscos fruktmarknader, vilket en recension jag läste var lite tveksam till. Men när beloppen är lite lägre så kan insatserna vara desto högre - vilket Nick (Richard Conte) märker när han kommer tillbaka från en utlandsresa. Hans pappa har fått sina ben sönderslagna av en skum fruktgrossist, vilket gör Nick rasande. Medans han surar öppnar hans flickvän sin present. Hon blir först missnöjd av den japanska porslinsdockan men skiner upp då hon får se den fina guldringen som dockan håller i, vilket nog kan ses som filmens ganskas cyniska människosyn- liv, kärlek eller vänskap kommer alltid i andra hand efter girigheten.

Han säger farväl till sin pappa och sin flickvän för att söka sig till hämnd (och i bästa fall tjäna lite pengar själv)! Detta leder honom in på samma vägar som hans pappa tog, med nära samma resultat. Man får följa Nicks, och kapitalismens väg, genom äppelgårdar, genom förhandlingar med giriga chaufförer och till slut på den stora fruktmarknaden där hans nemesis Figlia (Lee J. Cobb) regerar. Uppgörelserna blir fler än vad han tänkt då han stöter på Rica (Valentina Cortese) som hänger i fruktkvarten. Hon verkar 'på', kanske såpass mycket att man bör bli misstänksam- men ibland kan det också finnas fin frukt mitt bland alla bokna äpplen...

Bildresultat för Thieves' Highway
Dom här äpplena är ju redan ruttna, 3,50$ lådan köper jag dom för... 
Hans käraste hemma



Fruktkvinnans kramar är lite mer...intensiva
Dassin hade regisserat ett flertal framgångsrika filmer i Hollywood och detta var en av de sista innan han tvingades till att återvända till Frankrike efter att kommunistjägarena i "House of Un-American Committee" satte sina klor i honom. Darryl Zannuck spelade dessutom in ett glatt slut, mot Dassins vilja, vilket faktiskt känns lite påklistrat... Thieves' Highway är intensiv och intressant, med ett ganska tydligt antikapitalistiskt tema, Filmfrommen likes!


onsdag 1 maj 2019

#266 The King of Kings

The King of Kings eller Konungarnas Konung, 1927. Regi av Cecil B. Demille, manus av Jeanie Macpherson efter en förlaga av Matteus, Johannes, Markus och Lukas.

Det är nästan lite av en chock att se början av filmen då den är i en väldigt tidig Technicolor. Ljudfilmen slog ju som bekant igenom ganska långt före färgfilmen, men tidigare varianter fanns. Tekniken användes inte så brett då den var svindyr och gjorde att kamerautrustningen blev stor som fritidshus. Det är tyvärr också bara första scenen och en scen mot slutet som är i färg, och resten är svartvit eller blåtintad. Starten är inte bara färggran utan häftig då man får se Maria Magdalena(Jacqueline Logan) som en karlslukande uppenbarelse som lyckas vara både häftig, rolig och bestämnd. Hon är nämligen svartsjuk på att hennes boyfriend Judas(Joseph Schildkraut) bara hänger med någon snickare. Så hon rider iväg på en snygg vagn dragen av fyra zebror för att konfrontera honom. Men när hon får träffa Jesus(H.B. Warner) så kämpar hon med sina demoner en stund för att sedan falla på knä, för en av Jesus superkrafter verkar vara att få roliga människor att bli trista burqaklädda veklingar.

Jesus har dock ett antal superkrafter kring läkning och framtidsseende, man kan säga att han är lite av en oporrig variant av Melisandre från Game of Thrones. Han får till slut en massa fiender bland de judiska potentaterna som styr i trakten. Här finns det tyvärr också en del lite konstiga plot twists, bland annat vill de inte gripa Jesus i stan då de tror att de kan bli en massa bråk. Men sedan när de griper honom i en skogsstuga så paraderar de honom in till stan? Och trots att de judiska prästerna bråkat med honom i omgångar så behöver de Judas som kan visa vem av männen som är Jesus - själv kan jag tycka att de glänsande vita skenet skulle räcka även om jag inte kände igen hans looks. Jesus hamnar sedan på en slags rättegång där någon lealös romare, Pilatus(Victor Varconi), låter honom dömas till döden efter lite påfrestningar från de lokala onda judarna. Folket verkar väldigt anti-Jesus vid det här laget villket är konstigt då Jesus helar varje människa som kommer nära honom. Inget hjälper och han tvingas bära sitt kors och sedan bli korsfäst och därmed död. Då kommer katastroffilms-elementet in och marken rämnar och alla taskiga snubbar liksom ramlar ner i stora hål i marken.

Sedan är det lite konstigt att Jesus får en helt egen grotta att vara begravd i, vilket måste vara lite av ett undantag. Grottan är stängd och en stor sten är fastbunden framför ingången. Men plötsligt så åker stenen åt sidan, Jesus är tillbaka. Stämningen lyfter, men han är tillbaka jättekort stund innan han drar igen så jag vet inte riktigt varför han återvände. Alla är glada och hoppfulla och lovar att berätta vidare allt om Jesus i all framtid. Så här är vi.

Maria Magdalena före Jesus, cool tjej som kramar en leopard

Maria Magdalena efter Jesus, ängslig och trist
Maria Magdalena i hennes snygga vagn

Pilatus har en supersnygg örn bakom sin stol, väldigt bra tronrum!

Jesus har ofta en glöd runt sig

Jag förstår att senare Jesusskilldringar från Scorsese eller för all del Andrew Lloyd webber försökte göra Jesus lite roligare, för denna vaniljjesus kan ju få vem som helst att joina satanisterna. Engagemanget hamnar nära botten, trots att jag brukar gilla Demille. Fotot var dock snyggt, med en snajdig renässansstil. Bechdeltestet klaras inte av här heller.



lördag 27 april 2019

#271 Touchez pas au grisbi

Touchez pas au grisbi eller Hands Off the Loot!, 1954. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, Albert Simonin och Maurice Griffe, efter en roman av Albert Simonin.

Grisbi – blod på guldet är en hyfsat usel svensk titel på denna hårdkokta franska gangsterfilm. Filmen cirkulerar kring Max(Jean Gabin), en åldrad tjuv som gjort en stor stöt och ser fram emot att pensionera sig. Han hänger förvisso med de yngre gangsterna och tjejerna som liksom ingår "int he life" men inser att det snart är dags att dra sig undan. De lite yngre brottslingarna kanske verkar respektfulla, men när ryktet att Max och hans gamla vapenbror Riton (René Dary) har gömt sin stache någonstans så försvinner tjuvhedern långt bort- och en kamp för livet och cashen intensifieras.

I Grisby är tjuvarna dessutom skönt franska, de pratar franska, de har franska hattar och när de äter så tuggar de sammanbitet på Paté vilket känns skönt. Beckers filmer var, nu när jag sett en hel del av dom, just väldigt franska. Precis som viner så är filmer som visar och är stolt över sitt ursprung ofta roligare att se än amerikanska kopior. För annars finns mycket amerikansk film-noir ínspiration här, med allt från monokromatiskt foto till voiceovers och förrädiska damer, men paketerat i ett skönt franskt skal. Temat som är den röda tråden i Grisby är ålderdom och vikten att acceptera vad man är, för när Riton inte riktigt kan släppa sin ungdom så leder det till en massa elände för våra gangstersubjekt...

Bildresultat för Touchez pas au grisbi
Gubbarna kan hantera storpuffrorna
Bildresultat för Touchez pas au grisbi

Gubbarna på middag med några damer
Bildresultat för Touchez pas au grisbi
Uppgörelser på landsväg
Ja, vad kan man mer säga, det är tätt, lite berörande och spännande. Och visst, jag kanske har en viss förkärlek för franskhet men sedan när är filmuppskattning en helt rationell vetenskap?




tisdag 23 april 2019

#258 Tanner '88

Tanner '88, 1988. Regi av Robert Altman, manus av Garry Trudeau.

Varför har aktiviteten på filmfrommen varit lite seg på sistone? Svaret är Tanner '88 som är en ganska lång tv-serie som Criterion har slängt in för att testa mitt tålamod. Även om serier är ovanliga i Criterion så har det hänt en gång tidigare med Fishing with John som var en sex-avsnittsserie där John Lurie intervjuade kändisar.

Tanner '88 är dock ett slags politiskt drama som är lite lätt ironiserande. Robert Altman och Gary Trudeau samarbetade på denna HBO-serie, som följer en fiktiv presidentkandidat genom de demokratiska primärvalen, från starten av kandidaturen till konferensgolvet i Atlanta där allt får något slags klimax. Jack Tanner(Michael Murphy) som allt cirkulerar kring är en demokrat som är liksom lite mellanmjölkig i hans politik, men skulle väl räknas till amerikansk vänster. Grejen med serien är att den spelades in samtidigt som de riktiga primärvalen. Jack går alltså till riktiga kampanjhändelser, från ett möte i Detroit-slummen till pengainsamling i Los Angeles. Tanner går också till riktiga möten med riktiga politiker, utan att de vet om att han är fejk. Och trots att de inte känner igen honom så skakar de handen och önskar honom lycka till. Men tyvärr är Michael Murphy som spelar Tanner ingen Sasha Baron Cohen, så han lyckas aldrig egentligen klämma ur sig något roligt, intressant eller pinsamt - vilket är synd. Tanner '88 är lite väl mycket som en komedi utan roliga skämt villket knappast kan vara en komplimang...

Bildresultat för Tanner '88
Vote!

Bildresultat för Tanner '88
Cynthia Nixon som är Miranda i Sex and the city spelar Tanners dotter
Då serien spelades in mitt bland riktiga händelser så ställer det extra krav på skådespelarna, och många verkar klart ha behövt fler repetitioner. Repliker fumlas bort, och dramatiken känns sällan äkta. De två som klarar sig bäst är Cynthia Nixon(från SATC!) som Tanners idealistiska dotter och Pamela Reed som Tanners chefsassistent. Fotot och bildkvaliteten är också ganska usel, ljudet likaså. Trots att jag är bra på engelska så behövdes textning för att hänga med i dialogerna.

Bäst funkade Tanner i de rent skriptade delarna som ibland kunde ge lite Vita huset-vibbar, även om Trudeau inte är någon Sorkin gällande dialogsnickeri.

Totalt sätt kan man säga att slutet av 80-talet knappast var någon guldålder för tv, och att Almans riktiga revival skulle vänta några år till... Dessutom kan ju en sådan här tam serie knappast mäta sig med det absurda läget verkligheten bjuder på idag, så nä, Tanner '88 är inget jag rekomenderar.