tisdag 19 november 2019

#308 Masculin Féminin

Masculin Féminin, 1966. Regi av Jean-Luc Godard, manus av Jean-Luc Godard och Guy de Maupassant.

Godard kan ju vara världens jobbigaste manusförfattare så visst hopp får jag när jag ser att han inte skrivigt filmen själv. Annars är jag skeptisk, jag gillar inte A bout de souffle eller så mycket annat han gjort med undantaget La mepris (där han också hade manushjälp av Alberto Moravia). Som regissör är han faktiskt ganska så kul och tar liksom alla chanser han kan för att trycka in nya ideer. Nackdelen med all den kreativiteten blir ju ett bristande engagemang då ingeting är "på riktigt". Just avståndet mellan publiken och vad som händer, den så kallade Verfremdungseffekten var ju något han var ute efter. Masculin Féminin handlar om unga människor i Paris, och då i synnerhet Paul (Jean-Pierre Léaud). Paul hänger på kafeer och snick-snackar med en massa pimpinetta fransyskor. Han hänger på caféer, han röker lite snyggt, han raggar och ägnar sig åt lite håglös antiamerikanska protester. Och ja, jag kan verkligen förstå att detta var stort på 60-talet. Det känns faktiskt fortfarande rätt så coolt att vara en snygg 60-talsfransman med coola kläder och sånt.

Paul har ju en del trassliga förhållanden och sånt men roligast är ändå de olika halvimproviserade intervjuerna med olika tjejer han träffar. Han liksom både intervjuar dem kring deras liv och raggar samtidigt på ett väldigt franskt sätt.

Paul med några tjejer 
Bardot går igenom ett manus

Tja, vad ska man säga. Masculin Féminin har några ganska jobbiga politiska och poetiska utflykter som gör mig stundtals ganska...trött. Men det finns också en del roliga idéer och en ganska skön stämning så jag bjuder på en:


söndag 17 november 2019

#311 Sword of the Beast

Sword of the Beast eller Kedamono no ken, 1965. Regi av Hideo Gosha, manus av Hideo Gosha och Eizaburo Shiba

Det finns ganska ofta kopplingar till nutida politik och förhållanden i 60-70talens samurajfilmer, men de är sällan så tydliga som i Sword of the Beast. För här har vi en Samuraj(Mikijirô Hira) som försöker genomdriva sociala reformer och hamnar till slut på en vild flykt mot maktens män som vill behålla sitt monopol på inflytande och tillgångar. På sin flykt stöter han på en annan samuraj(Gô Katô) som har vigt sitt liv att hjälpa sin svaga klan genom att vaska guld vid en farlig flod, farlig för att han både måste hitta guldet samt försvara det mot banditer och andra klankrigare som vill lägga sina vantar på det. Han är dock en hänsynslös och skicklig svärdsman så han håller sitt liv och sin skatt intakt, han lever dock fattigt då varenda liten guldbit han får fram går till klanens ledare. Själv är han lovad en bättre titel (livvakt istället för soldat) när han är klar. Man behöver inte vara Karl Marx för att ana en bakomliggande agenda kretsat kring relationerna mellan de som producerar och de som är i bestämmandeställning. De två samurajerna hamnar dock snabbt i konflikt då vår samuraj på flykt gärna vill ha guldet. Men ju längre filmen går desto mer börjar de första hur mycket det har gemensamt.

Guldvaskarsamurajen anar att hans fru kanske inte vill skydda klanen till vilket pris som helst

Samurajen på flykt hittar en C3PO-figur som blir hans sidekick
På någon nivå ifrågasätter inte bara filmen vårt kapitalistiska samhälle men också den gamla Bushido-krigarkoden. Bushidos ganska komplexa regelverk framställs här som bara ett ytterligare sätt att hålla nere de som redan är nere.

Intressant och snygg. Det blir ett rungande:

fredag 8 november 2019

#305 Boudu saved from drowning

Boudu saved from drowning eller Boudu sauvé des eaux eller Boudu flyter förbi, 1932. Regi av Jean Renoir, manus av René Fauchois.

Jean Renoirs pappa, Auguste Renoir - var ju som bekant en av sekelskiftets mest framgångsrika målare. Hans impressionistiska och lite idealistiska tavlor hade ofta motiv där medelklassmänniskor liksom hängde vid stranden eller rodde en liten romantisk båt längst en liten pittoresk flod. Screw that tänker Jean Renoir i sin uppgörelse med borgarskapet i allmänhet och pappa i synnerhet. Boudu flyter förbi utspelar sig i precis samma miljöer vid precis samma tid som många av pappas konstverk, men nu ska Jean visa hur förljugna alla dessa borgarbrackor är. För när den knasiga luffaren Boudu (Michel Simon) försöker begå självmord och räddas av en pompös medelklassig bokhandlare så hamnar han i en konstig värld. För Boudu vill bara hänga med sin hund och om det skiter sig så vill han gärna dö. Men icke, hans räddare får medalj som hjälte och Boudu får en massa förmaningar kring hur man ska bete sig. Så kan de gå.

Lägg till bildtext
Bildresultat för boudu SAVED drowning
Lägg till bildtext
Jaja, Bourgeoisien säger ena stunden att man ska vara fin i kanten och i andra stunden har de en massa utomäktenskapliga affärer och sånt. Dessutom försöker de forma sin nya skyddsling till att själv bli en god borgare. Men Boudu vägrar följa konventioner och går sin egen väg. Tyvärr är hans egna väg inte så charmig heller, utan att leva i smuts på gatan. Luffisliv på gatan är nog generellt trevligare i politisk teorin än i praktiken.

Så nä, trist film för mig. politiska poängerna är banala, humorn slår slint och estetiskt är det ganska så meh.

torsdag 31 oktober 2019

#299 Story of a Prostitute

Story of a Prostitute eller Shunpu den, 1965. Regi av Seijun Suzuki, manus av Hajime Takaiwa och Taijirô Tamura.

Prostitution kallas ibland för världens äldsta yrke vilket ju är lite tveksamt då jag antar att exempelvis jordbrukare, jägare, samlare, keramiker med fler kom före. Men i Story of a Prostitute finns det en ganska djupt rotad systerskapsliknande relation mellan glädjeflickorna som på något sätt känns djupt rotad i historia. Filmen cirkulerar kring Harumi (Yumiko Nogawa) som jobbat som prostituerad i ett par år blir kär, dumpad och bestämmer sig för att jobba någon annanstans. Denna annanstans blir Manchuriet där Japan för tillfället ägnar sig åt en ganska smutsig krigsföring. Ganska snabbt blir hon kär igen men mannen hon blir förälskad verkar aldrig särskilt intresserad själv. Den dynamiken är ganska intressant, det blir lite som en Romeo och Julia-historia där Romeo bara är lite sisådär på.

Hon ger allt täcke till honom

Hon är sur på hans befäl
Det finns dessutom ett tema kring ära och krig och är-det-värt-att-dö-för-sin-ära. Hela den biten är väl OK men samtidigt ganska uttjatad. Överlag så tycker jag nog att filmen trots sina förtjänster var ganska meh. Den är lång, karaktärerna står stilla och mitt engagemang rörde sig aldrig uppåt.


måndag 21 oktober 2019

#301 The Life Aquatic with Steve Zissou

The Life Aquatic with Steve Zissou, 2004. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Noah Baumbach.

Ja, det är alltid lite klurigt att få till ett bra komedidrama. Det är ju så lätt att man hamnar någonstans mitt emellan, med nackdelarna från komedier (det bristande engagemanget för karaktärerna) och nackdelarna från draman (inte så många skratt). Ja, jag vet, det finns engagerande komedier och roliga dramor men generaliseringarna tror jag ändå det ligger något i.

Wes Andersson försöker nästan alltid göra komedidramer och har sitt sätt att försöka få till det, genom ett (över)estetiskt förhållningssätt så tar han inte något från filmerna utan lägger till mer för att hoppas på att en "more is more" approch ska vara nyckeln till framgång - vilket det ju tydligen har varit för honom tidigare. I min favoritAndersson (The fantastic Mr. Fox) så är det både snyggt, dramatiskt och rolig, med ett centralt fokus på berättelsen som man vill berätta.

Steve Zissou(Bill Murray) är ju en mix av Jean Costeau och ingenting. För han är tyvärr ingen riktig sammanhållen karaktär och problemen som han och gruppen hamnar i blir tyvärr aldrig på riktigt.-Och aldrig blir det särskilt roligt heller. Snygg blir det ibland, som när Zissou och hans gäng stormar en ö med indonesiska pirater eller då de fina origamiliknande fiskarna simmar längst havsbotten. Och helt känslokallt är det kanske inte riktigt heller, det finns stundtals en lite melankolisk sorgsen/naiv stämning över en del av scenerna. Men denna ubåtstunga film lämnat tyvärr sällan ytan, vilket är synd.
Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Costeau har en yellow submarine

Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Actionscenerna funkade förvånansvärt bra
The Life Aquatic with Steve Zissou har viss charm men är i grund och botten varken varken rolig eller spännande. Estetiska kvaliteter finns såklart men inte i sådan grad att de ganska stora bristerna kan döljas.


torsdag 10 oktober 2019

#302 Harakiri

Harakiri eller Seppuku, 1962. Regi av Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto, baserad på boken av Yasuhiko Takiguchi

I mitt Criterionäventyr så blir det ju en hel del klassiska mästerverk, ofta med skyhögt renommé och prisade av allsköns filmfolks. Ganska ofta har dock förväntningarna på dessa inte motsvarats av ett särskilt engagerande innehåll. De gångerna jag har blivit riktigt knockad har varit ganska få, men cineastisk succé är ju så härligt så man fortsätter att leta runt... Harakiri hade jag hört talas om, och jag älskade Kobayashis sprakande och drömska Kwaidan så här var förväntningarna ganska så höga.

Harakiri handlar om två Samurajer som kommer till en lokal befälhavare för att begå självmord. - Eller åtminstone är det de säger, för vad som på ytan kan se ut som något kan i praktiken vara något annat. Filmen utspelar sig på 1630-talet vilket var en tid av fred och välstånd, vilket ju är bra för nästan alla, alla utom samurajer då som raskt blir arbetslösa. Många samurajer har inga andra kunskaper än krig och hamnar ganska snabbt (feodala Japan verkade inte ha någon heltäckande arbetslöshetsförsäkring) i uselt armod. Skillnaden här blir avgrundsvid mellan de som är kvar i arbete, som kan fortsätta med sina pompösa ceremonier och sin ganska falska fasad, och de som är utanför. Lever man i en sådan strikt "hederskultur" som Japan i allmänhet och krigarklassen i synnerhet levde i så kan man ganska kategoriskt döma de stackare som är utanför, med sina smutsiga kläder, men som dessutom kan tvingas till svårare livsval än vad man utifrån kan förstå. Hanshiro(Tatsuya Nakadai) och Motome(Akira Ishihama) är två sådana Samurajer som försöker hålla skenet och humöret uppe trots att de jobbar dag och natt med att laga parasoler och lära filosofi till barn. Hanshiro, som är den äldre får ett erbjudande att låta sin dotter(Shima Iwashita) bli del av ett pampigt hushåll, och sedan kanske bli konkubin. Han säger absolut nej, trots att de mer eller mindre saknar mat för dagen. Istället gifter sig dottern med Motome, och efter en stund får de ett barn: Kingu. Lyckan går sedan över till fattig desperation vilket leder till att Motome tvingas att bryta mot sin Bushido, sin ära och prestige för att få pengar till livets nödtorft. Detta brott, som är lite av ett vågspel, leder tyvärr bara till förnedring i händerna på de som har.

Bildresultat för Harakiri 1962
Harakiri heter Seppuku på japanska

Bildresultat för Harakiri 1962
Bakom maktens fasader finns det ibland bara lite klädtrasor
Harakiri funkar på så många nivåer, den är engagerade och vill samtidigt berätta något om all yta och glam som omger "dom som bestämmer". Den handlar också om hur viktigt det är att faktiskt sätta sig in i andra människors liv, vilket ju är viktigt i dessa tider då engagerade människor kallas för kåta batikhäxor. Anyhow, jag blev såld av Harakiri som hamnar högt i listan över mina favvofilmer:


fredag 4 oktober 2019

#301 An angel at my table

An angel at my table eller En ängel vid mitt bord, 1990. Regi av Jane Campion, manus av Laura Jones baserad på tre självbiografier av Janet Fram.

Janet Frame som jag i ärlighetens namn inte hade någon koll på var alltså en Ny zeeländsk författare som levde ett turbulent liv. An angel at my table är en sammanfattning av tiden från hennes födsel tills att hon var runt 30. Att filmatisera (eller för all del skriva) biografier öppnar upp för en del val. Ska man dramatisera händelser? Ska man fokusera mer på A än B och så vidare. Här har man valt att ganska rättframt gå från A till B utan att sortera allt för mycket. Man får en massa detaljer från livet som i Janets fall verkar tufft. Tre syskon dör och hennes bror som har epilepsi blir konstant slagen och mobbad av hennes pappa. Själv blir hon nervös och blyg vilket gör att hon hamnar på mentalsjukhus i åtta år med en feldiagnosticerad Scizofreni, så kan det gå tydligen, Janet Frame är dock mest känd för eftervärlden för sina böcker hon börjar skriva i ganska ung ålder och som blev quite the success runt om i... Nya Zeeland?

Bildresultat för An angel at my table
De tre som spelade Janet i filmen och riktiga Janet (högst upp - men jag antar att det inte var så svårgissat)
Filmen är ganska lång och inte helt oäven. I synnerhet den yngsta Janet (Alexia Keogh) är både rättfram och rolig och jag skulle kunna se tre timmar med hennes äventyr. Tyvärr så är hon bara med i början och ju äldre Janet blir desto tråkigare blir hon, och nej man behöver inte alltid vara så rolig men mitt intresse tappades efter ett par timmar... Sedan har vi dramaturgin som inte riktigt följer en röd tråd vilket ju kan funka ibland men här känns lite ofokuserat. Slutet blir också ganska plötsligt.

Slutkänslan blev lite blandad, men betyget kom inte högre än:



söndag 22 september 2019

#297 Au hasard Balthasar

Au hasard Balthazar eller Min vän Balthazar, 1966. Manus och regi av Robert Bresson.

Korvförsäljare säljer korvar, musiker säljer musik och Robert Bresson säljer livets meningslöshet. I grekisk mytologi så öppnade Pandora en ask (eller amfora) och människan fick då sjukdomar, ångest, hat och avstånd till varandra. Hon stängde dock lådan innan vi dessutom fick hopplöshet- tack för det. Så därför kan vi leva våra liv utan att hela tiden tänka på döden och alltings meningslöshet. Detta försöker dock Robert Bresson ändra på med fina Min vän Balthazar, som egentligen borde hetat  Balthazars slumpmässiga liv men det var ju ingen som frågade mig... 

Filmens Balthazar är en åsna, bokstavligt, och inte en Shrek-åsna som kan sjunga och dansa utan en vanlig åsna med långa öron. Han liksom ägs och säljs, klappas och slås på genom sitt liv. Han är ofta ensam eller en sidofigur som är bredvid människornas bråk och bekymmer. Mest håller han till i en fransk by där han först ägs av en flicka, Marie (Anne Wiazemsky) som gör små blomsterkransar till honom. Men när hennes badboy-pojkvän börjar slå honom med pinnar och tända eld på tidningar som han knyter i hans svans så gör hon inget för att hjälpa honom.

Balt-Balthazar Balt-Balthazar Balt-Baltahazar Baltazaaaar Baltazaaaar
Lokala bad-boyen men sina heta ögon och snygga läderjacka
Balthazar ägs sedan av det lokala fyllot som behandlar honom bra men sedan blir han snodd och får tillbringa sina sista dagar med att släpa smuggelgods upp för ett berg.

Om jag hade varigt katolik så hade jag säkert kunna hitta lite fler inslag kring allt lidande för människornas skull men nu är jag inte det, men anar ändå någon parallell. Och när man närmar sig slutet så blir jag berörd, det kan vara den torkade mangon jag åt men allt känns så sorgligt, fint och meningslöst. Man lever, och livet dikteras ofta av förväntningar, samtiden och slumpmässiga händelser och sedan dör man. Tjo


tisdag 17 september 2019

#295 Crazed fruit

Crazed fruit eller Kurutta kajitsu, 1956. Regi av Kô Nakahira, manus av Shintarô Ishihara

Till viss del handlar Crazed fruit om sommaren. Det är varma, uttråkade och rika ungdomar som bara hänger runt i en ändlös sommarslappa. Tyvärr är det ju också så att rastlöshet kan leda till lite destruktiva tendenser vilket vi får se här. För grabbarna som filmen cirklar kring har ett något problematiskt förhållningssätt till tjejer- de är så att säga inga FI-röstare utan behandlar kvinnorna som slit och slängprodukter. Tjejerna i sällskapet syns inte så ofta och verkar dessutom vara prostituerade.

Men en av killarna blir plötsligt kär, på riktigt, i en vacker kvinna han möter på tåget. Hon blir dessutom ganska snabbt kär tillbaka och det är ju fint. Men vad han inte vet är att hon också är en hora, vilket alla verkar vara i detta japanska samhälle, så jag förstår inte riktigt varför han är förvånad. Men han vet inte om det, men hans bror vet om det och utnyttjar henne sexuellt mot att han lovar att inte berätta för sin bror. Sexet är på det där klassiska James Bond-sättet där hon säger "No No" och sedan håller han fast henne hårt och då ändrar hon sig till ett "yes yes!".- Så det var säkert en sådan här film så bidrog till grabbarnas douchighet...

Filmen var ganska lik Polanskis "Kniven i vattnet"

Passion, Juveniles. 
Brödernas rivalitet stegrar tills en avslutande klimax. Filmen blev ganska snabbt debatterad och stilbildande med sin raka sexualitet och västerländska surfstil, men för mig kändes det lite som:


fredag 13 september 2019

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 
Bildresultat för phantom of liberty
Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk
 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.


#294 The Browning Version

The Browning Version eller Skuggan av en man, 1951. Regi av Anthony Asquith, manus av Terence Rattigan.

Filmer om lärare bruktar ju följa vissa mönster - en ny lärare kommer till en ickefungerande skola med fastlåsta normer och bråkiga elever. Efter lite "tough love" eller "captain my captain" så blir eleverna motiverade och vänliga. Men hur är det med de andra lärarna, de där som inte riktigt får till det, de där som kör samma lektionspass år efter år och blir lite mindre engagerade för varje år som går till pensionen äntligen kan befria dom från all skolskit.

Andrew Crocker-Harris (Michael Redgrave) är lärare i latin i en prestigefull brittisk privatskola. Eleverna hatar hans lektioner och han är konstant besviken på elevernas bristande engagemang. Nu ska han ivarjefall sluta och en ny entusiastisk lärare kommer ta över. När han var yngre så var en brilliant forskare och vann flera priser men sedan var det som att allt bara gick på autopilot. Hans äktenskap föll tidigt ihop då han inte kunde ge frun den passionen hon behövde och hon i sin tur gav inte honom den kärleken han behövde- och när man hamnar i sådana mönster så kan det nog bli så att det ena ger det andra, vilket gör loopen svår att bryta. Frun(Jean Kent) i sin tur inleder en kärleksaffär med en av hans kollegor vilket är både förnedrande och sorgsamt för Andrew.

Andrew lever sitt liv i ett slags icke-tillstånd där han bara gör det han ska utan tanke, engagemang eller kärlek. Men när en elev, kanske av snällhet, ger honom en gåva så liksom är det som att allt brister för honom och realisationen kring vad som är förlorat, för honom, för eleverna, på något sätt klarnar.


Ingen elev sörjer att The Crock ska sluta
En översättning av Agamemnon gör att han lyser upp, men frun tar snabbt ner honom på jorden
I slutet håller han ett tal till skolan för att sammanfatta sina insikter:
You must excuse me. I had prepared a speech, but I find now that I have nothing to say. Or rather, I have three very small words, but they are most deeply felt. They are these: I am sorry. I am sorry because I have failed to give you what you had the right to demand of me as your teacher: sympathy, encouragement, and humanity. I'm sorry because I have deserved the nickname of Himmler. And because, by so doing, I have degraded the noblest calling that a man can follow: the care and molding of the young. I claim no excuses. When I came here, I- I knew what I had to do, and I have not done it. I have failed. And... miserably failed. But I can only hope that you and the countless others who have gone before will find it in your hearts to forgive me for having let you down. I shall not find it so easy to forgive myself. That is all.
Filmens titel The Browning Version refererar till Andrews icke fullgjorda projekt att översätta Agamemnon till engelsk vers vilket hade gjorts (ganska illa tydligen) en gång tidigare av en viss Browning. På det sättet blir det både bakåtblickande och framåtblickande då han kanske nu fortsätter med sitt passionsprojekt efter 20 års paus.

Visst, temat att man ska Carpe Diem kanske är lite uttjatat, och visst filmens slutklimax kommer två gånger efter varandra men det förtar inte den enkla elegansen som The Browning Version bjuder på, elegant och fint helt enkelt!

onsdag 11 september 2019

#265 Short cuts

Short cuts, 1993. Regi av Robert Altman, manus av Robert Altman och Frank Barhydt baserad på boken med samma namn av Raymond Carver

Det är sensommar i Los Angeles och en massa människor lever sina liv och väljer olika sätt att hantera sin ångest och sina problem på. Och i Short cuts får vi följa ganska många av dom. Som alltid i filmer (eller böcker) med en massa karaktärer så kan det initialt bli lite rörigt, men Altman och skådespelarna har skapat så helgjutna karaktärer så rörigheten klarnar snabbt.

En fin effekt med i sådana här ensemblefilmer är just det att man får se så många perspektiv kring en och samma händelse- och här är det ett barns död som blir lite som en centralpunkt. En bagare som blir skitsur över att några överklassföräldrar beställer en dyr tårta som det inte hämtar upp, ett barn som blir påkört men inte vill ha hjälp då man inte får "talk to strangers", föräldrar som oroar sig, den depressiva grannen som tar det hårt och läkaren som mer ser allt som en dag på jobbet.

Men det vore fel att säga att Short cuts har en centralhändelse utan många delar liksom glider in i varandra i människornas ganska slumpartade liv. För deras liv verkar på många sett format av något annat än de själva, vilket gäller allt från deras jobb (clown, besprutningspilot eller telefonsexpratare) till centrala händelseskeenden - där några karaktärer hittar en död kropp är ett exempel. Det finns också situationer som på något sätt också visar hur icke förutbestämnt saker är, som när sexpratarens make trycks in i en situation där hans inneboende frustrationer liksom provoceras fram vilket inte leder till något bra- men inte heller hade hänt om bara miljön vore annorlunda.

Bildresultat för short cuts altman

Jennifer Jason Leigh var min MVP

Den påkörda pojken spelas av Zane Cassidy som senare blev stuntman
Karaktärerna är sällan goda eller onda utan bara är - med ett undantag som är Tim Robbins karaktär Gene som är lite av ett praktarsel filmen igenom vilket är lite synd då många andra karaktärer var lite mer helgjutna. Annars är ju ensemblen enorm med gräddan av 90-talets stjärnor där de prestationer som lyste mest för mig kom från Jennifer Jason Leigh och Julianne Moore(som för övrigt gjorde den starkt Short cuts inspirerade Magnolia några år senare)

Bra grejer fortfarande!

tisdag 10 september 2019

#298 Gate of flesh

Gate of flesh, 1964. Regi av Seijun Suzuki, manus av Gorô Tanada- baserad på en roman av Taijirô Tamura

Andra världskriget gick ju som bekant inte helt "Topp!" för japanerna, men för japanerna innebar förlusten inte bara minskad geopolitisk makt utan också tvingade fram ett nytt samhälle med nya värderingar. Gate of flesh utspelar sig strax efter krigsslutet där Maya (Yumiko Nogawa) som är en tjej från landet som bokstavligen svälter. För att klara sig går hon med i en bordell som drivs som ett kvinnokollektiv. Tjejerna har på kort tid släppt sina japanska kläder, sitt artiga språk och sin sexuella kyskhet och istället anammat ett strikt marknadsekonomiskt förhållande till sina kroppar. Sex ska säljas, punkt. I den kontexten blir kvinnor som har sex med män utan att ta betalt ett avsevärt hot, vilka måste straffas - vilket de också gör.

Systerskapet kvinnorna emellan bygger på ett ganska djupt hat mot männen som besöker dom. De japanska männen som inlede och förlorade kriget och amerikanerna som ockuperar deras land. Men allt ändras när Shintaro (Jô Shishido) gömmer sig hos dom efter att ha mördat en amerikansk soldat. Med risk att övertolka så kan Shintaro liksom representera Japan, som i ett machorus ger sig på en motståndare som man inte kan hantera. Efter att kvinnorna släppt in Shintaro så blir det plötsligt en destruktiv tävlan kring hans gunst som bara kan sluta dåligt.

Shintaro bryter mönstrena
Japanerna "älskar" amerikansk mat trots att man kan hitta en kondom i sin BBQsås
Tjejerna redogör för hur de ska få Shintaro att bli deras. 

Mycket i Gate of flesh har en ganska exploativ känsla, från de prostituerade till ett antal halvnakna piskscener. Färgerna och fotot är också rejält uttryckfullt och lämnar ofta naturalismen bakom sig. Det är enfärgade bakgrunder, neonljus och följespot kring skådespelarna. Det finns också ett flertal kamerablickar och korta repliker som talas rakt mot tittaren.

Det här var verkligen både kul, estetiskt häftig och med ett smartare manus än vad man kan tro. Filmens värld är sannerligen ingen kul plats, med både andlig och kroppslig fattigdom. Med stora känslor och svettiga kroppar. Alla handlingar görs i slutändan för att tjäna pengar. Kärleken är masochistisk och leder bara till förutsägbar förnedring.

Jag såg The great Gatsby tidigare idag, och där Gatsby försöker återskapa ett förflutet så har alla här förstått att både det förflutna och framtiden inte har något att bjuda på. Att med de premisserna tränga in så mycket färg och liv är häftigt.


måndag 9 september 2019

#292 Unfaithfully yours

Unfaithfully Yours, 1948. Regi och manus av Preston Sturges.

Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.

För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.

Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.

Vad döljer sig i hennes leende?

Bildresultat för Unfaithfully Yours
Han drömmer om mord!
Filmen har liksom tre akter där den första är störtskön slapstick, den andra är mästerlige komedi-Hitchcock och den sista är tyvärr någon slags drutta-på-rumpan-humor. Det är också sista delens nedgång som hindrar Unfaithfully Yours från det absoluta toppbetyget.


fredag 6 september 2019

#288 F for Fake

F for Fake, 1973. Manus och Regi av Orson Welles

Det finns dessutom en del "Uncredited" under både manus och regi men här var Orson i en fas då han inte ville dela the limelight med någon annan. För även om filmen på ytan handlar om konst så handlar den också väldigt mycket om hur nöjd Orson Welles är med sig själv. Det bjuds exempelvis på en massa närbilder på hans 30 år yngre flickvän(Oja Kodar) som liksom spatserar i badkläder/underkläder eller motsvarande framför kameran medan Orson nöjt konstaterar att en massa snubbar kollar efter henne... Tyvärr såg jag filmen för 20 år sedan och tyckte då bättre om den då, men nu störde jag mig på en hel del saker- mest Orson himself som liksom pöser som en pösmunk i varje scen.

Sedan är ju budskapet om dyra konstverk och varför folk vill betala en massa bara för att Picasso har signerat istället för att faktiskt bedöma själv om det är vackert eller inte lite.... uttjatat.

Bildresultat för F for fake
Orson

Bildresultat för F for fake
Hans flickvän
Det är någon twist på slutet och någon liten utvikning om Howard Hughes som kan vara kul för Citizen Kane-fans. Men vill man höra mer om Hughes så är ju podcasten "you must remember this" klart roligare. Kanske att jag är lite grinig, folk på Letterboxd verkar lite gladare. Men för mig blev det en kort text och en:


måndag 2 september 2019

#287 Burden of dreams

Burden of dreams, 1982. Regi av Les Blank, talarmanus av Michael Goodwin.

En bra dokumentär behöver ett gott hantverk och subjekt som det händer saker kring, och som tur är har Burden of dreams båda förutsättningar. För inspelningen av "Fitzcarraldo" var ganska vild. Den spelades in djupt i Amazonas och halvvägs in i inspelningen så lämnade filmens huvudperson(Jason Robards) jobbet med ihållande diaré och förbjöds av doktorerna att komma tillbaka. Kort efter det så drog den andra stora stjärnan(Mick Jagger) för att satsa på sin musikkarriär. Båda dessa ersattes av en man, den halvgalna bekteriofoben Klaus Kinski. Då filmen spelas in i djungeln med lokala indianstammar som skådespelare så blir det också ett antal kulturkrockar varav en konflikt leder till att filmen måste omlokalisera till en helt annan del av djungeln. Sedan är det en stor ångbåt som liksom ska dras över floderna och tenderar till att fastna i sanddyner och revor. Indianstammarna börjar dessutom hamna i något slags krig med varandra vilket leder till att inspelningar varvas av omhändertagande av pilbågsskjutna stamkrigare.

Werner Herzog som både är regissör och projektledare råkar ut för så många bakslag att i stort sett alla andra skulle gett upp. De tillbringar över tre år i djungeln vilket inte riktigt Herzog själv klarar av, så samtidigt som filminspelningen urartar så urartar också Harzogs mentala tillstånd. Herzog är ju dock en ganska rolig typ, både allvarlig, pompös och självkritisk i ett villket leder till intressanta små redogörelser kring vad meningen med allt är...

Bildresultat för burden of dreams
badass-indian

Bildresultat för burden of dreams
Werner och en båt
Som sagt, en tuff process mot tiden, människorna, finansiärerna och djungeln själv, Herzog:
"... Kinski always says it's full of erotic elements. I don't see it so much erotic. I see it more full of obscenity. It's just - Nature here is vile and base. I wouldn't see anything erotical here. I would see fornication and asphyxiation and choking and fighting for survival and... growing and... just rotting away. Of course, there's a lot of misery. But it is the same misery that is all around us. The trees here are in misery, and the birds are in misery. I don't think they - they sing. They just screech in pain. It's an unfinished country. It's still prehistorical. "
Underhållande och intressant!


fredag 23 augusti 2019

#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.


Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.