tisdag 11 december 2018

#242 The Golden Couch

The Golden Couch, Den Gyllene Karossen eller Le Carrosse d’or, 1952. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir, Jack Kirkland, Renzo Avanzo, Giulio Macchi och Ginette Doynel

Wikipedia definierar Deus ex Machina som:
"Deus ex machina (latin för "gud ur en maskin", "gud ur maskinen") är en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig. Begreppet härstammar från antikens romerska och grekiska teater där man i vissa pjäser lät en gud dyka upp på scenen och rädda en till synes hopplös situation. Guden/skådespelaren sänktes ned på scenen med hjälp av scenmaskineriet."
Som manusdrag känns det nästan alltid lite lat. Exempelvis i The Last Laugh där hotellportieren plötsligt vinner en storvinst på lotto precis då filmen håller på att sluta, eller i The adjustment bureau då karaktärerna precis ska mördas för att sedan bli benådade på grund av skurkarnas tidigare osedda dåliga samvete... En vanligare variant är Checkovs gun som är en lite mildare version där en sluttwist på något sätt lagts grund för tidigare. Vilken variant vi har här kan man debattera men slutet känns helt klart påklistrat.

Sent 1800-tal. Två vagnar rullar in den lilla staden i Amazonas utkant. En glamorös guldvagn beställd av den lokala borgmästaren och en vagn med en ditlurad teatergrupp. Teatergruppen som spelar klassisk Commedia del arte har en hyfsad uppförsbacke. Scenen är en proppfull innergård och deras lyxhotell är ett risigt krypin. Men vad gör man? Ibland är det bara att acceptera läget och kavla upp armarna.
Aubergiste: How do you like the New World?
Don Antonio: It will be nice when it's finished.
Samtidigt på andra sidan torget tar borgmästaren emot sin prestigefyllda guldvagn. Alla lokala dignitärer dräglar av avundsjuka, och surhet. För kriget mot indianerna går dåligt och en sådan fin vagn ersätter ju då 70 soldater från Europa...

Efter en tuff start så gör teatern succé och alla kommer dit (det är svårt att vara picky kring sitt kulturval på en koloni i nya världen). Raskt blir två lokala höjdare kära i Camille(Anna Magnani)  som är en av skådisarna - som dessutom verkar ha något av en pojkvän i teatergruppen. Men men, vad gör det? Hon blir raskt ihop med alla tre vilket går bra en stund men sådana upplägg brukar ju sällan överleva en hel film. Just hennes farsartade privatliv verkar vara en medveten blinkning till hennes roll som Columbine i teatern... För att 'vinna' erbjuder borgmästaren henne guldvagnen vilket hon tackar ja till, men behöver det betyda att hon lämnar sina övriga karlar? Kanske inte...

The Golden Coach
På affichen har hon en vit ögonmask men i filmen var den grön (se nedan). Scandaleuse!

Bildresultat för The Golden Couch renoir
Camille är dramatisk på scenen

När hela hennes kärlekscirkus faller ihop verkar allt dystert. Och då är vi tillbaka till Deus ex machina igen. För plötsligt kommer biskopen på besök och Camille har tydligen på något sätt bondat med honom och han stödjer henne till max och allt blir lyckliga igen! Som sagt, det kan ha varit så att Renoir tyckte att man kunde vara lite lökig i en film som handlar om Commedia del arte-skådespelare - och det får man kanske, vem är jag too judge? Men Filmfrommen dömer ändå, för det är mitt jobb (obetalt). -Och jag säger njä till det. Men helheten är charmig och rolig, vi är tillbaka till trevliga Renoir och då blir jag ju alltid glad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar