onsdag 28 mars 2018

#184 By Brakhage



By Brakhage, 28 kortfilmer från 1954-2001. Regi av Stan Brakhage

De som anser att film är en berättande konstform och tycker att filmer ska ha en början, en mitt och ett slut - i den ordningen - kommer att ha problem med Stan Brakhages filmer, för det saknas inte bara handling, utan i vissa fall kan man nästan undra om verken kan i själva verket definieras som ett arty myrornas-krig. För ibland har han bara ritat och skrapat på filmremsor, eller klippt in små fjärilsvingar över filmremsan.

Att se filmerna från en bra källa (Blu-ray) var ganska centralt då saker händer så snabbt. Varje liten filmsnutt kan skilja sig från föregående och ibland är varje cell ett ganska vackert konstverk (som man då måste trycka på paus för att kunna uppfatta). Tyvärr så är ju en film, som bekant 24 eller 16 celler per sekund. Och ibland är mindre lite bättre än mycket för det är lite störigt att titta på kakafonin av en massa bilder per sekund. Allt blir stökigt och stressat och filmfrommen tappar lite fokus. Brakhage:
"Föreställ dig ett öga som rensas av människotillverkade perspektiv, ett öga som inte fördjupades av kompositionell logik, ett öga som inte svarar på allt men som måste känna till varje objekt som uppträder i livet genom ett äventyrsupplevelse."
Ni ser ju, en hyfsat arty kille:

Bildresultat för Brakhage


BrakhageStill.PersianSeries





De flesta filmerna saknar ljudspår, och jag valde en kombo av slummig ambientmusik, Beethoven och tystnad. Som ni ser, ganska spännande visuellt men också utmattande för ögat att ta emot alla galna bilder som pumpas ut.

Några intressanta undantag fanns ändå:

Kinderling
En tvåminutare med barn som leker i grynigt foto. Den creepiga klippningen, musiken och fotot gör att det blir lite skräckfilm av det hela. Häftigt

Commingled Containers 
Vacker film där vackra mönster och vattenbilder liksom flyter fram. Kan också ha blivit extra bra efterssom jag hade druckigt några glas vin?

The act of seeing with one's own eyes
Mitt bland alla artiga mönster så dyker då denna upp. Det är en  dokumentär stumfilm där man får följa en obduktionen av ett antal människor. Läkarna drar i armar och ben och börjar sedan såga och ta ut allt vi har på insidan. Det är ju på något sett intressant att få se döden så här hands on, men samtidigt lite illamåendeskapande.

Överlag intressant och samtidigt väldigt långt och lite frustrerande att titta på. Inte riktigt min kopp te helt enkelt.


tisdag 20 mars 2018

#183 Les dames du Bois de Boulogne

Les dames du Bois de Boulogne eller Damerna i Boulognerskogen, 1945.Regi av Robert Bresson. Manus av Robert Bresson med dialoger av Jean Cocteau, baserad på en roman av Denis Diderot.

Ett förhållande där Hélène (María Casare) känner sig oälskad efter att killen(Paul Bernard) har missat både deras årsdag och hennes födelsedag(låter som ett tecken på att allt inte är helt på topp). För att testa honom säger hon att hennes kärlek har falnat, han bara "å vad skönt så känner jag med, vi dejtar andra, hejdå!". Efter han har gått ut bryter hon ihop, men vad kan man göra, inte så mycket. Eller vänta, man kanske kan hämnas?

Samtidigt är den unga dansaren Agnes (Elina Labourdette) deppig, då hennes karriär på baletten har gått i stå och att hon nu bara dansar på sjaskiga barer och sedan hamnar i säng med högstbjudande man. Hon är trött på män och vill bara ända sitt nedbrytande leverne. Tur då att hennes mammas kompis Hélène kan hjälpa dom på fötter med en sjyst lägenhet i stan. Men Hélène är inte bara snäll (nästan inte alls snäll faktiskt) för hon försöker få ihop sitt ex med den stackars ex-prostituerade Agnes för att på så sätt sätta honom i samhällets svarta lista... Han fattar inget och blir mycket riktigt kär- och Agnes försöker stå emot...

Bildresultat för Les dames du Bois de Boulogne
Sisters not looking out for eachother...
Ack

Men hur länge kan man stå ut när kärleken kommer? Inte så länge! På bröllopet bjuder den lite småsinta Hélène in alla Agnes gamla torskar vilket gör att hemligheten snart är ute. Och hur går det när han får reda på hennes bakgrund? Det går ganska bra, för Agnes dömer henne själv hårdare än han. Försoning och kärlek, det är ju fint. Men också ganska långtråkigt. Tempot är lågt och stilen ganska meh. Hela hämndplotten känns också lite sökt och lite väl beroende av slumpen (som för att planen ska funka kräver att han blir superförälskad bara då han går förbi henne i Boulognerskogen). Man ser inte heller så mycket av Bressons lite långsamma stil här utan allt känns väldigt löpande bandet över det hela.




torsdag 15 mars 2018

#182 Straw dogs

Straw dogs, 1971. Regi av Sam Peckinpah, manus av David Zelag Goodman och Sam Peckinpah, baserad på boken av samma namn av Gordon Williams.

The wild bunch har alltid varit en liten favorit hos mig så därför var peppen på en ganska hög nivå  här. Men redan i början skaver det, då David (Dustin Hoffman) och hans unga fru Amy (Susan George) börjar sin sommar i en brittisk småstad där Amy växte upp. Kameran börjar med en lång inzoomning på 20-åriga Amys bröst. Sedan får man se resten av byn de är i, det är bara ett 70-tal män och en 15-årig tjej i kort-kort. Alla männen är inavelsknäppa, vilket Amy verkar väldigt medveten om men inte ha varnat sin man om. Det är allt från väldtäktsglada pedofiler, alkolister och våldtäktsglada hantverkare. Allt detta är uppenbart efter två minuter vilket gör hela resan lite konstig. Efter ett tag hyr han några lata takläggare som hjälper till i hemmet, eller "hjälper till" snarare - tempot är sävligt. Dessutom finns det en massa förakt från lokalbefolkningen mot mannen som gift sig med byns tjej-tjej och som med sina pengar, sin utbildning och stiliga bil nästan kommer från en annan civilisation.

Bildresultat för straw dogs 1971
Voff voff

Stans andra tjej
Så byborna börjar hämnas, först genom att ragga på Amy och sedan genom att hänga parets katt i deras sovrumsgarderob... Sedan har vi en lång, utdragen våltäktsscen, Amy skriker och vill komma undan, men blir nedslagen och tvångshånglad, men då går hon lite igång och blir mer och mer tänd tillbaka så samlaget verkar vara medgörligt och till och med passionerat- Joråsåatt... Sedan blir hon våldtagen igen av en kompis och bryter ihop-

Efter denna medeltida scen är mitt förtroende lågt nere, och då tar den sig lite mot slutet när filmen mer går över till en home-invasion-thriller då de lokala byrackorna vill hämta en påkörd pedofil(?) som David har kört på och nu vilar i huset. David blir då ganska auktoritär mot Amy och säger saker som Stay there and do as you're told. Våldet sista kvarten är det den samtida kritiken handlade mest om och om filmen hade kommit nu så hade våldet inte knappt fått en kommentar, utan fokus hade mer handlat om genusperspektivet-vilket också var en av de saker jag tänkte mest, jag är uppenbarligen PK så det skriker om det... Vissa kvaliteter fanns dock: miljön, galenskaperna, vissa repliker, den brittiska inavelskänslan så betyget blir ändå ett generöst:




lördag 10 mars 2018

#179 Jag är Nyfiken- Gul och Blå

Jag är nyfiken - en film i gult och Jag är nyfiken - en film i blått. Regi och manus av Vilgot Sjöman

Ibland pratas det om tidlösa verk som liksom romerska marmorstatyer kan bjuda på skönhet genom årtusenden, andra verk är mer en representation av sin exakta tid och kan verka lite märkliga för efterföljande tidsåldrar... Jag är nyfiken - filmerna är ju ganska fantastiska tidsdokument som nog varken kunde göras 3 år före eller tre år efter- vilket säger något både om filmerna och om slutet på 60-talet. För allt är radikalt och experimentellt!

Formen- är en slags mix av:
+intervjufilm där en charmigt uppstudsig Lena Nyman pressar allmänhet och politiker om klassklyftor, bland annat lyfter hon orättvisan att sådana som studerar får bättre jobb och mer betalt
+Metafilm, där man får följa kamerateamet som försöker hänga med i svängarna, dessutom pratar ibland Vilgot sjömans via voice over att man ska köpa filmen och att Sandrews är bra.
+Relationsdrama med vanligt manus, där Lena Nyman har sexuella relationer med Börje Ahlstedt och regisören själv (Man var inte riktigt framme med genusfrågor ännu)
+propagandafilm där man nyanslöst driver teser om ett försvar byggt på icke-våld eller att alla fängelser borde rivas ner.

Mixen av allt detta är både kul och intressant att se, i synnerhet då filmen varvar med klipp som visar hur svårt det kan vara med att applicera alla högtravande principer. Exempelvis drömmer Lena om att skjuta sin otrogne man (Börje Ahlstedt) bara några minuter efter en passionerad passus kring icke-våld. Hennes frikostiga sexliv funkar bra i teorin-  men leder också till att hon får skabb i praktiken...

Lena och Vilgot

Lena tar fångar

När filmen kom var det annat som stod i fokus. Nakenheten och sexet. Dock kan man tilläga att sexualiteten är mer naturlig här (både till kropparna och situationerna) jämfört med de mer superstiliserade halvnakna sydeuropeiska filmerna med Brigitte Bardot och Sophia Loren.

I Lenas förhållande med Börje så sexas det friskt, och man ser Börjes (mjuka) snorre ett par gånger vilket gjorde att amerikanska tullen tog filmen och Jag är nyfiken - en film i gult blev sedan föremål för ett upphettat rättsfall där bland annat Norman Mailer fick förklara att filmen en av de viktigaste han någonsin hade sett. Det var kanske lite att ta i men man säger vad man måste då yttrandefriheten står på spel!

Så småningom beslutade högsta domstolen att filmen fick visas med hänvisning till yttrandefriheten  och förkastade tidigare domslutet att filmen var pornografisk. Hays-koden bedömdes således som omöjlig att efterleva och MPAA inrättades. Så inget kan ta ifrån filmen dess filmhistoriska betydelse.

Att filmen fortsatte att bli USA:s högsta inkomstbringande utländska film genom tiderna(och behöll titeln i flera år) kan vara lite underligt om man bara ser på filmen såsom den är. Så här har vi ett prima exempel på att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Alla bara kände att de ville ha koll på filmen som det var så mycket rabalder kring. Så kan det gå, jag trivdes ändå ganska bra med nyfikenheten så här 50 år senare...