måndag 15 januari 2018

#168 Monterey Pop

Monterey Pop, 1968. Regi av D.A. Pennebaker

Få gånger i musikhistorien har väl förändringar gått lika snabbt som i skarven mellan 60- och 70tal, vilket illustreras fint med denna film tillsammans med Gimme Shelter som en mörkare tvilling. För här är det bara glädje och glada rusiga ungdomar med blommor i håret som kramas, pussas och bara lever i en fantastisk anda...

Men eftersom inget spektakulärt händer under festivalen (som delvis filmades av George Lucas) så är det mycket fokus på musiken och framträdanden vilket är lite av en mixed blessing. Här är ett subjektivt urval:

Big Brother and the Holding Company—"Ball 'n' Chain"- Janis Joplin alltså, Holdingbolaget(alltså ett bolag som äger aktier i andra företag) tillför inget. Men Janis tar en ganska tråkig låt och gör det magisk!

The Who- Spelar My generation med en hysterisk John Entwistle som försöker slå igenom trots att settingen med ett klassiskt band på detta sätt känns lite gammeldags. Men vad gör det då man slår sönder sin gitarr och välter sina trummor?

Jimi Hendrix - Groovar och spelar mest en cover av Troggs monsterhit: "Wild Thing", sedan börjar han ha samlag med sin gitarr och bränner upp den med lite tändvätska han har smygigt med upp på scenen (men det är bara en liten flaska med säkerhetskapsyl). Sedan slår han (också) sönder sin nu brinnande gitarr och kastar ut bitarna till den ömsom avgudande ömsom förvirrade publiken.

The Mamas & the Papas- Åhm, dom är ju såååå fina. Riktigt fina versioner av "Creeque Alley" och "California Dreamin'".

Country Joe and the Fish - Sådan här flummusik med en massa känsla och inget som händer har åldrats lika väl fisken jag glömde i kylskåpet. Riktig tråkigt, men kanske är bättre om man är nerdrogad?

Ravi Shankar - Mardrömslång sitarmusik, publiken verkar dock digga det hur mycket som helst medan jag hellre rotfyller mina kindtänder igen istället för att lyssna om Shankars Sitaronani.

Det blir tillslut lite tävling om vilken artist som kan sticka ut mest och där vinner väl Jimi Hendrix, men för mig blir det lite väl posöraktigt, och min Hendrixaptit är på fortsatt låg nivå. Men Monterey-konserten blev hans stora genombrott så det verkade ju vara ett bra koncept

monterey-pop-still
Lite voodoo-vibbar
Bildresultat för monterey pop 1967
Nu som leksak!
Who försöker? The Who! (förlåt)
Men det är ju inte bara musik, det är en hel del fina småsaker, som en överlycklig tjej som fått (obetalt) jobb att damma av all stolarna, en polis som retas med Hippies, flummiga konstnärer, kära personer, amatörvirkare och människor som kör en helhärlig hippiestil(jag skulle nog egentligen vilja vara en hippie, men är för drogkonservativ och klädkonservativ (jag kanske inte vill vara en hippie trots allt))







4 kommentarer:

  1. Du tror inte att publikens diggande kan ha något att göra med att de sannolikt hade lite "hjälp" med att uppskatta evighetslånga sitar-stycken? ;)

    SvaraRadera
  2. Kanske det :)- Men det det borde räknas som doping och borde därför strykas ur historieböckerna!

    SvaraRadera
  3. Haha, om man skulle börja räkna doping i musikhistorien skulle det väl inte finnas mycket kvar? :D

    SvaraRadera
  4. Hmm, Herreys, Hanson brothers och Carola! Vad mer kan man behöva!?

    SvaraRadera