torsdag 27 december 2018

#246 I Vitelloni

I Vitelloni, 1953. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Ennio Flaiano och Tullio Pinelli

Det är ganska sällan som placeringen av filmerna hos Criterion betyder något, men jag kan inte tro att I Vitelloni ligger precis framför Slacker är en slump. För första halvan av I Vitelloni handlar om 5 italienska slackers som bara hänger på caféer och sjunger och raggar lite småagressivt (det är ändå italienare vi pratar om). Och det småagressiva raggandet känner säkert många igen även från verkligheten. Då jag var på språkresa i södra Frankrike var jag ute en kväll med några snubbar och det kändes inte bra kring hur de liksom omringade tjejer... (En Belgisk tjej kom fram till mig dagen efter och sa "I hate your friends"- varav jag svarade "they're not really my friends..."). 

Ganska snabbt visar sig en av grabbarna: Fausto (Franco Fabrizi) gjort sin flickvän gravid och gör då det som varje anständig man gör och flyr, men hinner inte långt då hans pappa hittar honom och spöar upp honom med skärpet. -Vilket visar sig vara ett bra grepp då Fausto plötsligt gifter sig med sin Sandra (Leonora Ruffo). Men han är arbetslös 30-åring så han blir lite mobbad av svärföräldrarna och de fixar ett jobb åt honom i en antikaffär. Men Fausto stjäl grejer från butiken (en antik ÄNGEL, som jag antar är extra illa) och stöter stenhårt på butiksägarens fru. Men han stöter också på alla av honkön i deras lilla hamnstad. När han och frugan ser på bio liksom springer han ut för han vill ligga med en elegant dam i solglasögon. 

I Vitelloni
Grabbarna solar med sina varma kläder

Franco Fabrizi and Leonora Ruffo in I vitelloni (1953)
Fausto och Sandro

De andra grabbarna har sina drömmar som de försöker följa, värst är den irriterande konstnärsklichén Leopoldo (Leopoldo Trieste) vars överspel inte förmildras av några italienska kulturella frikort att vara överdramatisk på varje scen. Han liksom ser lidande ut och söker efter konsten och sanningen hela tiden. Överlag verkar Fellini försökt göra sitt grabbgäng (I Vitelloni betyder typ ungkarlarna) till så endimensionella karaktärer som möjligt. 

Sedan blir jag vansinnig över att då man googlar recensioner på sådana här gamla italienska filmer då de ju alltid får 5/5, 100/100 eller 1000/1000 av typ alla, för denna film i synnerhet är ingen perfekt film kan jag rent objektivt säga. Basta! Samma tendens ser man för övrigt när DN recenserar klassisk musik, då är allting alltid 5 av 5. 

Kärleksparet, hur gick det där? Jo Fausto fortsätter att vara vidrig på alla sätt och vis, mot alla. Hans fru föder barn men innan dess var hon gravid (vem kunde ana?) och Fellini skippar helt den vanliga magkudden utan hon går från pinnsmal till bebis i famnen på en eftermiddag. -Spännande! Dessutom lyckades filmteamet inte få tag på en helfärsk bebis utan en ganska stor en vilket gör Sandras graviditet ännu mer förbryllande. Filmen kulminerar i att Fausto får spö av sin pappa igen och sedan går hand i hand med Sandra på stranden. "Och där slutar berättelsen om Fausto och Sandra" säger berättarrösten. Jahapp.




fredag 21 december 2018

#247 Slacker

Slacker, 1990. Manus och regi av Richard Linklater

I Slacker slås man verkligen av att Austin är en liten bit av Kalifornien mitt i brännheta Texas. Alla karaktärerna verkar vara lite flummiga konstnärstyper som inte riktigt lyckats hitta sin "grej". För det är många karaktärer- Nästan varje scen har ett nytt persongalleri där någon person flummar, rantar, skäller, snattare eller gör något annat som slackers gör. Alla lyssnar på någon alternativ musik, tror på något alternativt eller bara lever i ett slags alternativt rus.

Sådana här filmen brukar ju bli hur röriga som helst, men just här funkar det. Karaktärerna har bara en scen på sig att etablera en situation och lyckas nästan alltid på ett bra sätt. Och trots att det finns en miljon karaktärer så hänger det ändå ihop på något sätt.

Charles Gunning, Tamsy Ringler, and Luke Savisky in Slacker (1990)

Madonnas Pap Smear- I swear!
Warronkommisionen döljer allt!

Karaktärerna verkar vara en förhöjd version av sig själva. Exempelvis så spelades en JFK-konspirationsfanatiker av en person som själv hade en imponerande samling JFK-litteratur och ett madonnafan spelade ett madonnafan som försökte sälja ett "äkta" exemplar av popikonens vaginabakterieodling...

Intressant, enkel, rolig - båda filmen Slacker och mina ledord för 2019.




tisdag 11 december 2018

#242 The Golden Couch

The Golden Couch, Den Gyllene Karossen eller Le Carrosse d’or, 1952. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir, Jack Kirkland, Renzo Avanzo, Giulio Macchi och Ginette Doynel

Wikipedia definierar Deus ex Machina som:
"Deus ex machina (latin för "gud ur en maskin", "gud ur maskinen") är en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig. Begreppet härstammar från antikens romerska och grekiska teater där man i vissa pjäser lät en gud dyka upp på scenen och rädda en till synes hopplös situation. Guden/skådespelaren sänktes ned på scenen med hjälp av scenmaskineriet."
Som manusdrag känns det nästan alltid lite lat. Exempelvis i The Last Laugh där hotellportieren plötsligt vinner en storvinst på lotto precis då filmen håller på att sluta, eller i The adjustment bureau då karaktärerna precis ska mördas för att sedan bli benådade på grund av skurkarnas tidigare osedda dåliga samvete... En vanligare variant är Checkovs gun som är en lite mildare version där en sluttwist på något sätt lagts grund för tidigare. Vilken variant vi har här kan man debattera men slutet känns helt klart påklistrat.

Sent 1800-tal. Två vagnar rullar in den lilla staden i Amazonas utkant. En glamorös guldvagn beställd av den lokala borgmästaren och en vagn med en ditlurad teatergrupp. Teatergruppen som spelar klassisk Commedia del arte har en hyfsad uppförsbacke. Scenen är en proppfull innergård och deras lyxhotell är ett risigt krypin. Men vad gör man? Ibland är det bara att acceptera läget och kavla upp armarna.
Aubergiste: How do you like the New World?
Don Antonio: It will be nice when it's finished.
Samtidigt på andra sidan torget tar borgmästaren emot sin prestigefyllda guldvagn. Alla lokala dignitärer dräglar av avundsjuka, och surhet. För kriget mot indianerna går dåligt och en sådan fin vagn ersätter ju då 70 soldater från Europa...

Efter en tuff start så gör teatern succé och alla kommer dit (det är svårt att vara picky kring sitt kulturval på en koloni i nya världen). Raskt blir två lokala höjdare kära i Camille(Anna Magnani)  som är en av skådisarna - som dessutom verkar ha något av en pojkvän i teatergruppen. Men men, vad gör det? Hon blir raskt ihop med alla tre vilket går bra en stund men sådana upplägg brukar ju sällan överleva en hel film. Just hennes farsartade privatliv verkar vara en medveten blinkning till hennes roll som Columbine i teatern... För att 'vinna' erbjuder borgmästaren henne guldvagnen vilket hon tackar ja till, men behöver det betyda att hon lämnar sina övriga karlar? Kanske inte...

The Golden Coach
På affichen har hon en vit ögonmask men i filmen var den grön (se nedan). Scandaleuse!

Bildresultat för The Golden Couch renoir
Camille är dramatisk på scenen

När hela hennes kärlekscirkus faller ihop verkar allt dystert. Och då är vi tillbaka till Deus ex machina igen. För plötsligt kommer biskopen på besök och Camille har tydligen på något sätt bondat med honom och han stödjer henne till max och allt blir lyckliga igen! Som sagt, det kan ha varit så att Renoir tyckte att man kunde vara lite lökig i en film som handlar om Commedia del arte-skådespelare - och det får man kanske, vem är jag too judge? Men Filmfrommen dömer ändå, för det är mitt jobb (obetalt). -Och jag säger njä till det. Men helheten är charmig och rolig, vi är tillbaka till trevliga Renoir och då blir jag ju alltid glad.

onsdag 5 december 2018

#229 Scener ur ett äktenskap

Scener ur ett äktenskap eller Scenes from a Marriage, 1973. Manus och regi av Ingmar Bergman.

Ingmar Bergman skrev just scener ur ett äktenskap med Erland Josefsson och Liv Ullman i åtanke. De hade jobbas så bra ihop i Viskningar och rop och han ville helt enkelt jobba vidare med utgångspunkt från deras samspel. Han hade dock bara väldigt lite pengar, så han erbjöd Liv, Erland och Sven Nyqvist 10% av intäkterna om de var med i filmen. Erland och Sven sa ja, men Liv läste och funderade - det är ju trots allt bara en lång serie av folk som sitter och pratar. Luktar kanske lite fiasko, så hon sa nej och fick istället 20 000 i kontanter. I slutändan fick de andra en bra bit över miljonen, så det valet var ju inte helt optimalt. Men inget mer om det, detta är trots allt Filmfrommen och inte Ekonomifrommen.

När många manusförfattare sätter sig och skriver så får man intrycket att de försöker hitta en spännande premiss (min pappa är lesbisk eller kanske någon har förgiftat vattnet) - Bergman tycker jag ofta vill diskutera ett ämne som (finns gud, hur formas våra identiteter eller vad är egentligen konst?) Han är ju självklart inte ensam om det men jag tror att det ofta blir bättre då man först är klar kring vad man tycker är intressant och gör en film om det för att sedan fokusera på huret - istället för tvärtom.

Här är det äktenskap och samliv som nagelfaras av Bergman, som ju själv var ganska erfaren kring giftemål. Han var ju gift fyra gånger och hade affärer med mer eller mindre alla kvinnor som varit i närheten av hans filminspelningar. Så det här med att gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga ever after var inte riktigt det första han tänkte på när giftemål kom på tal. I början av filmen så intervjuas det lyckliga paret av en journalist som vill veta hur man blir så lyckade som dom, med sitt fin-fina förhållande och mysiga borgliga liv. Men bakom fasaden dröjer det sig en ganska tråkig kompromiss, de bestämmer sig för att inte lufta alla problem utan låter vardagen lunka på. Plötsligt bestämmer sig Johan för att flytta, han vill helt enkelt lämna familjen och bo med sin Paula som är en yngre kvinna. Johan är inte bara glad i sin nya, han är dessutom trött på sin fru och stentrött på sina barn som han mer eller mindre aldrig vill träffa igen.

Bildresultat för Scener ur ett äktenskap
Inte så naturalistiskt ljus

Bildresultat för Scener ur ett äktenskap
Han vill äta frukost ifred

Detta blir början på en ping-pongmatch där de dras från- och mot varandra. Marianne blir först kränkt och ledsen men Johans liv blev inte heller riktigt som man skulle kunna tänka sig. Fastän de flyttar isär så tar det en väldans tid för skilsmässopapprena att komma in. Och de fortsätter också träffas i en slags mix av raseri och passion. Men det är först då de är skilda och lever med varsin partner som deras egna glöd och kärlek kan spelas ut på ett mer harmoniskt sätt. Det är som att äktenskapet och äktenskapets villkor till slut släcker den bästa av kärlekar..?

Scener ur ett äktenskap är både intressant och välspelad - i synnerhet Liv Ullman glänser. Sedan är det svårt att veta hur filmen uppfattades då den kom, men med nutida ögon så är det ju svårt att förhålla sig till Johan som karaktär, då han både är uppblåst och arrogant. Men det kanske var mer Kosher på 70-talet?


lördag 1 december 2018

#243 French Cancan

French Cancan eller Fröjdernas gata, 1955. Manus och regi av Jean Renoir.

1955 var Renoir äntligen tillbaka i Frankrike efter en 15 lång sejour i Hollywood som resulterade i ömsom vin (The river) och ömsom vatten (The Diary of a Chambermaid). Vad gör man då man är tillbaka? Jo man njuuuter av allt franskt, Renoir filmar glatt baguetter, vin, franska sångare och franska charmörer. Och filmen Cancan fick också prefixet French för att verkligen slå in budskapet. Det finns ju flera (Hej Gaspar Noe) som gör sina franska filmer med engelsk titel, men Renoir var nog en av de första. För French Cancan känns mycket som en film om fransmän (eller kanske ännu mer fransyskor) för amerikaner. Och även om Renoir kanske tycker att han borde få ett free pass så bjussar jag inte riktigt på det, för filmen säljer ganska mycket på manliga sexfantasier, se bara nedan...
Françoise Arnoul in French Cancan (1955)
Trosorna är ju rejäla, men har också spets...

Bildresultat för french cancan renoir


Vilket som, den fina Jean Gabin spelar Dangler, som är en slags nattklubbskung för en fransk motsvarighet till Golden hits. En dag slummar han i en fattig klubb och stöter på den hälften så unga Nini (Françoise Arnoul). Dom dansar och han blir inspirerad till att öppna ett nytt ställe, där miljön är lantlig men vinet dyrt, där musiken är folklig men spelas av proffs, där dansen är charmant och fötterna högt i luften (så man får se damernas ben). Men han är ganska pank så resan från idé till en affär med Nini och ett nyöppnat Moulin Rouge blir ganska lång, lite för lång tyvärr. Men salongen öppnas och det blir en jätte-super-duper succe´. Men som tittare är det lite svårt att förstå varför, jag menar Cancan är ju en ganska tråkig dans och vill man se kvinnoben fanns det säkert bättre ställen än så. Jag brukar ju vara team Renoir men inte idag.

fredag 30 november 2018

#238 A woman is a woman

A woman is a woman eller Une Femme est une femme, 1961. Manus och regi av Jean Luc Godard.

Nu är Godard på gång igen, dags att gnugga geniknölarna och inte bli för sur. -Trodde jag, men här har vi en tidig, lite flamsig film som förvisso bryter mot fjärde väggen men gör det på ett charmigt sätt. Det är ju just så hä rman vill att nya vågen-filmer ska vara. Charmigt, respektlös och samtidigt med någon avstamp i/mot klassiska filmtroper. Une Femme est une femme var Godards första färgfilm, vilket utnyttjas med klarröda klänningar och skrikiga målningar.

Huvudrollen spelas av Anna Karina som Godard också gifte sig med under inspelningen. Och även i filmen försöker hennes karaktär (Angel) att stadga sig och få barn. Men hennes boyfriend, Emile (Jean-Claude Brialy) har ingen riktig lust att ta det vidare, han trivs bra som det är. Så det är en hel del diskussioner om detta, men allt är lite förhöjt, lite tramsigt så själva debatten i sig eller förhållandet kanske inte blir så jätteengarerande. Exempelvis säger Angel att de först ska niga mot kameran innan de börjar diskussionen. Godard jobbar mycket med musik i filmen, ofta helt i motsats till hur den brukar användas, som jättebombastiskt olycksbådande musik då folk dricker kaffe eller tramsig clownmusik när de vilar.  Och de är ju st den typen av infall som gör att det inte blir tråkigt utan bara lite småmysigt (och lite tänkvärt kring hur vi påverkas av musik)

Angel vinkar till kameran
Ett litet musikalnummer med Belmondo
Fler småsaker som händer är att de har ett gräl utan att prata men genom att visa boktitlar för varandra, det är musikalnummer, lite tårar och några vackra bildkompositioner. Dialogerna är förståeliga(till skillnad från andra Godard-pekoral) och ofta självreflexiva i det att karaktärerna ibland pratar om sig själv i tredjeperson och ibland pratar- och tittar rakt mot kameran.

Charmant, lekfullt och snyggt! Une Femme est une femme bjuder på trevliga 84 minuter i filmsoffan.

torsdag 22 november 2018

#239 The Lower depths

The Lower depths eller Donzoko, 1959. Regi av Akira Kurosawa, Manus av Maxim Gorky, Akira Kurosawa och Hideo Oguni.

The Lower depths eller Les bas-fonds eller Natthärbärget, 1936. Regi av Jean Renoir, manus av Maxim Gorky, Yevgeni Zamyatin, Jacques Companéez och Jean Renoir.

Dåså, ännu en double feature, denna gång av Maxims Gorkis pjäs Natthärbärget som handlar om ett gäng slitna trashankar som lever i samhället absoluta bottenskikt. I Kurosawas tolkning ligger platsen i en stor grop utanför staden där folk slänger sina sopor... Men även en grop har kungar och tjänare, framgång och motgång eller nederlager och triumfer. Men mest misär såklart. Alkoholstinn misär. För visst har man sett filmer med alkoholister innan men här är ju nästan hela ensamblen på 12-13 gravt alkoholiserade - utan att själva se de som något större problem. Originalpjäsen vilar tungt på ensamblen som helhet, medans både Renoir har med sin favorit (Jean Gabin) och Kurosawa sin (Toshiru Mifune) och beeffat upp deras roller litegrann vilket funkar fint. Renoir har dessutom skrivit till ett helt nytt avsnitt där Gabins karaktär rånar en beron som han sedan blir vän med, och som i sin tur hamnar på samma härbärge då hans spelproblem eskalerat för snabbt och hans palats gotta go.

I grunden handlar livet på härgärget om livet, meningen med livet, om man kan förändra livet eller om man ens bör försöka. Trots att karaktärerna är många så kommer man i Kurosawas version in dom på livet, varje människa har sin historia, och trots att de är på botten av samhället finns det alltid någon de kan sparka ner på av olika skäl. Även om de finns empati och kärlek så finns det också psykisk sjukdom, bristande inlevelseförmåga och en ganska passiv inställning till sin livssituation.

Bildresultat för DONZOKO kurosawa
Hos Kurosawa är figurerna mer slitna

Hos Renoir är ljussättningen mer "uppenbar"
Renoir är ju vem han är så hela kalaset är lite trevligare i hans tolkning, det är mer hopp, charm och kärlek och ett budskap om att vi har alla gemensamma intressen. Inget ont om det, men i mitt tycke så var Kurosawas version lite mer gripande i sin hopplöshet och depresivitet. Båda får dock ett:


tisdag 20 november 2018

Stockholms filmfestival 2018

Årets festivaltittningar!  


Hur gick det, vad var givande och vad gav inte så mycket tillbaka? Från min nummer 1 till min nummer sist:



Gaspar Noes Climax kanske har så mycket handling och dessutom hade en del översexistiska dialoger men man får ta the bitter with the sweet. För det visuella mörkret, ångesten, dansen och dramat gjorde ändå detta till festivalen höjdpunkt för mig.

Trodde aldrig att Meta-Zombie-komedin One cut from the dead av Shin'ichirô Ueda skulle slå an så många strängar hos mig. Men den var båda smart och rolig
Rachel Weisz and Olivia Colman in The Favourite (2018)
The Favourite av Yorgos Lanthimos var ju ett ganska härligt rival-dramedy med Rachel Weizs och Emma Stone i högform.

Årets ångestpiller var definitivt Beautiful Boy av Felix van Groeningen. Om droger, kärlek, tappat hopp och bristande kommunikation.

Täckta ansikten i en begravningscermoni från Birds of Passage av Cristina Gallego och Ciro Guerra. En ganska mörk och våldsam historia om stora förändringar för ursprungsbefolkning då droghandeln tar ett större grepp kring alla delar av Columbia 
Dansmordet i Suspiria av Luca Guadagnino var ju gotiskt obehagligt, och den generella stämningen var som en väldigt kylig mardröm. Växte efter titten

Ben Wheatley's festen-komedi Happy New Year, Colin Burstead var både charmig och lite jobbig, precis som det ska vara...
Jesus av Hiroshi Okuyama var en trevlig bagatell om en pojke som hittar Jesus, men inte riktigt vet vad han ska göra med honom. 
Min lillasyster Mirai av Mamoru Hosoda var en fin men lite splittrad historia om en syskon, familjehistoria och magi.


Blindspotting av Carlos López Estrada var ett ömsomt smart och ömsomt lite väl plakatmässigt resonemang kring ras och våld. Rafael Casal står dock för en av årets prestationer som den strulige Miles
Another day of life av Raúl de la Fuente och Damian Nenow var en fint animerad reenactment av den polska journalisten Kapuscinski's resor i det inbördeskrigsdrabbade Angola.
Sunset av Lazlo Nemes var vacker och mystisk. Tyvärr var den också lång, virrig och lite väl förvirrande
The man who feels no pain av Vasan Bala hade ju kunnat vara kul och actionfylld, och var det också. Men den var ju alldeles för lång och hade en hel del transportsträckor.

The Chambermaid hade sina stunder, men det går inte heller att komma ifrån att den handlade om en kvinna som städar hotellrum i två timmar och att inget annat händer 
Många gillade ju Blaze av Ethan Hawke och paret var ju fint, men kalaset föll mig inte i smaken.
The Cannibal Club var verkligen ingen höjdare, det var alldelles för lite kannibaler och inget klubbliv. Dessutom så verkade inte filmen riktigt bestämma sig för om den skulle handla om herrklubbar a-la-Hostel eller om det skulle vara något slags sexhemligheter-film. 




onsdag 14 november 2018

Blaze

Blaze, 2018. Regi av Ethan Hawke, manus av Ethan Hawke och Sybil Rosen.

Producenter får ju ofta en massa skit. Folk fattar ju inte vad de gör och på sistone hör man mest talas om dom som vidriga snuskgubbar som passar bättre i finkan än i någon slags maktposition. Men de gör faktiskt ju en hel del bra grejer, de ser till att filmer har en lagom längd, att det finns en struktur, att övertända regissörer tvingas att kill their babies för att få en tajtare upplevelse. Blaze hade klart mått bra av ett  starkare grepp och kanske lite mer översyn av i synnerhet manus och klippning- för det är mycket som inte hänger ihop. Så välkommen tillbaka onda Hollywood executives (fast kanske inte Harvey Weinstein...)

Filmen börjar med en skogstokig Blaze som helt verkar ha tappat alla kulorna han hade. Han gormar, predikar och mumlar och sabbar därmed hans sista chans att spela in någon skiva.

Mycket av handlingen cirkulerar kring en radiointervju där Townes(Charlie Sexton) och Zee(Josh Hamilton) intervjuas kring Townes nya skiva men egentligen bara pratar om Blaze i hela samtalet (vilket radiohosten verkar tycka vara helt OK). Det berättas tidigt att Blaze dödas utanför en konsert, att han blev galen och var det i resten av sitt liv, att det enda han ägde var kläderna på kroppen och ett pantkvitto... 

Så sakta men säkert får vi följa Blazes liv från att han är en tonårig snickare tills han frånfall, men tyvärr händer det inte så mycket där emellan. Han spelar lite håglöst gitarr, han blir kär i Sybil (Alia Sherkat), han bor i ett luffigt hus i skogen, han skaffar sig ett långt skägg. Hela den tidigare fasen där de sitter och myser och spelar lite gitarr känns ganska trevligt, men sedan drar de till Austin för att få igång hans musikkarriär - vilket Sybil verkar tycka är mycket viktigare än Blaze. Mycket riktigt är Blaze inte särskilt proffsig under sina gig, och efter gigen så ligger han runt och super upp de få cashen han drar in- vilket är ett klassiskt sätt att sätta press på förhållandet.

Mycket riktigt glider de isär, inte på något snabbt sätt utan mer långsamt. Blaze fortsätter spela och sitter på en veranda med några countryfolks, och en dag blir han skjuten av sonen till en av hans kompisar- faktiskt en bra stund efter han spelade på en konsert. Slut.
Filmen

Verkligheten
Mixade intryck;
Så varför hade FilmBlaze så manikerat skägg!? Titta bara på riktiga Blaze:s skägg, ruffigt och vilt!

Blaze stämma var ju lite ruffigare än filmens Ben Dickey, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen mer än att det hade varit kul att höra något med den riktiga Blaze - åtminstone i eftertexterna?

Filmen börjar med att Blaze är skogstokig och att Townes säger att han sedan var det i resten av sitt liv, men filmen visar inget belägg för det? Visst var han strulig men det var han ju hela livet? Att börja en film med en spektakulär scen för att sedan visa hur man kom dit är ju ett klassiskt knep, men att börja med en spektakulär scen och inte koppla det till resten är ju ganska oinponerande.

Så vem var Blaze egentligen? Svårt att veta, man kom inte in på livet på honom alls. Han kändes inte som en person som brann för sin konst eller som en person som fastnat i droger utan bara som en vanlig loj snubbe?

Den första recensionen från IMDB var:
"Literally one of the worst movies I've seen in the theater. The screenplay is terrible (no one talks like these people talk). The lead actor is terrible (it's apparently his fist acting job). The chronology is all over the place. The film is just BORING. I couldn't wait for it to be over, yet it just kept plodding along."

Riktigt så illa tycker jag nog inte det var, men jag hoppades också att den skulle ta slut.

Jag är dock en kille som gärna ger konstruktiv kritik så har jag två tips till Ethan:
+Klipp ner filmen
+Om man ska göra en Biopic så är det alltid bra att välja liv där det händer en massa i, Blaze liv var ju varken särskilt dramatiskt, spännande eller händelsefyllt?

Så en toksågning? Nej, det fanns fina saker också som Alia Sherkat, fotot och stundtals musiken så jag lägger upp en generöst betyg:


Så var jag mest neggig(jag tror det)? Men vad tyckte resten?

Fiffis filmtajm
Rörliga Bilder och Tryckta ord
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den
The Nerd Bird







onsdag 7 november 2018

#236 Mamma Roma


Mamma Roma, 1962. Manus och regi av Pier Paolo Pasolini

Pasolini står ju också bakom den enda filmen som inte fick något betyg, den vidriga Salo  dom var lite väl mycket tortyrporr för min smak. Och även här ser vi samhällets baksidor fast på ett lite mer konventionellt sett. Mamma Roma(Anna Magnani)  bor på landet och verkar vara lite av samhällets karaktär. Hon gormar och skriker och jobbar hårt på att ta över showen från bruden på ett lokalt bröllop. Men mest drömmer Mamma om en sak, att få lämna landet och flytta till Rom. Så plötsligt så får hon chansen och drar iväg med hennes trumpna son till storstaden där de ska bli goda borgare och inte lantisnollor(Mamma Roma har inget till övers för bondläppar). Hennes son Ettore (Ettore Garofolo) däremot har inga ambitioner alls, han bara hänger med sina kriminella kompisar och hamnar i ett förhållande med Bruna (Silvana Corsini) som är en ensamstående mamma med en hel del olika karlar som hon är med mot betalning. Detta hindrar inte Ettore för att bli storkär och köpa en massa presenter till henne som han finansierar genom att råna sin mamma och sedan allmänheten i stort.
Bildresultat för Mamma Roma
Mamma Roma vill bort från dammiga småstäder

Bildresultat för Mamma Roma
Ettore och den lokala golddiggern
Mamma Roma är också förföljd av sitt förflutna i form av sin ex-kille som kommer och kräver pengar. Så hon skaffar sig ett kvällsjobb som prostituerad som uppenbarligen var något hon hade hålt på med tidigare. Mot slutet blir livspusslet för mycket för henne med en bångstyrig pojke, två hektiska jobb och ett ex som verkar vilja att hon ska casha upp. Så när hon inte klarar av att hålla alla bollarna i luften så blir konsekvenserna stora. 

Anna Magnani är bra som den larger-than-life figuren Mamma, men hon var också en väletablerad filmskådespelare. Ettore, hennes trumpna son var amatör och vet inte riktigt vad han gör och varför, vilket är lite synd. Totalt sett har filmen några fina bitar men engagemanget blir aldrig på någon höjdarnivå - Vilket är lite orättvist då jag blev avbryten ett hundratal gånger under tittningen, så jag borde väl se om den men lusten finns inte riktigt där. 

Lärdomar: 1. Man ska inte vänta med att uppfostra sina barn tills dom blir 16, 2. Livet är tufft, 3. undvik dåliga pojkvänner


torsdag 1 november 2018

#235 The Leopard

The Leopard eller Il Gattorpardo, 1963. Regi av Luciano Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa och Luchino Visconti, baserad på en roman av Giuseppe Tomasi di Lampedusa.

Förra gången jag såg ett italiensk film så handlade den om samhällsomstörtande inbördeskrig i sicilien med en bestämd man i centrum, och denna gång så är det samma sak fast i mer episk skala. För här har vi en mastodontfilm på över tre timmar och alla ingredienser är med: eleganta kostymer, stormiga känslor, en lovebombing från Martin Scorsese, Claudia Cardinale och stiliga aristokratiska slott. I centrum denna gång, en ålderskrisande Don Fabrizio Salina(Burt Lancaster) som desperat försöker hantera en invasion av sicilien av Garibaldi som ledde en slags kombination av plundring och enande av landet. Don Fabrizios heta brorson Tancredi (Alain Delon) joinar Garibaldisidan medans resten av släkten trotsar soldater och rövarband för att ta sig till sin sommarresidens, mest för att hålla skenet uppe, för utan skenet så finns man inte.

De politiska omvälvningarna börjar mer och mer likna inbördeskrig och Tancredi byter efter en stund sida för att- man vill ju inte vara den förlorande sidan. Mitt i allt detta så måste alltså familjen ha på sig sina finkläder och besöka kyrkor och pompösa småborgmästare...

Don Fabrizio får en puss av hans brorsons flamma

Balscenerna, så snygga. Nästan som en Degas-tavla
The Leopard Poster 1963
Amerikanska affischen gör att för att få till Borta med vinden kopplingen
Huvudrollen spelas som sagt av Burt Lancaster, som ju är ett lite oväntat val. Då Burt inte kan italienska så dubbas han och precis som Fellini så spelar inte Visconti in ljudet vid inspelningen utan dubbar in den i efterhand, och precis som hos Fellini så görs det riktigt dåligt, inte ens de som hade sin riktiga röst ser odubbade ut. Annars är Burt bra som melankolisk familjefar som desperat försöker få allt tillbaka till som det var förr. 

Då de flesta andra kriser på något sätt hanteras så hamnar Don Fabrizio i någon slags ålderskris då han inser att hans liv egentligen inte är så kul och att han egentligen har en tråkig fru och hyfsat störda barn, och ingen egentlig kärlek eller omtanke, och denna sista 45 minuterna var en ganska intressant vändning i en historia som verkligen känns som ett italienskt svar på Borta med vinden. Melankolin i filmen förstärks också av miljöerna, de gamla palatsen, dammiga vindarna och slitna väggmålningarna som blickar tillbaka mot en tid då framtiden inte var bakom en...

Lärdomar:1. Livet är meningslöst, 2. Att vända kappan efter vinden är inte så illa alla gånger

Bombastisk och fin, kanske kan bli bättre vid omtitt:

onsdag 24 oktober 2018

#233 Stray dog

Stray dog eller Nora inu, 1949. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa

I början av seklet så fanns det ju ett antal storstadssymfonier, alltså filmer där tittaren fick följa en stad från morgon till natt. Stray dog har definitivt inslag av det även om den i grunden är en kriminalthriller. I första början så börjar den dock med ett brott, en polis blir bestulen på sin pistol på en trång, kokhet spårvagn. Polisen Murakami(Toshiru Mifune) blir desperat och övertygad om att hans karriär aldrig kommer kunna återhämta sig. Samtidigt så har en man blivit mördad och polisteknikerna kan spåra att det är hans pistol som använts, Murakami blir obsessed av skuldkänslor och börjar en frenetisk jakt på sitt gamla vapen tillsammans med den lite mer lugna kollegan Sato (Takashi Shimura). Nu kommer vi in på Tokyo som stad, bara tre år efter krigsslutet. Staden är desillusionerad, deprimerad, fattig och korrumperad. Det är långa tysta partier då Murakami bara går runt och tittar på människor för att försöka få tag i det där halmstrået han behöver för att komma vidare.

Bildresultat för Kurosawa stray dog
Murakami har en lånepistol

Bildresultat för Kurosawa stray dog
Murakami besöker möjliga vittnen som gått tillbaka till medeltida leverne

Bildresultat för Kurosawa stray dog
Murakami söker svar...
Efter ett tag träffar han en tjej som är bekant med den misstänkta. Hon jobbar som exotic dancer och sitter på golvet nära sin mamma - och här bli också generationsklyftorna exponerade med en mamma som vill vara korrekt och följa lagen och en dotter som skiter i allt, utom chansen att få en sådan där snygg västerländsk klänning...

Som helhet är Stray Dog en av Kurosawas enklare och trevligare filmer. Han och hans manusförfattare tappar aldrig de delarna som gör en bra kriminalere: Karaktärerna är autentiska, platserna är karakteristiska och överraskande, och plotten har ett stabilt tempo som leder till en logisk upplösning.

Stray Dog utspelar sig i en värmebölja under tiden för den amerikanska ockupationen Och även om man inte får se en enda amerikan så finns amerikaniseringen överallt från musik, underhållning, mat och mode. Den ganska snabba övertagandet av det vinnande landets kultur bidrar också till filmens styrka...

Jason Henninger från Tor kring kopplingen Murakamis förlorad pistol och det förlorade kriget:
In Kurosawa’s samurai films, there is an unmistakable contrast between the sword and the gun. The sword is art, finesse, martial beauty and brutality at once. The gun is a sleazy expedient, favored by criminals. It’s cheating, basically, and has no place in the samurai ethic. 
Imagine if Stray Dog had been set in 1549 instead. Imagine if Mifune had played a samurai who had lost his sword. It would seem perfectly right and reasonable for him to spare no effort in finding it. But a gun is not a sword. Not in the west and certainly not in Japan. In Stray Dog the gun is vitally important to Murakami. I think that part of what drives Murakami so crazy is that he is treating this nasty American piece of non-Bushido as if it were a sword. But Murakami is a soldier from a failed war, not a samurai. And Japan itself is just as lost as the gun, its sense of military power and glory destroyed, its culture buried in an avalanche of American occupation.
 Ah, bra, spännande och lagom politisk. I like!