lördag 28 oktober 2017

#132 The ruling class

The Ruling Class, 1972. Regi av Peter Medak, manus av Peter Barnes.

Alltså själva premissen är ju helt OK för en komedi, en Earl dör plötsligt och hans son Jack (Peter O'Toole) ska ta över godset - men sonen tror att han är en kärleksfull kristus - villket ställer till en hel del dråpliga situationer med de lokala stiff-upper-lipsen. Hans galenskap skapar också möjligheter för alla makthungriga släktingar att försöka manipulera bort honom på olika sätt, och vips så hamnar han i smeten kring en maktkamp med kära släkten. Då han vägrar gifta sig med någon så skramlar en farbror fram en strippa och lurar honom att hon är kameliadamen från Jacks favoritopera.

Jag är Jesus och gud!

Båda har ju fina frisyrer

När filmen släpptes klipptes 20 minuter bort av några giriga producenter men detta är den oförkortade versionen, men i dessa tider av Producent-creeps som Weinstein så skänker jag ändå en stöd till producenterna i detta fall. För filmen är närmare 2 och en halvtimme, vilket är way för långt. Allt går runt i cirklar och blir ganska tjatigt. Vad som räddar filmen från absoluta bottenbetyget för mig är vändningen sista timmen som på ett snyggt sätt visar vilken typ av galenskap som funkar för The ruling Class (hint: det är inte en mysig kärleksjesus, utan mer något åt Trumphållet)
Sir Charles: What about Jack?
Dr. Herder: Remember he's suffering from delusions of grandeur. In reality he's an earl, an English aristocrat, a member of the ruling class. Naturally, he's come to believe there's only one person grander than that: the Lord God Almighty Himself.
Sir Charles: Are you English?
Dr. Herder: No.
Sir Charles: [slowly] Ah.
Jack Arnold Alexander Tancred Gurney, 14th Earl of Gurney: Behaviour which would be considered insanity in a tradesman is looked upon as mild eccentricity in a lord.
Det stora problemet med filmen är att de komiska situationerna inte är så komiska utan oftast påminner om Monthy Python på en dålig dag - alltså ganska påfrestande. Filmen lyckas inte riktigt få ihop sina musikalnummer, sin politik och sina fåta surrealistiska utflykter, allt blir lite splittrat och något oengagerade.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar