söndag 12 mars 2017

#289 Hoop dreams

Hoop dreams, 1994. Regi av Steve James

När man kollar på dokumentärer på IMDB så finns det alltid ett gäng manusförfattare, vilket gör mig lite perplex... Vilket som, basket. Basket är den den tredje populäraste sporten i USA och för många fattiga afro-amerikaner verkar brott eller basket vara de enda sätten att ta sig ut ur ett fattigt och farligt liv. Här tror jag att representationsfrågor faktiskt är relevanta att diskutera, för när de enda framgångsrika man ser är sportstjärnor eller langare så blir det ju lätt så att man siktar in sig på de banorna, trots att de, så att säga, inte direkt är de lättaste karriärvalen.

I Hoop Dreams får vi följa två pojkar från Chicago som har en dröm, att bli basketproffs. Och inte bara de drömmer, utan hela deras familjer och vänners liv verkar hänga på hur många 3-poängare de sätter. Pressen är hög att hamna på rätt skola, få tillräckliga betyg, lyckas hitta sponsorer och förstå alla de sociala koderna som gäller i skolor långt borta från ens vanliga socio-ekonomiska värld. Skolidrott i USA är ju viktigt, och stort. Ingen skulle bry sig en millimeter om min gymnasieskola vann eller förlorade en match men i USA får de stora skollagen landstäckande pressuppföljning. Skolorna dammsuger de fattigare områdena på talanger och de bästa kan få betald utbildning, så länge som de levererar på planen.

Arthur tränar
William tappar så småningom sugen
Men skolorna som "tar hand" om spelarna verkar ganska ensidiga i sitt stöd, exempelvis får de (svart) eleverna som spelar basket bo i ett separat hus, en bra bit från skolan. Spike Lee: 
You have to realize... that nobody cares about you. You're black. You're a young male. All you're supposed to do is deal drugs and mug women. The only reason why you're here... you can make their team win. If their team wins, these schools get a lot of money. This whole thing is revolving around money.
 Båda spelarna har höjdpunkter och motgångar och de får båda två stipendier att plugga vidare men ingen känns riktigt på väg mot någon dundersuccé... Deras press att lyckas känns i hela kroppen, deras familjer och vänner verkar helt leva genom dom och efter varje match så blir de överösta av tips, stöd eller påhopp av engagerade släktningar. William:
That's why when somebody say, "when you get to the NBA, don't forget about me", and that stuff. Well, I should've said to them, "if I don't make it, don't you forget about me."
Och när man läser var alla är nu så förstår man hur illa brottsläget är i deras hemtrakter, ena pojkens pappa börjar med crack och blir mördad, likaså även hans bror.

Gripande, intressant och politiskt. En helt omisstlig dokumentär:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar