torsdag 30 juni 2016

#602 The War Room

The War Room, regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker

Äntligen en bra dokumentär! Politiska dokumentärer är ju straight up my alley. The War Room följer Bill Clintons kampanj från januari 1992 till hans valvinst i november. I centrum är de två ansvariga för kampanjen, James ("The Ragin' Cajun") Carville, den energiska strategichefen för Clinton, och George Stephanopoulos, den lugna mediaansvarige.
Kampanjcheferna hade en ganska avslappnad dresscode
Inför valrörelsen vill de jobba på ett nytt sätt, de samlar ett stort gäng i samma hus och jobbar utanför hierarkierna för att snabbt som tusan reagera då något händer. Att få se en massa heta situationer bubbla upp och sedan hanteras är ju mumma för ett gammalt vita huset fan. Alla i teamet är helt fokuserade på att vinna, men inte riktigt lika fokuserade på politiken i sig. Lite kul vara också att James var gift med kampanjchefen för Bush, vilket ledde till en del heta känslor...

Man får också se hur otrohetsrykten kring Clinton var starka redan då filmen gjordes, anklagelser görs som Clinton förnekar. Teamet måste också hantera telefonsamtal från en i Bushkampanjen med uppgifter om att Clinton har ett utomäktenskapligt barn, vilket görs med etiskt tveksamma argument av typen "Din karriär är över om du sprider det, men är du smart kommer vi komma ihåg det"
Tabloiderna verkar varit väldigt brittiska...
Stämningen var hätsk stundtals mellan kampanjarna och inom, man kunde nästan känna blodsmaken i munnen då någon sida hittat en anfallsvinkel. Pennebaker sa i samband med inspelningen att “People didn’t like to think of elections as wars, which of course they are,”. Samtidigt verkar kampanjgänget varit sammansvetsat och sjyst (åtminstone framför kameran).


#59 The Night porter

The Night Porter eller Nattportieren, 1974, regi av Liliana Cavani, manus av Liliana Cavani

Hurra! Efter 61 filmer(!) så är det äntligen dags för en kvinnlig regissör. Av Liliana Cavani har jag bara sett Ripleys Game från 2002 och den var ju bra.

Peppen var stor en del in i The night porter. Filmen handlar om en hotellreceptionist, Max(Dirk Bogarde) i Berlin som får besök av en operadirigent(Cavani har tydligen själv regisserat opera) och hans fru Lucia(Charlotte Rampling). Snabbt blir stämningen milt sagt obekväm. Max har nämligen varit ansvarig för ett nazistiskt läger där hon tidigare varit fånge i. Man ser Flashbacks på Max när han med ett leende filmar alla nakna fångarna och det framgår ganska snart att "experimenten" som Max gjorde mer var utlopp för en sadistisk människosyn än för något dunkelt vetenskapligt motiv.

Max har snart en rättegång där han väntas bli frikänd då vittnen saknas, och för att preppa sig inför den så har han en stödgrupp av gamla nazister som försöker gömma sig undan rättvisan. Här blir det lite skruvat, de försöker få till en testrättegång där en av dom ska spela "The devils advocate"-alltså åklagarsidan. Samtidigt försöker de desperat hitta eventuella vittnen för att "arkivera"-kodnamn för att döda. Tyvärr är nazisterna inte så trovärdiga, ta exempelvis en titt på denna kille som försöker dölja att han är nazi men ändå lyckas se mer nazistisk ut än en Indiana Jones-skurk. Några bra tips att dölja att man är nazist är:

  • Undvik att högt säga "Heil Hitler"
  • Ha ingen skum monokel (Monokeln byter oförklarligt öga under filmens gång)
  • Undvik svarta läderrockar
  • Skippa Gestapo-fedora-hatt


Sedan hade han dessutom ett ärr över läppen...
Bert, En annan nazi som gömmer sig, (han har dock ett diamant B på sin gigantiska schal)
Max och Lucia ger varandra oroande blickar, och när Lucias man ska åka vidare ber hon om att få stanna. Kort senare börjar de... hångla. För Lucia minns tillbaka på sitt liv som koncentrationslägerfånge med erotiskt-masochistiskta tankar (säkert jätteovanligt). Och Max minns tillbaka på sin tid som en fantastisk tid då han kunde göra vad som helst (tyvärr inte lika ovanligt). Så tillsammans går de ner längs memory lane och återupplever sin tid av sexuellt våld. 

Men de andra nazisterna är dom på spåren, så Max och Lucia flyr. Till slut är de inringade i Max lägenhet där de hänger i flera dagar och skär sig själva och sexar till det. Nazisterna är dock envisa, Lucia ska "arkiveras" så när de måste lämna lägenheten så tar allt slut. 

Jag var ganska positiv till en början, men sedan bara föll allt ihop... Det går säkert att göra en bra film på temat men då vill man förstå karaktärerna lite mer, och det gjorde man inte här. Sedan tycker jag att att en film som utspelar sig i Berlin med en massa gamla(?) nazis borde ivarjefall till viss del vara på tyska. Sedan var de i lägenheten hur länge som helst, och i takt med det började jag må lite illa av hela filmen(att jag hade ätit fyra stora rödbetor gjorde säkert inte läget bättre). Nä, det här vill jag inte se igen.


tisdag 28 juni 2016

#50 And the Ship Sails On

And the Ship Sails On eller E la nave va, 1984, regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini och Tonino Guerra

Filmen börjar i svartvitt, arkivbilder på kändisar vinkar till folket. De är på väg till en båt för att uppfylla en död sångerskas sista önskan att bli utspridd till havs. Medan vi följer kändisarna så går sakta bilden över till färg. Karaktärerna är mustiga, högljudda och har megalomaniska egon. Alla närvarande operasångare sjunger tillsammans medan de går på båten, musiken har man satsat hårt på och den funkar bra. Det finns en massa karaktärer på båten och utan excelark och examen i släktforskning kan man inte hålla reda på alla men det spelar inte så stor roll. För även om rollerna på ytan är olika, det kan vara en sångare, en teaterchef eller en politiker så är karaktärerna såpass lika och fyller samma funktioner.

Fellinis persongalleri kan man bara inte undgå att bli, eh, ganska oengagerade i. Ingen känns riktigt på riktigt, och även om inte en film behöver vara realistisk så bör man som tittare åtminstone bli intresserad av något... Alla kreativa krumbukter verkar definitivt Fellini nöjd över, självförtroende strömmar från skärmen men det gör inte läget bättre (lex Donald Trump. ) Mot slutet av filmen blir det plötsligt lite mer aktuellt då båten plockar upp båtflyktingar som flyr över medelhavet, men efter en stund samlas alla i en glad dans så de problemen löser sig.
Prins på båten
Ljussättningen går inte mot det realistiska
Slutet är lite som i PI!

En störande sak var dubbningen. Ett antal karaktärer spelades  av engelska skådespelare som blivit ganska klumpigt dubbade till italienska. Ingen stor grej men lite störande med halvdubbade filmer...

I slutet av filmen bryter Fellini fjärde väggen och visar kamerateamet och ställningen som allt spelas in på. Kan inte förstå varför, bara en helblind-döv person kan ha missat att det här är en film och inte verklighet- tack vara groteskt överspel och en mise-en-scene med amatörteaterkänsla.


måndag 27 juni 2016

#47 Insomnia

Insomnia, 1997, regi av Erik Skjoldbjærg, manus av Nikolaj Frobenius och Erik Skjoldbjærg.

Jonas Engström(Stellan Skarsgård) är en svensk polis som hamnat i problem, han har haft sex med ett vittne. Nu tvingas han precis som Ernst-Hugo Järegård i Riget jobba i ett annat skandinaviskt land. Som mordutredare skickas han till nordnorge för att lösa ett mordfall på en ung kvinna. På tåget sitter han och tittar på fotot på hennes kropp, och börjar sedan klottra förstrött på bilden.

Jonas är känslokall och ganska osmaklig men med sig har han en Jon Skolmen-polis. Jon Skolmen- polisen är vänlig och käck och lyckas balansera upp Jonas butterhet, gott så. Men ganska snart kommer poliserna mördaren på spåret och Jonas råkar skjuta ihjäl sin kollega. Han deppar ihop, han ljuger för sina kollegor, han kan inte sova. Det är ljust överallt, sakta blir hans sömnlöshet mer påtaglig, han känner inget, vill bara därifrån (Norskjävlar!). Gärningsmannen har dessutom sett honom skjuta sin kollega och Jonas tvingas därför sätta dit en lokal kille för brottet, för annars kommer han åka fast själv.
Mycket toner i blått, och en Keanu Reeves-affish
Det är ljust, överallt. Sömnbristen tar ut sin rätt. Jonas tappar perspektiv på tiden, han tycker kattungar är vidriga, han nästan våldtar en hotellreceptionist, han skjuter ihjäl en hund, han tafsar på en 15-årig tjej. Trots detta är den stora skurken mördaren, han verkar ständigt gå omkring med ett leende på läpparna och en ganska taskig kvinnosyn.
Här är dom i en bergbana, det är ljust ute
När snaran kring männen dras åt så faller deras samarbete samman och de går på en ömsesidig jakt på varandra...

Lite senare regnar polischefen beröm över honom, över att han aldrig ger upp, över att han har en mästerlig instinkt. Men han reser sig bara upp och lämnar rummet, filmen är slut.

Visst, filmen är genomtänkt både visuellt (ljusstark, kalla toner) och tematiskt men för mig lyfte den ändå inte riktigt. Kan bero på att jag är trött på buttra, manliga svenska poliser? Hm, betygskalan har inget riktigt mittenbetyg, kändes som en bra idé för att jag skulle tvinga ur mig lite mer subjektivitet men nu känner jag att tre-betyg är ganska bra ibland ändå. I brist på det blir det ett kallt:

#470 Wise blood


Wise Blood, Regi av John Huston. Manus av Benedict Fitzgerald och Michael Fitzgerald. Baserad på en bok av Flannery O'Connor.

Hazel(Brad Dourif) kommer tillbaka från kriget, han är ursinnig. Hans pappa var präst, men inget han sa var sant, alla bara ljuger. Inte han, han ska starta en kyrka, "the Church of Christ Without Christ. Where the blind can't see, the lame don't walk, and the dead stay that way.". Han ställer sig på sin bil och försöker omvända de som går förbi, utan större framgång.

En man(Dan Shor) börjar prata med honom om sina bekymmer, han är helt ensam i staden. Men Hazel lyssnar inte. Senare i filmen får mannen en elegant ide kring hur man ska komma i kontakt med människor genom att klä ut sig till en gorilla...

Persongalleriet i filmen är ganska skruvat, folk är småsinta, religiösa, vänliga, korkade och tjuvaktiga. Det finns ett par andra predikanter i stan som på olika sätt bara är ute efter pengar, vilket leder till blodiga konflikter. Men dottern till en fejkpredikant blir kär i Hazel(spelas av en underbar Amy Wright) och något slags förhållande inleds. Problemet är att Hazel inte vill ha ett förhållande, han vill bara sprida Sanningen, om han så ska behöva dö på kuppen.

Snygg gravsten
Alla vill hälsa på apan!
Hazel

Att ha Wise Blood innebär enligt en karaktär att man förstår andliga frågor och symboler, därför blir svenska titeln Ont Blod lite missvisande. Filmen är en uppvisning av en massa olyckliga freaks från amerikanska södern, alla vill hitta något, någon, men det blir aldrig riktigt en match. Den är sorglig och rolig, rekommenderas!


lördag 25 juni 2016

#58 Peeping Tom

Peeping Tom, 1960, regi av Michael Powell, manus av Leo Marks.

Michael Powell var en framgångsrik regissör med ett flertal bra filmer bakom sig (ett antal kommer senare i bloggen) och nu skulle han göra en thriller, hur illa kan de gå egentligen? Det kunde gå riktigt illa, filmen blev sågad å det grövsta, den uppfattades som vulgär och äcklig och sågs som en spottloska på publiken då den på ett plan även angrepp de som satt i biofåtöljen med popcorn i famnen- mer om det sedan. Filmens mottagande ledde också till att Powell blev svartlistad och fick inte göra några fler filmer i Storbritannien. Den blev verkligen unisont sågad, men här är ett exempel från The Tribune:
The only really satisfactory way to dispose of Peeping Tom would be to shovel it up and flush it swiftly down the nearest sewer. Even then the stench would remain. ...... The box-office is the real test - and not the West End box-office where anything that causes a stir in the press stands a chance of attracting a queue, but the provincial and suburban box-offices. And that's where you come in - or rather, I hope, you don't.
Kort senare gjorde han en Brexit till Australien där han gjorde några enklare tv-produktioner. I början av 80-talet började plötsligt snacket om Pepping Tom att öka, Scorsese utropade den som ett glömt mästerverk och Powell (då till åren kommen) släpptes tillbaka in i det cineastiska finrummet, men det var så dags då. Hitchcock hade vid det tillfället klippt färdigt Psycho och såg likheter mellan filmerna, han bestämde sig då för att inte ha några pressvisningar eller galapremiärer för att minimera dålig press innan filmen fått en riktig chans.

Filmen kretsar kring Mark(Carl Boehm) som spelar in filmer på dagarna, fotar lättklädda damer på eftermiddagarna och filmar egna snuffilmer på kvällarna. I första tagningen följer han med en prostituerad, de går in till hennes sovrum, han har kameran med sig. Den sätts på medan han närmar sig henne, ett skrik hörs och filmen växlar till svart.

Mark är nervös, mild och blyg, han har svårt för social interaktion och tycker inte om att göra något annat än att filma. I början av filmen tar en granne kontakt med honom, hon fascineras av honom och ber om hans hjälp att ta lite foton hon behöver till ett barnboksprojekt, deras kontakt ökar samtidigt som polisen får upp spår...

Fönstertittning

I Marks kamera
Mark är alltså en voyeur, han filmar folk i obekväma situationer och tittar på dom när han är ensam i sitt filmrum. Även om man kan tycka att Mark är riktigt sjuk så är han också en spegling av publiken som betalar pengar för att se mord och hemskheter. Hans störning kommer inte från klarblå himmel, utan hans pappa var en forskare som ofta använde sin son som experimentperson i sina studier kring "Fear and the nervous system". Pappan utsatte sin son för en del...situationer som han sedan filmade för att studera i efterhand.-Det känns lite tveksamt om forskningen passerat någon etisk granskning, I guess not.

Filmen känns ganska mycket som en 80-talsthriller, det är poliser, sadistiska mördare och ond bråd död. Så här var nog Powell lite väl före sin tid... Själv tycker jag den både var intressant och spännande, bra grejer helt enkelt.


måndag 20 juni 2016

#408 Breathless

Breathless, eller À bout de souffle, 1960. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserat på en berättelse av François Truffaut

Det var en gång en filmtidning där en massa herrar jobbade. De skrev arga krönikor om fransk film som de utmålade som gammelmodig och konstlad. Plötsligt bestämde de sig för att göra något åt saken, kanske kunde de rädda filmmediet?! Truffaut var först ut med de 400 slagen som blev en stor succé och nu skulle Godard minsann vissa att han kunde vara nyskapande och att 50-talets melodramer var något som tillhörde det förflutna. Truffaut läste ett tidningsklipp om en rånmördare och snickrade ihop en story kring det, Godard fixade sedan till ett manus och sedan spelades filmen in under en kort tid för en mycket låg budget.

Filmen centreras kring Michel (Jean-Paul Belmondo) och hans coola attityd. Med finns också amerikanskan Patricia (Jean Seberg) som han inleder ett förhållande med. De glider runt stan, de skjuter, de spelar hög jazz, de pratar om sex. Allt är väldigt ungdomligt och nytt (1960). Själva storyn i sig är inte så viktigt, den har dessutom Godards manus halvt förstört(han kan inte låta bli att glida in i "tankvärda" utsvävningar kring konst, filosofi och film), vad som är viktigt är attityden och frihetskänslan.
"Don't use the brakes. Cars are made to go, not to stop!"

Jaha

Hon kollar på hans ögon, han kollar på hennes... tidningar?
Jag vet inte, visst den är stundtals charmig men jag tror mer att den är viktig än bra (i mina ögon). Den visar att film kan vara spontan, improviserad och ung i en tid då studior spottade ur sig vuxna, uppstyrda produktioner. Sedan blir jag ju aldrig sams med Godards manusskrivande, karaktärer pratar för länge på ett styltigt sätt vilket drar ner tempot i onödan. Filmens lösa tyglar gör tyvärr att man aldrig riktigt känner med karaktärerna, det blir helt enkelt aldrig särskilt mycket som står på spel, men det kanske var meningen.


söndag 19 juni 2016

#43 Lord of the Flies


Lord of the flies, 1963. Regi av Peter Brook. Baserat på en bok av William Golding.

Början är snygg, bilder på krig varvas med bilder på skolpojkar. En barnkör sjunger "Kyrie Elaison" (guds lamm). Vi befinner oss mitt i andra världskriget och Storbritannien bombas kontinuerligt. Barn evakueras till säkrare orter och i en skola så ska de flesta till U.S.A. Skakiga stillbilder på plan i himlen, ett plan vrider sig runt i luften.

Några barn går runt på stranden. De verkar ha klarat sig ganska bra, en säger att han blir retad och kallas för Piggy, vilket han avskyr och ber om att det ska vara hemligt. -Hemligheten hålls i cirka fem minuter och resten av filmen är han bara Piggy. Till slut träffar de på stora delar av skolans kör som verkar klarat sig bra. Kören tar hand om jakten och de andra försöker bygga skydd.

Ganska snabbt drar en ganska obehaglig maktkamp igång då barnen försöker hantera att inga vuxna finns kvar. Mobbingen når raskt en hög nivå och till slut delar grupperna på sig men då har kören (sjungandes Kyrie Elaison) redan utvecklats i en våldsam-auktoritär riktning. Till slut är en sista konfrontation oundviklig, men då har redan ett par av pojkarna dödats.

Filmen var mer obehaglig nu än när jag såg den senast, vilket jag antar beror på att jag själv har barn. Filmen fångar ganska precist ondskan som vissa barn kan ge utlopp för, och hur manipulation barn emellan kan företa sig. Alla barnen i filmen spelas av amatörer och filmen spelades in sekventiellt vilket är lite ovanligt. Detta kan vara ett skäl till att vissa scener är lite styltiga i början, för mot slutet tar det sig-rejält. Många scener spelades in utan specifik regi, grabbarna lockades helt enkelt att härja runt medan kameran följde efter (lite som Malick  gjorde i Tree of life(för övrigt inte riktig en favoritfilm)). Tack vare det får man ta del av spontana galenheter som känns äkta.
Grupperna möts

Ena sidan kör en Putintaktik och tar över kommandot
Å, dom känns ju så unga. Jag tycker det var bra att man valde skådespelare i samma ålder som de har i boken istället för att låta några 20-åriga skådespelarstrebrar spela alla stora roller. Det ger en trovärdighet och tragik när man ser alla vilsna 5-12åringar ställa till det för sig. Samtidigt så tycker jag att filmen kunde kunna bjudit på några paraller till vuxnas(kanske i synnerhet nazisternas) totala brist på medmänsklighet under andra världskriget vilket till viss del speglar barnens plötsliga stambeteende. Ah sammanfattningsvis så gillar jag det här, det var både gripande och spännande.


fredag 17 juni 2016

#46 The Most Dangerous Game

The Most Dangerous Game, 1932, Regi av Irving Pichel och Ernest B. Schoedsack, manus av James Ashmore Creelman, från en novell av Richard Connell.

Det farligaste spelet, eller snarare det farligaste bytet... En båt krashar mot ett förrädisk rev och alla utom en person omkommer (Två blir uppätna av hajar), Den enda kvar är den välkända storviltjägaren Bob(Joel McCrea) som desperat söker skydd, så småningom hittar han ett slottliknande hus och får skydd där av en mystisk greve. Greven som har någon europesk-rysk dialekt är också jägare men har tröttnat, tills alldeles nyligen då han hittat ett nytt vilt att jaga. Oh, no! - Greven samlar tydligen folk i sitt hus som han sedan släpper ut för att jaga och nu är det Bobs tur. Men först visar greven sitt troférum och sina huvud han har i burkar. 10 minuter av scenerna i troférum klipptes bort innan premiären, tydligen hade man gjort en massa uppstoppade människor som testpubliken blev för äcklad av(Criterion borde grävt upp dom filmsnuttarna, ju fler uppstoppade människor desto bättre!...). Här finns det ganska mycket som känns igen från När lammen tystnar, både huvud i skålar och en aristokratisk europé med faiblesse att ta livet av folk

Dåså: The hunter has bacame the hunted! Bob springer ut i vildmarken tillsammans med en dam som också satt fast hos greven, hur ska de gå? Kvinnan Eve(Fay Wray) kom tidigare med sin bror men han har inte synts till efter en blöt kväll med greven. Då hon misstänker något säger hon till sin bror att han ska lägga sig varav bror svarar: "Don't worry! The count'll take care of me, all right!" greven ler då lömskt och säger: "Indeed I shall..."
Greve Zaroff: Here on my island, I hunt the most dangerous game.

Greven beordrar sina vakter att le lite mer
Var kan greven vara?
Simpsons har gjort en variant på filmen

1932 var ju ljudfilmen fortfarande ganska ny, utrustningen tog mycket plats och var dessutom tvungen att vara ljudisolerad i små bås, Detta gör det uteslutet att spela in i en riktig djungel utan man har istället byggt små djungelscener i studiomiljö, vilket syns. Djungelscenografin kunde också användas i King Kong som regisörerna till denna film också gjorde, till viss del med samma skådespelare. Skådespeleriet är ju också sisådär, allt är överlag ganska B-filmsmässigt. Men den är faktiskt väldigt rolig att titta på, karaktärerna är mustiga, tempot högt och scenlösningarna roliga - Ja menar hur kan man vara missnöjd med en film där skurken är en galen människojägare som ägnar sig åt uppstoppning? Sammanfattat är detta en riktig pärla!

torsdag 16 juni 2016

1993

Första årslistan, here we go, lite tidsbrist just nu gör att det inte blir några knivskarpa analyser kring varje film. Känns kul att klura och anstränga sig för att hitta allsköns kandidater. Jag kollar på IMDB, googlar lite allmänt, kollar in Sight and sounds topplista med mera, men tänk om man ändå missat en pärla - det vore ju skamligt. Sedan blir man ju också påmind om alla filmer man missat... Varför har jag inte lyckats se Shindlers list(borde kanske hetat lista i svensk titel?), Dazed & confused och Hunger - det är ju skamligt! :)

Eftersom man måste döda sina darlings i en tragisk omfattning så börjar jag med mina bubblare:
Groundhog day(på inofficiell 11:e plats), Kika(på inofficiell 12:e plats), Oskuldens tid, Philadelphia, A Bronx tale, La scorta, Caro diaro, Menace II society, Sonatine, Falling Down och Pianot...

#10, Blood in Blood out, regi Taylor Hackford

Vatos Locos 4-ever











Så klassiskt upplägg med bröder på olika sidor av lagen. Både episkt och lite, lite tramsig (vilket förhöjer). Bra grejer!


#9, Jagad, regi av Andrew Davis














Tätt, spännande och intensivt rakt igenom. Ett "enkelt" manus med tajt regi gör att sitter på helspänn hela filmen.

#8, Återstoden av dagen, regi av James Ivory
Städutrustningen är på topp















Sentimental och sorgset om en oförlöst kärleksrelation. Både Hopkins och Thompson är lysande återhållsamma i denna pärla.


#7, Farväl min konkubin, regi av Chen Kaige












En episk saga över 5 decenier. Fin och vacker

#6, Carlitos Way, regi av Brian de Palma















Sean Penn i en av filmhistoriens bästa frisyrer! Spännande, intensivt kring en gangster som försöker leva på rätt sida av lagen (brukar inte vara en bra ide i filmens värld...)

#5, Jurassic Park, regi av Steven Spielberg














Söta dinosaurier, små dinosaurier, snälla dinosaurier och farliga dinosaurier. Jurassic Park är vacker och tankväckande. Den har en entusiasm som man som publik blir smittad av.

#4, True Romance, regi av Tony Scott














Ett bra Tarrantinomanus, bra skådespelarprestationer och ett fint Hawaiislut. Vad kan man mer begära?

#3, Stalingrad, regi av Joseph Vilsmaier


Kall, tysk krigsångest. En riktig storsatsning som beskriver slutet på en egostinn framgångsmaskin.

#2, Short Cuts, regi av Robert Altman











Vackert och sorgligt om livet!

#1, Nightmare before Christmas, regi av Henry Sellick













Jättefin estetik, bra låtar och fantastiska figurer. En favorit!

onsdag 15 juni 2016

#45 Taste of cherry

Taste of Cherry, 1997, regi och manus av Abbas Kiarostami

Då är vi inne i en lite arty del igen. Jag har hört talas om Kiarostami men aldrig sett något förrens idag, så here we go. 

Badii(Homayoun Ershadi) cruisar runt i sin Range Rover och spanar. Han tittar mot alla unga män som söker jobb och till slut hittar han en lämplig person(en ung soldat) att plocka upp. Soldaten är pank och verkar intresserad av jobbet som Badii erbjuder men han skulle gärna vilja veta vad exakt han ska göra... Bilresan fortsätter mot ödemarken medan soldaten blir mer och mer orolig över vad han kan tvingas göra. Som tittare lutade jag i varjefall åt att det var något sexuellt men när bilen till slut stannar bredvid ett körsbärsträd uppdagas sanningen: Badii vill ta livet av sig. Han tänker ta piller och vill att någon tittar till honom nästa dag för att se om han är död och i sådana fall lägga 20 spadtag jord över honom. Soldaten vet inte vad han ska tro på och väljer att bara kuta iväg rätt ut i ödemarken. 

 Större delen av filmen ägnas åt att Badii försöker hitta villiga kandidater till jobbet, bland annat en som studerar till imam och bara reciterar korancitat för honom om varför han inte ska ta livet av sig. Man får aldrig reda på varför han vill ta livet av sig, när studenten frågar blir det bara:
It wouldn't help you to know and I can't talk about it. And you wouldn't understand. It's not because you don't understand. But you can't feel what I feel. You can sympathize, understand show compassion. But feel my pain? No. You suffer and so do I...... You comprehend my pain but you can't feel it. That's why I ask you to be a true Moslem and help me. Can you?
På det viset blir Badii en figur som man som tittare inte riktigt släpps in till, och han har samma problem att nå fram till de han plockar upp. Folk han pratar med verkar pratglada men det är så svårt att få till riktiga möten. Till slut hittar han en man som kan tänka sig att hjälpa till - men motvilligt. Han vill veta mer, veta varför, men får inga svar. Så han försöker övertala försöker få Badii att se skönheten i hur bär smakar och hur solen går upp. Men det blir aldrig en dialog, Badii är som ett stenansikte. Han lägger sig sedan ner i sin grop på kvällen och blundar, och dör tror jag.... Men inga raka svar ges, för sedan vill Kiarostami säga "Det spelar ingen roll för detta är bara en film kompis". För direkt visas bilder från inspelningen, skådisarna röker, ljusnivåer mäts med mera.


Färgschemat utomhus

Ungefär halva tiden får man se Badii köra bil

Vi spelar ju in en film!
Jag antar att slutdelen är en slags Verfremdungseffekt(främlingseffektdär åskådarna ska sluta tänka på karaktärerna och istället fokusera på vad filmen vill säga. Och vad vill den säga? Vet inte riktigt, kanske att det är svårt att möta varandra, kanske att vi är ensamma, kanske att smaken av körsbär inte är "all that"? En annan sak är tempot i filmen, det är extremt långsamt. Det är med flit, Kiarostami har sagt i intervjuer att han gillar filmer som man kan somna under utan att förlora viktiga delar: Mission accomplished med taste of cherry. Det var några riktigt långa tagningar på Badii när han kör bil (han kör inte bil fast and furious-style precis).

Jag borde hata det här men gör inte det. Det var nog rätt dag för mig att se denna film då jag lyckade susa med i den meditativa tempot (Jag höll på att somna mitt i vilket ju var som de skulle). Även om betyget är svagt blir det ändå:


tisdag 14 juni 2016

#42 Fishing With John

Fishing With John, 1992, "manus" och regi av John Lurie

Se där, första filmen i Criterion-serien som inte är en film utan en tv-serie på sex delar. I varje avsnitt ska amatören John Lurie fiska någon obskyr fisk tillsammans med en känd kulturman. Vi har Tom Waitz, Matt Dillon, Jim Jarmush, Willem Defoe och Dennis Hopper (2 gånger om). De tar sig djupt in i vildmarken där de säger sköna saker som, "I bet we are the first white men here". Det finns också en berättarröst som ironiserande beskriver vad som händer:
The word "Shark" came from the German word "shirke," which means "villain." How deep is the ocean? Nobody really knows for sure. Today's program and fishing adventure should prove to be fun. But it could also prove to be very, very dangerous. The shark has made fatal attacks on humans in every ocean in the world. There are 27 man-eating species of sharks. When it comes to the shark, man is on his menu.

All fakta som sägs/presenteras är helt och hållet hitte-på vilket är lite kul. Men berättarrösten blir också lite påfrestande i längden... och hur roliga är kändisar egentligen? Bara för att man kan göra mediokra filmer (Jarmush) eller skådespela behöver man ju inte vara så rolig/intressant som person. Jag tror egentligen att det här ska till viss del vara någon slags parodi på andra liknande serier som gick på discovery för typ 20 år sedan, och referenserna känns inte helt kul längre. 

Defoe var ganska söt rakt igenom

Tom Waits stoppar in en fisk i brallan

En farlig flygtur som inte kändes särskilt äkta
Humor är ju speciellt, och denna kicklade inte mina skrattmuskler så mycket. En del kul idéer finns men jag förstår faktiskt inte riktigt vad denna serie gör här... Småknasiga serier kan jag hitta på annat håll.