söndag 21 maj 2017

#103 The Lady Eve

The Lady Eve, 1941, manus och regi av Preston Sturges, från en roman av Monckton Hoffe.

Eller för all del, på svenska hette filmen det lite krystade "Kvinnan Eva" - Och förtexterna says it all. Det är en kvinna och en orm som slingrar sig runt. Och hon är slingrig, Eve. Tillsammans med sin far, som kallar sig Korpralen så försöker hon få en ung, naiv ölbryggare att spela bort sina pengar till sin hederliga far. Hon flirtar och spinner som en katt för att få honom att bara spela liiiite mer kort... Men sedan händer det som inte får hända, kärleken slår till. Hennes pappa, som spelas utormordentligt av Charles Coburn, är dock inte nöjd. Han tycker dottern ska rycka upp sig och skinna killen tills han inte har något kvar. Och vågar hon berätta för sin fästman att hon och hennes pappa bara är korttjuvar, och att all av hennes tidiga affektion bara var en del i en listig plan?

Hon lockar fram hans orm? (sorry)

Förtexterna
Stämningen är lätt och elegant. Barbara Stanwyck är enormt bra i sina två roller(!) och Henry Fonda får vara den lite tråkiga typen - vilket är skönt då det oftast är männen som ska vara roliga och kvinnorna som ska vara rejäla - Hej Simpsons, Family guy, Dum dummare och typ 99% av alla filmer... Den är såpass härlig att myskänslan är på absolut maxnivå rakt igenom, ge mig mer Sturges&Stanwyck!


# 251 Shadows

Shadows, 1959. Regi och "manus" av John Cassavetes.

När eftertexterna går igång så dyker det upp ett "The Film You Have Just Seen Was Improvised", och visst, det är inte bara jazzen i filmen som flyter fritt utan också livet för några mid-twentieskaraktärer på Manhattan. Strukturen och sättet karaktärerna pratar på skiljer sig ganska så rejält från samtida Hollowoodfilmer som Ben-Hur eller Some like it hot, och ligger nära i stilen den franska nya vågen som vid denna tid mest var en fransk ny krusning på vattnet. Men till skillnad från exempelvis Godards filmer så är fokus ändå på mänskliga relationer istället för någon slags abstrakt konstsjälvreflektion(pust). Anyhow, i centern har vi Lelia (Lelia Goldoni) som träffar en kille (Anthony Ray) som i ett antal både roliga och sorgliga scener flyr från hennes tråkakademiska pojkvän för att få ihop det... Men när han får träffa hennes bror, som är svart, så blir det plötsligt en kymig stämning.
Lover, brother och en blyg manager

kjkkjk
Hennes andra bror kollar in konsten
Ja, hon har en bror till som verkar uttråkad. Han bråkar runt på jazzklubben, han super, raggar och åker på spö. När solen går upp verkar all hans glädje försvunnit, och han svär att inte gå ut igen - vad det nu är värt...

Sedan det här med improvisation får man väl säga var en sanning med modifikation. Arbetet började i workshops som utfördes av Cassavetes, i stort sett med oerfarna skådespelare som utvecklade situationer och relationer som inspirerade honom att göra en insamling för bidrag till att finansiera en oberoende film om "nutidens" liv och leverne. Filmen hade en olycklig premiär 1958 som resulterade i en förvirrad och missnöjd publik. Cassavetes svarade på bemötandet genom att skriva in några fler scener och försöka styra upp den röda tråden.

Intressant och bra, det blir:

onsdag 17 maj 2017

#571 Black moon

Black moon, 1975. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Joyce Buñuel.

Jag har ett stort problem med denna typ av filmer, som i kort består av en massa surrealistiska scener. För att jag som tittare inte ska spunka ut så får de surrealistiska scenerna vara jäkligt on point. Kolla Cocteau, han är också arty men förstår att man jobba som tusan och inte bara köra närbilder på nakna barn eller en tupp. Det är tråkigt Malle! Dessutom kändes det lite...gubbsjukt att köra så avklätt på en 16-årig skådespelare.
Jag säger att enhörningen var någon slags fallos-grej

Något slags fallos-ormen tema
Jaja, det fanns några bra idéer men de blev högaktligen utklassade av de tråkiga. Finns int mer å säga, det blir en:

söndag 14 maj 2017

#550 Overlord



Overlord, 1975. Regi av Stuart Cooper, manus av Christopher Hudson och Stuart Cooper.

Overlord är en ganska intim andra världkriget-film jämfört med de flesta andra jag sett. Man får följa en person, Tom (Brian stirner) och hans resa från hemmet, genom träningen för att till slut närma sig det stora skrämmande. Direkt när Tom kommer fram till träningslägret så fortsätter upplevelsen såsom att han är råvaran i en stor, förvirrad maskin. Det tränar lite, flyttas till en annan stad, tränar lite till och bara väntar. Hemma har han sina föräldrar och sin hund, han träffar en tjej under en väldigt tafatt dansbjudning. Men alla relationer blir lite på paus, för hans liv är ingen självklarhet, eller kanske till och ingen trolighet med tanke på uppdraget framför honom. Som karaktär är Tom ingen speciell, han är lite av en drömmare men en föraning om allt snart ska ta slut.

Filmen producerades av "Imperial war museum" och består till 27% av arkivmaterial som skickligt har blandats med det nyinspelade. Materialet samlades in under tre år och det krävdes en hel del arbete med att få det gamla att smälta in i det nya, så som kameraman anställdes John Alcot, som senare samma år skulle få en Oscar för Barry Lyndon.

Bildresultat för overlord 1975
Stora attackhjulet spinner

Rutinen för hantering av omkomna
All energi med att samla in arkivmaterial lönade sig storligen, då filmen har ett helt gäng fantastiska bilder som jag aldrig sett förut, såsom trafikkaoset i södra England, eller de stora attackhjulen man testade för att överaska tyskarna.

Intressant och fin film, ganska fin, lågmäld ton i allt krigsmaskineri...

tisdag 9 maj 2017

#484 Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles

Jeanne Dielman, 23, quai du commerce, 1080 Bruxelles, 1975. Manus och regi av Chantal Akerman

Kiarostami har sagt i intervjuer att han gillar filmer som man kan somna under utan att förlora viktiga delar. Här borde vi då ha hans favvisfilm. För här går det långsamt, sjukt långsamt. Den förra filmen jag såg av henne var Les rendez-vous d'Anna och den var ju en av de långsammaste filmerna jag sett, men samtidigt en actionbomb jämfört med denna. Akerman säger bara f- off till publiken med evighetslånga scener då huvudpersonen diskar - med ryggen vänd mot kameran. Vid ett par tillfällen verkar hon ta emot kunder som jag antar att hon har sex med mot betalning.

Att titta på en sån här superlångsam film var lite intressant. Några gånger var allt så stilla så jag trodde att jag  kommit åt fjärrkontrollen och pausat, men icke. Efter ett par timmar blev jag lite påverkad av stämningen och apatin och kände mig lite livstrött, och det är ju alltid något?

Filmen var intressant men JAG VILL INTE SE DEN IGEN. Så här långsamt får det bara inte vara. Jag menar hon lagar köttfärslimpa i realtid, i realtid. Jag är bara en människa och klarar inte så här snigelmässigt tempo...

Köttfärslimpan lagas

Hon sitter stilla, länge, jättelänge
Trots avsaknaden av rörelser så finns det ändå något där som räddar oss från bottenbetyget. Man blir lite påverkad av all euroångest så jag känner mig lite lätt suicidal. Men ändå, lite för mycket (eller för lite) blev det ändå för mig.

Tack och kram: 

söndag 7 maj 2017

#97 Do The Right Thing

Do The Right Thing, 1989, manus och regi av Spike Lee.

Manuset skrevs på två veckor och mycket är improviserat. Eftersom filmen är 30 år gammal så kunde man ju hoppas att rasmotsättningarna och misstron skulle kännas gammeldags men, nä. Filmen är tyvärr brännande aktuell och  ligger i linje med en massa andra filmer med liknande motiv som kommit sista åren såsom  ”Last stop Fruitvale station”, "Moonlight", ”12 years a slave” och ”The butler”.

Filmen handlar om en liten del(Bed-Stuy) av Brooklyn och man följer ett gäng karaktärer som bor eller jobbar där. Det är en rykande varm sommar i stan, ingen AC finns och folk blir mer och mer frustrerade. Det krävs till slut ganska lite för att sätta hela stadsdelen i gungning. För det finns en hel del spänningar under ytan, och alla är i olika grader rasistiska. I ett parti låter Spike Lee karaktärerna säga vad de tycker om de olika etniska grupperna- rakt ut mot kameran:
Mookie: Dago, wop, guinea, garlic-breath, pizza-slingin', spaghetti-bendin', Vic Damone, Perry Como, Luciano Pavarotti, Sole Mio, nonsingin' motherfucker.
Pino: You gold-teeth-gold-chain-wearin', fried-chicken-and-biscuit-eatin', monkey, ape, baboon, big thigh, fast-runnin', high-jumpin', spear-chuckin', three-hundred-sixty-degree-basketball-dunkin' titsun spade Moulinyan. Take your fuckin' pizza-pizza and go the fuck back to Africa.
Stevie: You little slanty-eyed, me-no-speaky-American, own-every-fruit-and-vegetable-stand-in-New-York, bullshit, Reverend Sun Myung Moon, Summer Olympics '88, Korean kick-boxing son of a bitch.
Officer Long: You Goya bean-eating, fifteen in a car, thirty in an apartment, pointed shoes, red-wearing, Menudo, mire-mire Puerto Rican cocksucker. Yeah, you!
Mister Senor Love Daddy: Yo! Hold up! Time out! TIME OUT! Y'all take a chill! Ya need to cool that shit out! And that's the double truth, Ruth!
Dago, wop, guinea, garlic-breath, pizza-slingin', spaghetti-bendin....
Det finns en italiensk pizzabutik med en pappa och två bråkiga söner, det finns struliga ungdomar, lokala profiler, poliser som patrullerar och en koreansk butik. Men det finns också arbetslöshet, uttråkning, barn utan pappor och skön musik. Filmen saknar några egentliga goda eller onda karaktärer, de flesta beter sig bra för det mesta men ingen klarar sig filmen igenom med hedern helt i behåll...

När filmen kom var många oroliga att den skulle leda till rasrevolter och Spike lee Kallades bland annat för Afro-facist av New York magazine. Och även om revolter snart skulle komma (i L.A.) så var det kanske lite för bekvämt att skylla det på stackars Spike Lee istället för hundraårig institutionell rasism?

Trots att filmen spelades in på plats så känns ändå scenografin lite konstlad, vilket till viss del var meningen
Mother sister sitter på sina höga hästar

Rosie Perez dansar i starten

lite skönt snack med ett parasol som inte skymmer solen
Spike Lee regisserar inte bara utan han är också en av filmens centralgestalter: Mookie. Mookie är lite av ett ja, rumphål (rumphål låter ju nästan bättre än asshole). Han är lite creepigt överbeskyddande av sin syster, ignorerar sin flickvän och sin son, sköter sitt jobb rätt så kasst (trots att han är den enda av sina kompisar med jobb) och verkar allmänt egocentrisk.

Med ett tema som ras och spänningar som typ "Missisippi brinner" så brukar det alltid vara några(eller många) som har blivit onda och några få antirasister som står emot. I Do the right thing finns det varken goda eller onda och inga lösningar serveras...

Engagerande, intressant och stundtals rolig. Filmen är ett mästerverk!

tisdag 2 maj 2017

1976



1976- Året då jag, Delta works och Hello kitty föddes. Och ett filmår jag borde ha bättre koll på. Jag hade tänkt att se ikapp ett tio-tal filmer men har inte hunnit och därför är dagens topp-10 lista rätt så preliminär...

Dessutom har jag inte hunnit skriva något trevligt om filmerna, hoppas livet blir lugnare i Maj...

10. The killing of a chinese bookie (John Cassavetes)
Bildresultat för killing of a chinese bookie art

9. The man who fell to earth (Nicolas Roeg)


8. Mannen på taket (Bo Widerberg)
Bildresultat för widerberg poster french

7. Nuts in may (Mike Leigh)


6. The Magic Flute (Ingmar Bergman)


5. Taxi Driver (Martin Scorsese)


4. Maratonmannen (John Shlesinger)


3. Rocky (John G. Avildsen)


2. All the President's Men (Alan J. Pakula)


1. The bad news bears (Michael Ritchie)
Bildresultat för the bad news bears french

Bubblare: Network, Omen och The outlaw Josey Wales

Vad säger omvärlden?
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Fiffi
Filmmedia
Filmitch
flmr
Absurd cinema