söndag 12 mars 2017

#289 Hoop dreams

Hoop dreams, 1994. Regi av Steve James

När man kollar på dokumentärer på IMDB så finns det alltid ett gäng manusförfattare, vilket gör mig lite perplex... Vilket som, basket. Basket är den den tredje populäraste sporten i USA och för många fattiga afro-amerikaner verkar brott eller basket vara de enda sätten att ta sig ut ur ett fattigt och farligt liv. Här tror jag att representationsfrågor faktiskt är relevanta att diskutera, för när de enda framgångsrika man ser är sportstjärnor eller langare så blir det ju lätt så att man siktar in sig på de banorna, trots att de, så att säga, inte direkt är de lättaste karriärvalen.

I Hoop Dreams får vi följa två pojkar från Chicago som har en dröm, att bli basketproffs. Och inte bara de drömmer, utan hela deras familjer och vänners liv verkar hänga på hur många 3-poängare de sätter. Pressen är hög att hamna på rätt skola, få tillräckliga betyg, lyckas hitta sponsorer och förstå alla de sociala koderna som gäller i skolor långt borta från ens vanliga socio-ekonomiska värld. Skolidrott i USA är ju viktigt, och stort. Ingen skulle bry sig en millimeter om min gymnasieskola vann eller förlorade en match men i USA får de stora skollagen landstäckande pressuppföljning. Skolorna dammsuger de fattigare områdena på talanger och de bästa kan få betald utbildning, så länge som de levererar på planen.

Arthur tränar
William tappar så småningom sugen
Men skolorna som "tar hand" om spelarna verkar ganska ensidiga i sitt stöd, exempelvis får de (svart) eleverna som spelar basket bo i ett separat hus, en bra bit från skolan. Spike Lee: 
You have to realize... that nobody cares about you. You're black. You're a young male. All you're supposed to do is deal drugs and mug women. The only reason why you're here... you can make their team win. If their team wins, these schools get a lot of money. This whole thing is revolving around money.
 Båda spelarna har höjdpunkter och motgångar och de får båda två stipendier att plugga vidare men ingen känns riktigt på väg mot någon dundersuccé... Deras press att lyckas känns i hela kroppen, deras familjer och vänner verkar helt leva genom dom och efter varje match så blir de överösta av tips, stöd eller påhopp av engagerade släktningar. William:
That's why when somebody say, "when you get to the NBA, don't forget about me", and that stuff. Well, I should've said to them, "if I don't make it, don't you forget about me."
Och när man läser var alla är nu så förstår man hur illa brottsläget är i deras hemtrakter, ena pojkens pappa börjar med crack och blir mördad, likaså även hans bror.

Gripande, intressant och politiskt. En helt omisstlig dokumentär:


torsdag 9 mars 2017

#98 L'Avventura

L'Avventura, 1960, regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Elio Bartolini, och Tonino Guerra.

Ett gäng rika italienare stannar vid en karg ö, där de av någon anledning tar en längre break. Men när de ska dra är en av tjejerna (Lea Massari) borta... har hon kastat sig ner för klipporna, eller gömt sig eller är något fuffens i görningen. Vem vet - inte jag, och ingen annan heller för alla letar som galna under ett par dygn och sedan är engegemanget lite mer begränsat. Förutom hos hennes bästis (Monica Vitti) och hennes boyfriend (Gabriele Ferzetti). De letar överallt, från stora städer till övergivna bergsbyar, och i takt med att de letar så utvecklar sig en relation som blir allt mer intim, och så småningom undrar man om de verkligen vill hitta stackars Anna.

 Alla karaktärerna är lite uttråkade, snyggt klädda och överklassiga.
Anna, var är duuu?

Letandet blir ganska oengagerat efter en stund
Bildkompositionerna är alltid genomtänkta och många har temat där gammalt blandas med nytt, som här i starten där den trumpna Anna snackar med sin lite mer gammeldags far:

Han har en kyrka bakom sig, hon har fula lägenheter...
Men trots fina bilder så tar det aldrig fart och det blir ganska långtråkigt, så betyget blir ett snålt:


söndag 26 februari 2017

1978

Året då kokoseländet Bounty kom till Sverige, Kate Bush släppte Wuthering Hights och Ted Bundy fångas in av amerikansk polis (fast ett par personer har sagt att jag är lik honom?) Det är också året då en kaninfilm var nära topplatsen, men mer om det sedan!

 10. Killer of Sheep (regi: Charles Burnett)
 
En massa liv som strålar samman i ett fattigt USA, mäktigt och lite sorgligt

 9. An Unmarried Woman (regi: Paul Mazursky)
 
Klippskt och roligt manus om livet som gift, skild och hur de kategorierna kanske inte passar alla...

8. Interiors (regi: Woody Allen)
 
Woody Allen goes Bergman i ett familjedrama där alla är färgmatchade...

 7. Midnight Express (regi: Alan Parker)
 
Privatimport av droger leder till en tråkig Turkiettripp...Mäktig och tung skildring av ett fängelsestund som inte verkar ha rehabilitering som huvudsyfte...

 6. 36th chamber of Shaolin (regi: Chia-Liang Liu)
 
En fantastisk pärla som är som en utdragen träningssekvens från en Rockyfilm (det är ju de bästa bitarna)- coolt och härligt!

5. Dawn of the Dead (regi: George A. Romero)

Slafsig och intensiv zombiefest

4. The Deer Hunter (regi: Michael Cimino)
 
Om manlig gemenskap under jobbiga omständigheter

3. Watership Down (regi: Martin Rosen)

Snälla, mjuka och arga kaniner. En fantastiskt berättelse baserad på den fantastiska boken "den långa flykten"

2. Höstsonaten (regi: Ingmar Bergman)

Dotter och mamma-issues upphöjt till max i Bergmans härliga ångestfest.

1. Days of Heaven (regi: Terrence Mallick)


Terrence Mallick brukar ju bjuda på snyggt foto och nån slags överambitiös, ofukuserad prettohandling. Men här får vi allt man kan önska, snyggt som tusan och tät intrig.

Bubblare!: Grease, Animal house, Halloween och Gates of Heaven

Vad kommer de andra bjuda på? Kanske några av mina bubblare hamnar på toppen hos någon, eller kanske Coming home får en bättre plats hos någon välvillig filmspanare?

Filmitch
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies noir

torsdag 23 februari 2017

#99 Gimme Shelter

Gimme Shelter, 1970, directed by David Maysles, Albert Maysles, and Charlotte Zwerin.

Gimme Shelter är precis som ett kinderägg, man får både konsertfilm med Rolling Stones i toppform, man får backstageskvaller och man får en av världens sämsta arrangerade spelning som till slut blev en symbol för slutet av 60-talets kärleksfest.

Men först får man följa Rolling Stones under sin turne 1969, bandet är i högform, gunget är episkt och Mick Jagger kråmar sig och hoppar runt scenen. Bandet skulle snart spela in "Sticky fingers" och något år senare skulle mästerverket "Exile on main street" jammas fram, så bandet är på väg upp (från en hög nivå) och deras inspiration och tunggung sprudlar från scenen.

Wooo-hoooo!
Jag föddes 1976 och under hela mitt liv har Stones varit åldrade rockmän som spelar Boogie Woogie så därför är det ju rätt så skönt att se dom när de verkligen var relevanta. 

Rolling Stones turnerar runt och spelar inför fullsatta arenor och bestämmer sig för att ge en gratiskonsert i närheten av San Fransisco. Platser bokas om ett par gånger och planeringen verkar lite ansträngd, vilket får konsekvenser då 100.000-tals stenade besökare börjar invadera området. Säkerheten tas hand om av Hells Angels. Alltså säkerheten tas hand om av Hells Angels. Den ansvariga för det beslutet verkar vara hyfsat dåligt insatt i huruvida motorcykelgänget är bättre på att avsluta bråk än att starta bråk. 
Hells angels gör sin grej
Snart åker du på spö!

Hells angels föraktar hippies och egentligen alla som är nära deras hojar som de parkerat framför scenen. Området har ett läkartält som får fullt upp med att ta hand om alla sönderslagna besökare (4 av besökarna avled), dessutom skedde 4 förlossningar under spelningen. 

Mick Jagger försöker få ner den aggressiva stämningen men åker själv snart på en smäll i trynet. Han försöker dock igen med ett lite desperat "If we are all one, let's show we're all one." - den lugnande effekten uteblir dock helt och hållet. Ingen verkade riktigt ha kraften att avbryta eländet och inte helt oförutsägbart eskalerar konflikten tills en svart man med pistol blir ihjälhuggen av en knivbeväpnad HA-kille. 

I den utormordentliga podcasten "you must remember this" Så gör Karina Longworth en odysse kring den här tiden med utgångspunkt kring Charles Manson-morden (som skulle nå sin kulmen strax innan denna konsert) Och den här filmen blev en ganska intressant kompanjon till hennes berättelser om en "summer of love" som i sin tur ersattes av eskalerande hat, rasism och frustration. 

Gripande och intressant film!

söndag 19 februari 2017

#659 Life is sweet

Life is sweet, 1990. Manus och regi av Mike Leigh

Många av de lite tidigare Mike Leigh-filmerna saknar i bredare termer en direkt handling (och därmed "riktiga" slut) Man får mer följa en grupp människors öden under en tid. Karaktärerna är ofta lite skruvade men alltid komplexa, riktiga människor. Mike Leigh jobbar lite annorlunda än många andra regissörer, han samlar skådespelartruppen och de spenderar månader med att att komma fram till ett manus, mycket med hjälp av improvisationer. Så när filmen börjar spelas in så är alla väl förtrogna med varandra och med vad- och varför saker händer. Det hintas ofta kring händelser eller möjliga tidigare relationer som man inte får någon riktig förklaring kring- om resten har blivit bortklippt eller försvann innan inspelningen vet jag inte men det är både lite störande och samtidigt realistiskt på det sättet att verkligheten sällan låter sig paketeras snyggt på 90 minuter...

Life is sweet cirkulerar kring en familj och karaktärer runt familjen i ett brittiskt arbetarområde. Wendy och Andy (Alison Steadman och Jim Broadbent) bor i ett hus tillsammans med två döttrar (Claire Skinner och Jane Horrocks). Döttrarna är olika till kynnet, en är en stabil rörmockare och den andra har ett flertal störningar kring mat och förnedring. Åtminstone till en början är stämningen i familjen hård och ganska hjärtlös, åtminstone mot dottern med en massa issues som ingen orkar med. Dottern har även ett sexuellt förhållande med en man(David Thewlis - som senare skulle få huvudrollen i Naked) som smetar in henne i nutella som han sedan slickar upp, men när han försöker få förhållandet att komma lite längre så stänger hon ner sig helt och hållet.

Mattemat fortsätter också med familjebekantingen som öppnar en liten fransk bistro med innälvsmat-inriktning. Scenerna med den tomma restaurangen och en allt fullare kock är både roliga och tragiska.

Mot slutet av filmen försöker familjen hitta till varandra igen men det är svårt att få igång kommunikationen då man bara har en vana av att tjafsa...
Systrarna misslyckas med att konversera

David Thewlis är deltagare i matsex som han inte riktigt själv går igång på

Han försöker förgäves få alla ljusen i samma höjd...
I början köper pappan en väldigt sliten foodtruck som han hoppas ska leda till ekonomisk självständighet men det skulle ju i sådan fall kräva att man måste kämpa och planera, och det är ju alltid svårt. Varm, fin och rolig!


söndag 12 februari 2017

#96 Written on the wind

Written on the Wind, 1956, regi av Douglas Sirk, manus av George Zuckerman, från en bok av Robert Wilder.

Douglas Sirk och Rock Hudson igen, då vet man att det vankas smäcktande Technicolor och kärleksfyllda blickar. Rock har ju inte bara ett skönt förnamn utan också en del andra kvaliteter:
The Rock
Han är snygg, macho och ser ibland lite moloken ut. Hans spelstil är inte så intellektuell eller charmig utan mer rakt på, åtminstone får jag intrycket att Rock kanske inte har världens bredaste reportoar så därför ska han vara glad att Sirk kunde fixa lite roller i tysta-starka-mannen kategorin som är hans riktiga hemmaplan. Här blir han direkt kär i Lauren Bacalls karaktär, men hon i sin tur gifter sig med hans kompis och arbetsgivare-  Oljebaronen Hadley.
Oljebaronen Hadley och hans pushiga syster

Lägg till bildtext
Oljebaronen har ärvt allt han har och ägnar den mesta av sin ansenliga fritid åt att supa på skräpiga barer. Hans syster är ännu värre, hon (över)spelas av Dorothy Malone och är galet stenhet på Rock och vill hela tiden få till det men Rock har bara sina ögon åt annat håll...

Lauren Bacall
Personregin håller inte alls ihop, Bacall är betydligt mer som en vanlig människa än de andra som spelar lite lätt skruvade varianter. Vilket som, det blir drama när Bacall blir gravid och hennes make vet att han bara skjuter lösa skott... Till slut skjuts det ivarjefall i hemmet och till slut sitter systern där i sin pappas skugga och deppar. 
Fallosskämt eller?
Jag gillart för tusan!

lördag 11 februari 2017

#95 All that heaven allows

All That Heaven Allows, 1955, regi av Douglas Sirk, manus av Peg Fenwick, från en roman av Edna L. Lee och Harry Lee.

I mitten av 50-talet var de största genrerna musikaler, krigsfilmer, gangsterfilmer, komedier och sedan fanns det också något som lite nedsättande kallades för kvinnofilmer. Sirks filmer 'anklagades' för att vara just det. De var ju melodramer med i många avseenden kvinnliga huvudroller. Under sent 70-tal omvärderades hans filmskapande och han fick sin rättmätiga upprättelse, och just denna film är faktiskt en av Martin Scorseses favoriter.

All that heaven allows cirkulerar kring Cary (Jane Wyman), hennes make har dött för några år sedan och barnen har precis flyttat hemifrån, sonen till ett jobb i stan och dottern går på internatskola. Hon har ärv lite pengar så hon klarar sig men hon har det inte så kul. Hon följer ibland med på lokala sällskapets middagar, dit hon blir körd av den äldre mannen Harvey, som barnen gillar, den överakademiska dottern:
He's pleasant, amusing... and he acts his age. If there's anything I can't stand, it's an old goat. As Freud says, when we reach a certain age, sex becomes incongruous(betyder typ opassande)... I think Harvey understands that.
Här har vi Harvey, som  Cary inte tycker sådär jättemycke om 

Alla damerna i området har järnkoll på varandra och pikar lämnas åt höger och vänster kring folks vanor, klädstilar eller relationer. Cary kommer fram till middagsbjudningen och får direkt en kommentar från en av skvallertanterna gällande hennes röda klänning:
attracting attention? I suppose that's why so few widows wear|it. They'd have to be so careful.
Senare kommer hennes trädgårdsmästare Ron(Rock Hudson), han är yngre, stilig och har ett passionerat intresse för träd. Han har lämnat samhället för att flytta ut i skogen. Ju mer de pratar desto mer börjar nånting att spira- det börjar vanka kärlek banne mig!

Ron visar sin fallosgran

Efter ett tag blir de mer seriösa och hon beslutar sig för att prata med sina barn och vänner om att de ska gifta sig. Ganska snabbt förstår Cary hur snacket går:

  • Han är trädgårdsmästare!
  • Han jobbade hos dom innan maken dog, så de hade antagligen ihop det redan då
  • Cary är ju hur lös som helst
  • Han är ung
  • Han är bara ute efter hennes pengar
Hennes kompis berättar uppriktigt att "situations like this...
bring out the hateful side of human nature." Barnen får också spelet, med en make som Ron tappar familjen social status, han kommer ju inte passa iiiiiin. Buuuhuuuu säger barnen. Så vad ska man göra, priset för kärlek blev för högt så hon säger nej. Hon blir mer och mer deprimerad och på julafton kommer hennes barn och berättar några grejer:

  • Dottern ska gifta sig och flytta ihop med sin man
  • Sonen ska jobba med oljeföretaget i Teheran 
  • Så barnen tycker hon kan sälja huset och flytta till nått mindre

Men allt är inte sorgligt, hon får en ny fyrkantig vän:
Ingen fjärrkontroll
Är det här det enda livet nu?
Tidigare i filmen talar dottern om att i egypten när mäktiga män dog så brukade fruarna muras in tillsammans med sina mäns kroppar, men att sånt inte förekom längre. Här ser man var man hamnar i övre medelklassens konsumtionssamhälle... Filmen är ju extremt kritisk mot amerikanska samhället och den friheten som amerikaner så ofta säger att de har. Under hela visningen så fanns det så många fina scener som helst, det var helt enkelt väldans bra.

Filmen är vackert filmad men mångas taskiga attityder och småsinthet är allt annat än vackra...