måndag 12 februari 2018

#175 Fear and Loathing in Las Vegas

Fear and Loathing in Las Vegas, 1998. Regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Tony Grisoni, Tod Davies och Alex Cox. Baserad på boken av samma namn av Hunter S. Thompson

I amerikanska filmer så får man, enligt mig, en klart mer drogliberal inställning än i sverige. Att ta en joint och "get high" verkar vara en mer integrerad del av samhället, och för all det ett bra tillfälle att få in lite humor och drama i en film eller serie. Och om droger tar huvudrollen i en berättelse så är temat nästan alltid utifrån tjuv-polis-vinkeln. Inte här, här har vi istället drogernas påverkan på journalisten Duke (Johnny Depp) och hans advokat Gonzo (Benicio del Toro). Redan i första scenen så har de tagit något och sedan blir det bara värre och värre.
 We had two bags of grass, seventy-five pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a saltshaker half-full of cocaine, and a whole galaxy of multi-colored uppers, downers, screamers, laughers... Also, a quart of tequila, a quart of rum, a case of beer, a pint of raw ether, and two dozen amyls. Not that we needed all that for the trip, but once you get locked into a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge, and I knew we'd get into that rotten stuff pretty soon.
För Gonzo och Duke är inte bara "lite höga" de är helt sneda, galna och med en helt skruvad verklighetsuppfattning. Ibland är de båda två helt borta (oftast), och ibland är en av dem lite mindre skruvad och blir då raskt irriterad över sin paranoide-hallucinigene vän...


Johnny Depp and Benicio Del Toro in Fear and Loathing in Las Vegas (1998)
Lägg till bildtext
Inför inspelningen så hade Depp en flerårig mailkontakt med Thompson som genom ett mirakel fortfarande levde då filmen spelades in (han dog 2005 vid 67 års ålder) - allt för att hitta rätt ingång till karaktären. Och skådespeleriet från Depp och Del Toro är fenomenalt bra, de är roliga, skrämmande, paranoida och i olika grad av hänförelse genom filmen. Jag har ju sett den innan men tyckte nog den hade växt med omtitten, det är verkligen en häftig upplevelse och Fear and Loathing in Las Vegas slår också något slags rekord i att trasha hotellrum.

Det finns också ett flertal kommentarer kring det amerikanska samhället och man får nästan lite intrycket av att droger var det enda sättet för Hunter (här Duke) att hantera att  60-talets löften aldrig egentligen förändrade något.  Vilket som- underhållande och visuellt festlig-



lördag 10 februari 2018

#174 Band of outsiders

Band of outsiders eller Bande à part eller En Rövarhistoria, 1964. Regi av Jean-Luc Godard, baserad på en romanen Fool's gold av Dolores Hitchens.

Odile(Anna K) är en naiv, lite korkad tjej(I Godards filmer har alltid tjejerna rejält lägre IQ än killarna) som jobbar som Au pair hos ett rikt par i utkanten av Paris. På en engelskakurs möter hon de två Hollywood-brottsfilmsknarkande snubbarna Franz(Sami Frey) och Arthur(Claude Brasseur). Snabbt lägger de tre fram en ambitiös plan att råna hennes snobbiga arbetsgivare.

Men allt är inte så rättframt, det blir både dans och diskussioner på caféer, kyssar på parkeringsplatser och trams i olika omfattning. Än en gång har vi en Godardfilm som är baserad på någon annans verk, vilket gör att vi klarar oss utan långa filosofiska inlägg som mest handlar om att han vill visa att han har läst jättemånga böcker- och det är ju bra.

Godard är här också rejäls betuttad med de olika filmiska kvalitetersna som han konstant uppmärksammar. Både med referenser till en massa amerikanska (B-)filmer men också med en hel del brott mot fjärde väggen, exempelvis frågar Odile några gånger kameran iställer för kompisarna kring vad som ska bli nästa steg (insert genusanalys). Det finns också lek med teknik (avlägsnande av bakgrundsljud under "en tyst minut" på kaféet) samt med en voiceover som försöker beskriva färgerna(filmen är svartvit) och antyder att det ska komma en "[Cinema] scope sequel".

I slutändan är detta Godard-light, vilket är bra för mig. Den har många bra idéer, tonvis med fransk-amerikansk charm och funkar bra att följa med i.

Fin kafédans

Världsrekordförsök i att se klart Louvren

Le crime
Kanske jag och Godard kan vara vänner ändå, är det jag som har förändrats till en outhärdlig kulturman eller är vissa av hans filmer bra på riktigt? Jag är fortfarande på "the fence" gällande det men är redo att forska lite mer i frågan.


måndag 5 februari 2018

#173 The Life and Death of Colonel Blimp

The Life and Death of Colonel Blimp, 1943. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger. Baserad på serien Blimp av David Low

Filmen hade premiär 1943, mitt under brinnande kriget och Churchill och krigsministeriet arbetade för att få den förbjuden men lyckades endast förskjuta premiären och när den väl visades i USA så var 90 minuter (av 163) bortklippta. Vadan denna oro kan man fråga sig - men mer om det sedan.

Filmen baseras på en serie om en gammal överste som är världsfrånvänd och gammeldags, som med sin valrossmustasch och stockkonservatism står för allt den nya generationen har fått nog av. I början av filmen sitter då alltså generalen Wynne-Candy(Roger Livesey) på badhuset och jäser då en ung officer kommer in och tar honom som fånge i den stora krigsövningen. Han blir rosenrasande. "The war starts at midnight!", men den unge förstår inte- 1943 gäller inga regler längre då nazisterna står för ett nytt, existenisiellt hot. Han antyder att en gammal fet general inte borde bada och istället vara på tårna, varpå slagsmål utbryter...

"You laugh at my big belly but you don't know how I got it! You laugh at my mustache but you don't know why I grew it!"

Kameran glider fram längst vattnet i badhuset och plötsligt är vi 40 år tillbaka i tiden då generalen var en ung, nyligen dekorerad soldat från boerkriget som väntar på jobb. Och under nästan tre timmar får vi följa den idealistiske unge mannens resa från ung-och-framåt till gammal och avdankad relik. Tillbakablickarna är främst runt sekelskiftet, under första världskriget och början av andra världskriget.

I en av de första scenerna blir han utmanad på duel mot en tysk efter att ha förolämpat tyska armen. Upplägget till duelen är som vacker militiär koreografi där soldaterna följer olika pompösa förberedelser tills duellen ska börja- och här är en av flera vackra partier med den äldre tidens soldater som man förstår att den gode översten drömmer sig tillbaka till på sina äldre dagar. Alla är eleganta, pompösa, chivalreska och artiga. Duelen kämpas mot en tysk officer Theo Kretschmar-Schuldorff (Anton Walbrook) - och efter duellen hamnar kombatanterna på samma sjukhus och blir goda vänner genom världskrig och mellankrigstid.
Bildresultat för colonel blimp cartoon
Serien
Ung och framåt

Gammal och konservativ
Filmen restaurerades ordentligt 2012 med sponsring av bland annat Martin Scorsese. Fotot är verkligen magnifikt, färgerna lyser och bildkompositionerna liksom flyter fram så snyggt. Stämningen är på något sätt både humoristisk, nostalgisk och sorglig. Jag som brukar klaga på långa filmer vill att den aldrig ska ta slut.

Vad var det då som Churchill och krigsministeriet var så rädda för? Antagligen för förlöljigandet av en man vars liv följer ett imperium på fallrepet. Samtidigt känns det lite överdrivet för det går inte att säga något annat än att The Life and Death of Colonel Blimp hyllar både England och motståndet. För även om Blimp på slutet är en rar gubbe så har han många ess i sin rockärm, och kanske en kombination av gammalt och nytt kan vara det som räddar landet...?


söndag 28 januari 2018

#171 Contempt

Contempt eller Le mépris, 1963. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserad på boken med samma namn av Alberto Moravia.

Förutsättningarna är på topp, för här har vi nämligen en godardfilm där huvudstoryn kommer från någon annan och mycket riktigt, 95% av godardspråket är borta, härligt! Däremot är allt grymt gubbsjukt med ändlösa inzoomningar på Bardots rumpa, men vad kan man annars förvänta sig... -I efterhand så hade Godard sagt att det var en eftergift för de amerikanska producenterna, men alla hans andra gubbsdjuka filmer saknade amerikanska producenter och innehöll samma typer av scener...

Filmen har två huvudteman som hänger ihop, det ena är Pauls(Michel Piccoli) och Camilles (Brigitte Bardot) äktenskap som är på upphällningen, och det andra temat handlar om Pauls uppdrag att skriva ett manus till en filmatisering av Odyséen. Den superamerikanska producenten Jerry (Jack Palance - som för mig var mest känd från City Slickers!) blir allt mer betuttad i Camille, och Paul låter dom vara alltmer ensamma vilket Camille tycker är obehagligt och leder till- just det- förakt mot Paul. Hon vill liksom att han ska vara mannen i huset(lägenheten) och ta lite beslut medans han bara glider omkring och gör det som förväntas, och när han ska lämna sin film visar sig det bara vara ett  symboliskt beslut man snabbt kan ändra på.

Godard kör med ett flertal Verfremdungseffekter (alltså metoder att påminna om att vi ser en film), man får ibland se kamerateamet och  både ljussättning och bildkvalitet kan drastiskt förändras mitt i en dialog. Jag går väl inte helt igång på sånt men tycker det funkar helt okej i detta verk som faktiskt till viss del handlar om filmskapande.
Paul Javal: After dinner we'll see a movie. It'll give me ideas.
Camille Javal: Use your own ideas instead of stealing them from everyone else.
Jerry Prokosch: I want you to write some new scenes for "The Odyssey." Not just sex, but more - more...
Brigitte Bardot, Jean-Luc Godard, and Raoul Coutard in Le mépris (1963)
Sminkösen är framme, kanske skådespelarcoachen skulle komma istället?


Hatten!
Le mépris (1963)
Postern

Ibland avbryts filmen av tagningar på Bardots nakna kropp medans hon tittar bedjande på kameran med hennes karakteristiska puttmun - jahapp.

Fotot är snyggt och klippningen är förstklassig, med snygga tillbakablickar från främst Camilles sida. Musiken är klassisk och fin, så det finns mycket att tycka om. 

1963 var Bardot en superstjärna av högsta klass med tonvis av Paparazzis som följde henne var hon än gick. Dagens motsvarighet skulle väl vara Kim Kardashian kanske, vilket visar att vi faktiskt har kommit längre nu då det krävs åtminstone lite skådespelartalang för att bli filmstjärna. För Bardot är verkligen ingen skådespelare, det ända hon gör är sin infatila plutta med munnen-grejen vilket är en ganska rejäl begränsning i en film med gräl och känslor.

Men samtidigt är filmen vacker och emellanåt intressant. 

Ojoj, betyget blir faktiskt ett svagt, men ändå:

tisdag 23 januari 2018

#172 Pépé le Moko

Pépé le Moko eller Pépé från Marseille(fast i filmen kommer han faktiskt från Paris, närmare bestämt Place Blanche), 1937. Regi av Julien Duvivier, manus av Henri La Barthe, Julien Duvivier och Jacques Constant.

Nu har jag sett tillräckligt många franska film-noirer för att börja se mönstren. Centralt har vi en machoman som alla kvinnor vill vara med och som alla män vill vara (här har vi Jean Gabin som Pépé). Själv har han en favoritdonna men hänger runt med alla möjliga tjejer i trakten, och även om han kan vara lite charmig så har han inget emot att ge damerna lite stryk då de förtjänar det, vilket porträtteras som att 'det behövs' ibland. Till och med polisen beundrar honom:
Inspecteur Slimane: Le Moko? The prince of the plunders! Fifteen convictions, 33 daylight robberies, two bank hold-ups and how about burglaries? We haven't enough fingers in this room on which to count them all! How could he not be admired?
Men här finns en liten twist, vi är i Alger, i Cashbah. Där är Pépé trygg och polisen kan inte gripa honom, men om han skulle lämna hemmaplan så vore han snart fast i finkan. Inget stort problem för Pépé som trivs som fisken i vattnet. Men plötsligt träffar han en Donna från Paris och då bubblar allt tillbaka, hans hemlängtan blir nästan outhärdlig. Och hans ordinarie kvinna blir också alltmer svartsjuk, vilket gör att hettan skruvas upp ett par varv till.

Han har ett gäng som han styr runt med, en leende mördare, en typ som håller på med en slags manick då man ska få en boll att sitta fast på en pinne, och en muskulös slagskämpe som konstant visar sig på styva linan. Gänget funkar bra, och det är ganska smart att ge sidokaraktärer olika gimmicks så man lättare kommer ihåg dom :)....

Pepe på hemmaplan (fast inte riktigt hemma, han vill ju äta baguetter i Paris)

Bildresultat för pepe le moko
Detta ska vara på mitt visitkort framöver!

Pépé le Moko (1937)
Jag gillar färgerna!


Jag vet att man inte ska göra en feministisk analys över allt man ser, men hey - Pépé le Moko är ganska rejält misogyn. Bortsett från det (Laura Mulvey skulle inte aprova att jag bortser) så har den en ganska fin stämning i sig av saknad, hemlängtan och klaustrofobi som jag gillar. Å andra sidan är den också ganska så....kolonial i synen på urinvånarna som porträtteras som enkla, korkade och villiga att sälja sina bästa vänner för att få en fördel.

Nja, det blir en:


Bonus från The Clash med Casbah-tema:


söndag 21 januari 2018

#170 Trouble in paradise

Trouble in paradise eller tjuvar i paradiset, 1932. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Grover Jones, baserad på en pjäs av Aladar Laszlo.

1932 hade depressionen bitit sig fast i världsekonomin, med arbetslöshet och fattigdom i spåren. Hollywood märkte då så småningom att vad som gick bäst inte var socialrealism utan en slags rikemanseskapism istället. Så följaktligen pumpade man ut filmer som denna, där klänningarna glänser och tophattarna skimmrar. Och bland de tre glamorösa huvudkaraktärerna är det bara en med rent mjöl i påsen...

Herbert Marshall spelar en gentlemannatjuv, Miriam Hopkins är bedragaren som älskar honom, och Kay Francis är den rika änkan som tror att hon kan köpa honom men är nöjd att hyra honom ett tag.

De två tjuvarna får ihop det och smider ränk för att hjälpa änkan att bli av med sina besparingar. Men änkan är både charmig och sexuelt gåpåig så när Gaston (Herbert) har lyckats nästla in sig som hennes ekonom så spelar han med lite för att, well, nästla sig in och kanske också att han trivs bra hos henne... Key Francis är perfekt som änkan som på något sätt verkar fatta att hon blir lurad på något sätt men vad gör det när allt är så kul? För hennes vardagsliv och hennes tidigare vardagsbeundrare är ju sååå förutsägbara och städade. Själv är hon överjordiskt stilig i sina klänningar som liksom nästan verkar trotsa gravitationen. Och i takt med att gentlemannatjuven blir mer intim med änkan så blir Lily (Miriam) allt mer svartsjuk - Trouble in paradise indeed...


Trion

Turn the lights down low
Charmigt och mysigt, med en dialog som är rapp och snygg. Trevlig stämning rakt igenom och OH MY vilka stiliga kläder dessutom!


fredag 19 januari 2018

#169 Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey

Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey, 1986. Regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker.



Nej nej nej, inte mer Hendrix. Herregud vad gitarronani är tråkig, några gånger kan jag inte riktigt hålla mig och tittar ner i telefonen. Detta går helt past me, hej då Jimi och din höga självkänsla och dina tråkiga covers!


Otis Reading? Han kan ju sjunga fin-fint och verkar ju vara en härlig kille. Men Ack nej, han är på showa-för-amerikansk-medelklass-mode så han tjoar och ler sig igenom sitt set, trist. Men sista låten "Try a Little Tenderness" var ju väldigt fin och då äntligen händer något och det blir en massa fina inklipp från festivalpubliken som är ömma mot varandra på olika sätt, det är söta bebisar, sovande par, pussar, kramar och annat trevligt som nästan gör att betyget går upp ett snäpp!


Otis Redding i världshistoriens fulaste kostym
Men icke, för det här var bara för tråkigt.