måndag 25 november 2019

Stockholms filmfestival 2019, lilla topplistan!

Ah, ännu ett triumfatoriskt filmfestivalår!

Även om det blir lite färre filmer än förra året så är snittbetyget högre. Roligast av allt var att jag fick med mina barn på många av visningarna :)


Så here we go, från bäst till sämst:


1. En helt fantastiskt vacker kärlekshistoria som kändes in i hjärteknoten (?). Supersnyggt foto och en väldigt fin stämning rakt igenom
Bildresultat för Portrait of a lady on fire
Portrait of a Lady on Fire, regi av Céline Sciamma

2. Knives in kanske den borde hetat? Vilket som så var det en trevlig deluxe-version av morden i Midsommer och ibland är det allt man behöver

Knives out, regi av Rian Johnson

3. The Lighthouse var ingen film att förstå, mer en film att uppleva. Otroligt snygga referenser till tyska stumfilmer och den gamla sjökaptenen i Simpsons

The Lighthouse, regi av Robert Eggers

4. Både en komedi och en dagsaktuell nedfart i fascismens hjärta.
Stephen Merchant and Roman Griffin Davis in Jojo Rabbit (2019)
Jojo Rabbit, regi av Taika Waititi

5. Om en man som vill lämna sitt land utan att riktigt lyckas. Diskuterar frågor som integration, nation, identitet och lyckas däremellan vara rolig.

Synonyms, regi av Nadav Lapid

6. Kanske mer en divorce story... Har sina fina scener, i synnerhet en fin Sondheimsång av Adam Driver. Är tyvärr också sorgligt ojämn i både stil och skådespeleri.
Scarlett Johansson and Adam Driver in Marriage Story (2019)
Marriage Story, regi av Noah Baumbach

7. I kina vill folk tydligen inte veta om de är sjuka så därför spelar släkten tydligen små charader för att inte berätta.
Zhao Shuzhen and Awkwafina in The Farewell (2019)
The Farewell, regi av Lulu Wang

8. HYSTERISK JAKT PÅ TJUR. ALLA SKRIKER. HELT HYSTERISKT, AAHSHSHHSH

Jallikattu, regi av Lijo Jose Pellissery

tisdag 19 november 2019

#308 Masculin Féminin

Masculin Féminin, 1966. Regi av Jean-Luc Godard, manus av Jean-Luc Godard och Guy de Maupassant.

Godard kan ju vara världens jobbigaste manusförfattare så visst hopp får jag när jag ser att han inte skrivigt filmen själv. Annars är jag skeptisk, jag gillar inte A bout de souffle eller så mycket annat han gjort med undantaget La mepris (där han också hade manushjälp av Alberto Moravia). Som regissör är han faktiskt ganska så kul och tar liksom alla chanser han kan för att trycka in nya ideer. Nackdelen med all den kreativiteten blir ju ett bristande engagemang då ingeting är "på riktigt". Just avståndet mellan publiken och vad som händer, den så kallade Verfremdungseffekten var ju något han var ute efter. Masculin Féminin handlar om unga människor i Paris, och då i synnerhet Paul (Jean-Pierre Léaud). Paul hänger på kafeer och snick-snackar med en massa pimpinetta fransyskor. Han hänger på caféer, han röker lite snyggt, han raggar och ägnar sig åt lite håglös antiamerikanska protester. Och ja, jag kan verkligen förstå att detta var stort på 60-talet. Det känns faktiskt fortfarande rätt så coolt att vara en snygg 60-talsfransman med coola kläder och sånt.

Paul har ju en del trassliga förhållanden och sånt men roligast är ändå de olika halvimproviserade intervjuerna med olika tjejer han träffar. Han liksom både intervjuar dem kring deras liv och raggar samtidigt på ett väldigt franskt sätt.

Paul med några tjejer 
Bardot går igenom ett manus

Tja, vad ska man säga. Masculin Féminin har några ganska jobbiga politiska och poetiska utflykter som gör mig stundtals ganska...trött. Men det finns också en del roliga idéer och en ganska skön stämning så jag bjuder på en:


söndag 17 november 2019

#311 Sword of the Beast

Sword of the Beast eller Kedamono no ken, 1965. Regi av Hideo Gosha, manus av Hideo Gosha och Eizaburo Shiba

Det finns ganska ofta kopplingar till nutida politik och förhållanden i 60-70talens samurajfilmer, men de är sällan så tydliga som i Sword of the Beast. För här har vi en Samuraj(Mikijirô Hira) som försöker genomdriva sociala reformer och hamnar till slut på en vild flykt mot maktens män som vill behålla sitt monopol på inflytande och tillgångar. På sin flykt stöter han på en annan samuraj(Gô Katô) som har vigt sitt liv att hjälpa sin svaga klan genom att vaska guld vid en farlig flod, farlig för att han både måste hitta guldet samt försvara det mot banditer och andra klankrigare som vill lägga sina vantar på det. Han är dock en hänsynslös och skicklig svärdsman så han håller sitt liv och sin skatt intakt, han lever dock fattigt då varenda liten guldbit han får fram går till klanens ledare. Själv är han lovad en bättre titel (livvakt istället för soldat) när han är klar. Man behöver inte vara Karl Marx för att ana en bakomliggande agenda kretsat kring relationerna mellan de som producerar och de som är i bestämmandeställning. De två samurajerna hamnar dock snabbt i konflikt då vår samuraj på flykt gärna vill ha guldet. Men ju längre filmen går desto mer börjar de första hur mycket det har gemensamt.

Guldvaskarsamurajen anar att hans fru kanske inte vill skydda klanen till vilket pris som helst

Samurajen på flykt hittar en C3PO-figur som blir hans sidekick
På någon nivå ifrågasätter inte bara filmen vårt kapitalistiska samhälle men också den gamla Bushido-krigarkoden. Bushidos ganska komplexa regelverk framställs här som bara ett ytterligare sätt att hålla nere de som redan är nere.

Intressant och snygg. Det blir ett rungande:

fredag 8 november 2019

#305 Boudu saved from drowning

Boudu saved from drowning eller Boudu sauvé des eaux eller Boudu flyter förbi, 1932. Regi av Jean Renoir, manus av René Fauchois.

Jean Renoirs pappa, Auguste Renoir - var ju som bekant en av sekelskiftets mest framgångsrika målare. Hans impressionistiska och lite idealistiska tavlor hade ofta motiv där medelklassmänniskor liksom hängde vid stranden eller rodde en liten romantisk båt längst en liten pittoresk flod. Screw that tänker Jean Renoir i sin uppgörelse med borgarskapet i allmänhet och pappa i synnerhet. Boudu flyter förbi utspelar sig i precis samma miljöer vid precis samma tid som många av pappas konstverk, men nu ska Jean visa hur förljugna alla dessa borgarbrackor är. För när den knasiga luffaren Boudu (Michel Simon) försöker begå självmord och räddas av en pompös medelklassig bokhandlare så hamnar han i en konstig värld. För Boudu vill bara hänga med sin hund och om det skiter sig så vill han gärna dö. Men icke, hans räddare får medalj som hjälte och Boudu får en massa förmaningar kring hur man ska bete sig. Så kan de gå.

Lägg till bildtext
Bildresultat för boudu SAVED drowning
Lägg till bildtext
Jaja, Bourgeoisien säger ena stunden att man ska vara fin i kanten och i andra stunden har de en massa utomäktenskapliga affärer och sånt. Dessutom försöker de forma sin nya skyddsling till att själv bli en god borgare. Men Boudu vägrar följa konventioner och går sin egen väg. Tyvärr är hans egna väg inte så charmig heller, utan att leva i smuts på gatan. Luffisliv på gatan är nog generellt trevligare i politisk teorin än i praktiken.

Så nä, trist film för mig. politiska poängerna är banala, humorn slår slint och estetiskt är det ganska så meh.

torsdag 31 oktober 2019

#299 Story of a Prostitute

Story of a Prostitute eller Shunpu den, 1965. Regi av Seijun Suzuki, manus av Hajime Takaiwa och Taijirô Tamura.

Prostitution kallas ibland för världens äldsta yrke vilket ju är lite tveksamt då jag antar att exempelvis jordbrukare, jägare, samlare, keramiker med fler kom före. Men i Story of a Prostitute finns det en ganska djupt rotad systerskapsliknande relation mellan glädjeflickorna som på något sätt känns djupt rotad i historia. Filmen cirkulerar kring Harumi (Yumiko Nogawa) som jobbat som prostituerad i ett par år blir kär, dumpad och bestämmer sig för att jobba någon annanstans. Denna annanstans blir Manchuriet där Japan för tillfället ägnar sig åt en ganska smutsig krigsföring. Ganska snabbt blir hon kär igen men mannen hon blir förälskad verkar aldrig särskilt intresserad själv. Den dynamiken är ganska intressant, det blir lite som en Romeo och Julia-historia där Romeo bara är lite sisådär på.

Hon ger allt täcke till honom

Hon är sur på hans befäl
Det finns dessutom ett tema kring ära och krig och är-det-värt-att-dö-för-sin-ära. Hela den biten är väl OK men samtidigt ganska uttjatad. Överlag så tycker jag nog att filmen trots sina förtjänster var ganska meh. Den är lång, karaktärerna står stilla och mitt engagemang rörde sig aldrig uppåt.


måndag 21 oktober 2019

#301 The Life Aquatic with Steve Zissou

The Life Aquatic with Steve Zissou, 2004. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Noah Baumbach.

Ja, det är alltid lite klurigt att få till ett bra komedidrama. Det är ju så lätt att man hamnar någonstans mitt emellan, med nackdelarna från komedier (det bristande engagemanget för karaktärerna) och nackdelarna från draman (inte så många skratt). Ja, jag vet, det finns engagerande komedier och roliga dramor men generaliseringarna tror jag ändå det ligger något i.

Wes Andersson försöker nästan alltid göra komedidramer och har sitt sätt att försöka få till det, genom ett (över)estetiskt förhållningssätt så tar han inte något från filmerna utan lägger till mer för att hoppas på att en "more is more" approch ska vara nyckeln till framgång - vilket det ju tydligen har varit för honom tidigare. I min favoritAndersson (The fantastic Mr. Fox) så är det både snyggt, dramatiskt och rolig, med ett centralt fokus på berättelsen som man vill berätta.

Steve Zissou(Bill Murray) är ju en mix av Jean Costeau och ingenting. För han är tyvärr ingen riktig sammanhållen karaktär och problemen som han och gruppen hamnar i blir tyvärr aldrig på riktigt.-Och aldrig blir det särskilt roligt heller. Snygg blir det ibland, som när Zissou och hans gäng stormar en ö med indonesiska pirater eller då de fina origamiliknande fiskarna simmar längst havsbotten. Och helt känslokallt är det kanske inte riktigt heller, det finns stundtals en lite melankolisk sorgsen/naiv stämning över en del av scenerna. Men denna ubåtstunga film lämnat tyvärr sällan ytan, vilket är synd.
Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Costeau har en yellow submarine

Bildresultat för The Life Aquatic with Steve Zissou
Actionscenerna funkade förvånansvärt bra
The Life Aquatic with Steve Zissou har viss charm men är i grund och botten varken varken rolig eller spännande. Estetiska kvaliteter finns såklart men inte i sådan grad att de ganska stora bristerna kan döljas.


torsdag 10 oktober 2019

#302 Harakiri

Harakiri eller Seppuku, 1962. Regi av Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto, baserad på boken av Yasuhiko Takiguchi

I mitt Criterionäventyr så blir det ju en hel del klassiska mästerverk, ofta med skyhögt renommé och prisade av allsköns filmfolks. Ganska ofta har dock förväntningarna på dessa inte motsvarats av ett särskilt engagerande innehåll. De gångerna jag har blivit riktigt knockad har varit ganska få, men cineastisk succé är ju så härligt så man fortsätter att leta runt... Harakiri hade jag hört talas om, och jag älskade Kobayashis sprakande och drömska Kwaidan så här var förväntningarna ganska så höga.

Harakiri handlar om två Samurajer som kommer till en lokal befälhavare för att begå självmord. - Eller åtminstone är det de säger, för vad som på ytan kan se ut som något kan i praktiken vara något annat. Filmen utspelar sig på 1630-talet vilket var en tid av fred och välstånd, vilket ju är bra för nästan alla, alla utom samurajer då som raskt blir arbetslösa. Många samurajer har inga andra kunskaper än krig och hamnar ganska snabbt (feodala Japan verkade inte ha någon heltäckande arbetslöshetsförsäkring) i uselt armod. Skillnaden här blir avgrundsvid mellan de som är kvar i arbete, som kan fortsätta med sina pompösa ceremonier och sin ganska falska fasad, och de som är utanför. Lever man i en sådan strikt "hederskultur" som Japan i allmänhet och krigarklassen i synnerhet levde i så kan man ganska kategoriskt döma de stackare som är utanför, med sina smutsiga kläder, men som dessutom kan tvingas till svårare livsval än vad man utifrån kan förstå. Hanshiro(Tatsuya Nakadai) och Motome(Akira Ishihama) är två sådana Samurajer som försöker hålla skenet och humöret uppe trots att de jobbar dag och natt med att laga parasoler och lära filosofi till barn. Hanshiro, som är den äldre får ett erbjudande att låta sin dotter(Shima Iwashita) bli del av ett pampigt hushåll, och sedan kanske bli konkubin. Han säger absolut nej, trots att de mer eller mindre saknar mat för dagen. Istället gifter sig dottern med Motome, och efter en stund får de ett barn: Kingu. Lyckan går sedan över till fattig desperation vilket leder till att Motome tvingas att bryta mot sin Bushido, sin ära och prestige för att få pengar till livets nödtorft. Detta brott, som är lite av ett vågspel, leder tyvärr bara till förnedring i händerna på de som har.

Bildresultat för Harakiri 1962
Harakiri heter Seppuku på japanska

Bildresultat för Harakiri 1962
Bakom maktens fasader finns det ibland bara lite klädtrasor
Harakiri funkar på så många nivåer, den är engagerade och vill samtidigt berätta något om all yta och glam som omger "dom som bestämmer". Den handlar också om hur viktigt det är att faktiskt sätta sig in i andra människors liv, vilket ju är viktigt i dessa tider då engagerade människor kallas för kåta batikhäxor. Anyhow, jag blev såld av Harakiri som hamnar högt i listan över mina favvofilmer: