tisdag 11 augusti 2020

#351 The Spirit of the Beehive

The Spirit of the Beehive eller Bikupans ande eller El espíritu de la colmena, 1973. Regi av Víctor Erice, manus av Ángel Fernández Santos och Víctor Erice

I kulturer med ett förtryck från myndigheterna så måste ofta samhällskritik eller samhällsdiskussion kodas så att publiken - men inte de som bestämmer förstår vad man menar. Det kan göras med metaforer eller gester som publiken förhoppningsvis förstår. Balansgången där kan ju vara ganska klurig mellan att vara för tydlig och därmed hamna i fara och vara för...kodad vilket leder till att ingen fattar vad man menar. Lite av den utmaningen ser man här, för The spirit of the beehive gjordes under Francos regim - som inte hade högt i tak gällande yttrandefrihet, och hur mycket kritik, om någon, den innehåller verkar vara något som kritiker är lite osams kring. Men man kanske missar poängen om man fokuserar för mycket på det för då kan man missa det sagolika som gömmer sig i filmen. 

Spirit of the beehive börjar med att en biovisning visas i en liten, risig by på landsbygden. Filmen är den klassiska Frankenstein och efteråt försöker barnen förstå handlingen (som blir extra klurigt då de ser en censurerad version). Bartnen bor i ett hus utanför staden tillsammans med sin pappa som är biodlare och mamman som mest verkar leva i sin egna lilla värld. Storasyster(Teresa Gimpera) säger till lillasyster Ana (Ana Torrent) att Frankenstein inte alls dog utan bor i ett ödehus utanför staden. Ana beger sig till ödehuset i omgångar utan att hitta något. Men så småningom kommer en sårad soldat (eventuellt desertör, och eventuellt mammans älskare) och gömmer sig där och precis som i Guillermo del Toros Pans Labyrinth så blir det en slags sammanblandning av saga och verklighet. 

Fotot i filmen är spektakulärt vacker och på vissa sätt liknar stilen Mallicks Tree of life i det att man får följa barn göra olika barngrejer utan att det riktigt för handlingen framåt. Det gör då absolut ingenting för stämningen är så on point så man baxnar. Filmens fotograf Luis Cuadrado blev alltmer blind under filmens framställning att han fick sitta med stillbilder och förstoringsglas för att bestämma ljussättningen. Trots det så är fotot och komposition verkligen gripande och fin. 



Vacker och poetiskt. Lite svårtolkad ibland men om man släpper hjärnan så mycket så kanske vägen till bikupans själ är lite lättare att valsa in i?



torsdag 6 augusti 2020

#349 Kicking and screaming

Kicking and screaming, 1995. Regi av Noah Baumbach, manus av Noah Baumbach & Bo Berkman

Man ska ju gräva där man står, och det är precis det som Baumbach gör i sin debutfilm. För Kicking and screaming utspelar sig i amerikanska colleglivets sista år på Vassar College där han själv befann sig i början av 90-talet, och filmen befolkas främst av killar med samma årgång som han själv (1969), och. Tidigare antar jag att det för många var studenten som var utspark i vuxenlivet, men bara för att det för våra protagonister är några år senare blir inte smällen mindre. Alla karaktärer verkar befinna sig på olika stadier av DABDA-skalan (Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptence) och hanterar det på olika sätt. En som alltid rör sig på de första stegen är Chet (Eric Stoltz) som pluggat om kurser i över tio år och på något sätt verkar accepterat sitt livsöde som student. Andra försöker ta sig vidare men fastnar allt som ofta i små fyndiga studentikosa diskussioner om det ena och det andra. För om det är något som filmen försöker vara så är det witty. Mel Brooks sa tydligen att "Wit is shit. Funny is MONEY!", och det håller jag inte riktigt med om, witty dialoger från Woody Allen, Oscar Wilde,  Joseph L. Mankiewicz, Jane Austen eller Whit Stillman är ju hur trevligt som helst att se på- Det går väl ganska bra för Kicking and Screaming i vissa stunder men ibland blir det inte lika bra som Baumbach försöker få till det. 

Metropolitan, Whit Stillmans mästerverk från 1990 är en uppenbar inspiration, både till manus, upplägg och karaktärer. Baumbach har även castat Chris Eigemann till en lite mer deprimerad version av in tidigare roll från Metropolitan. 

Mycket cirklar runt killgänget som liksom går på barer och hanterar sin åldersnoja (de är 23). Det finns tjejer i gruppens utkant men de är just outsiders - och ombeds att gå då grabbarna ska prata allvar. Mest allvarligt är det för Grover(Josh Hamilton), som i början av filmen blir lämnad av sin flickvän som ska plugga ett år i Prag.
Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "
Jane: They have good beer there.
Grover: "... now I know how bad American beer is - thing."
Grover deppar och nojar under större delen av filmen tills vi får se en klassisk race till flygplatsen-scen men då detta inte är en rom-com (se titeln) så slutar det lite mera....verkligt. 



Tja, en ganska typisk amerikansk indie-film. Karaktärerna är lite quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta. Allt har dessutom en slags ironisk distans som gör att jag får svårt att engagera mig, och humorn som ibland blommar upp är nästan aldrig kul, så nja. Kicking and screaming har sina stunder men de är inte så många.


torsdag 23 juli 2020

#350 Seduced and Abandoned

Seduced and Abandoned eller Sedotta e abbandonata, 1964. Regi av Pietro Germi, manus av Pietro Germi, Luciano Vincenzoni, Agenore Incrocci och Furio Scarpell

Garmis första film om italiensk hederskultur tyckte jag var sisådär, jag brukar nämligen ha lite svårt för italiensk humor... Sedotta e abbandonata är på ytan en variant av föregångaren, men här har vi en ung kvinna, Agnese(Stefania Sandrelli) som blir förförd och sedan lämnad av sin systers fästman Peppino(Aldo Puglisi). Hon blir förkrossad och på bästa katoliksätt försöker hon liksom pina bort sin synd genom att be och sova på vassa stenar. Men det hjälper inte för hon blev visst gravid. När hon frågasr prästen om råd så går det sisådär:
Don Mariano - il prete: Wicked girl, you gave in!
Agnese Ascalone: I'm ashamed and disgusted with myself.
Don Mariano - il prete: You weren't disgusted in the throes of lust!
Agnese Ascalone: I was right afterwards, Father.
Don Mariano - il prete: To late, you shameless girl.
Don Mariano - il prete: Shame on you! Shame on you! You must triumph over the devil. Pray. Mortify the flesh. Pray! Pray! Pray! Pray!

Och just shame är lite av ett tema här, för efter en stund får familjens pappa och patriark, Don Vincenzo Ascalone (Saro Urzì) reda på det hela och får tokspel. Han låser in sin dotter och går fullt bärsärkargång i huset. De har en kris men det viktigaste av allt är att hålla skenet uppe och lösa frågan. Så Don försöker sig på ett bröllop med den unge mannen, men han är inte sugen.
Peppino Califano: I don't want Agnese.
Orlando Califano: What?
Amalia Califano: What's that?
Peppino Califano: I want a virgin for a wife. Why should I give up that right?
Orlando Califano: But you saw Don Vincenzo.
Peppino Califano: Answer me this: In all honesty, would you have married Mama if she'd done what Agnese did with me?
Orlando Califano: What's that got to do with it?
Amalia Califano: You tried to get me to.
Orlando Califano: So? It's a man's right to ask, a woman's duty to refuse.
Peppino Califano: Exactly! Agnese didn't refuse, did she? I won't marry that whore!
Katt och råtta-spelet mellan familjerna eskalerar och till slut har Peppinofamiljen gjort så många brott (förutom sex med minderårig) så bara ett äktenskap kan hålla Peppino från finkan - eftersom brott mot någon man gifter sig med inte räknas i straffbalken (på riktigt var det så, lagen avskaffades dock 1981). Agnese blir i omgångar slagen, förtalad och utfryst av sin familj och sitt samhälle. Då allt skiter sig blir hela familjen som en paria och hennes systers nya fästman gör slut då Agnese stämplats som hora.


Familjen håller skenet uppe på en balkong

Agnese stretar inte emot tillräckligt

Peppino och Agneses syster
På en nivå är filmen ett tungt drama om hederskultur men det finns också en hel del farselement. I synnerhet Dons planer på att lösa allt som blir allt vildare ju längre filmen pågår är rätt så kul - på ett bittersött sätt. Slutet på filmen kändes lite påklistrat men i övrigt funkade detta bra för mig, humorn var helt okej och samhällskritiken kändes intressant och tyvärr inte helt inaktuell. Sedotta e abbandonata är en riktig smäll mot hederskultur, som bara verkar skapa olyckliga, dömande och osäkra människor.


tisdag 21 juli 2020

#345 My Night at Maud's

My Night at Maud's eller Ma nuit chez Maud, 1969. Manus och regi av Éric Rohmer.

My dinner with André kom ut 1981 och trots att den är skrämmande pretentiös så tyckte jag om den. Även den fokuserar på en kväll och diskussioner om livet, andlighet och att leva i sociala 'bubblor'. För på samma sätt som i den filmen så har denna film ett Jag, ett jag som diskuterar och studsar sin världsbild mot någon annan. Filmens Jag(Jean-Louis Trintignant) är en lite bortkommen katolsk man som hamnar hemma hos en Maud(Françoise Fabian), som är en nyskild kvinna som verkar ha levt loppan på en massa olika sätt. Hon liksom lite förlöjligar honom och hans gamla katolska värderingar, men hon verkar också på något sätt lockad av hans oskuldsfullhet. Själv så slits han mellan sina värderingar (inget sex före äktenskapet, OSKYLDIGA tankar med mera) och sitt växande intresse (passion) för Maud. I valet mellan rätt och känslorna så väljer han lite mittemellan och får till slut både kakan och äta upp den.

Ma nuit chez Maud diskuterar religion och datinglivet men det görs ganska trist. Då Bergman aktivt själv letar efter svar på de stora frågorna så verkar Rohmer klart mindre investerad i sitt verk. Filmen slutar varken med ett bang eller ett frågetecken utan mer om att alla fortsätter som innan, utan vare sig nya insikter eller perspektiv. Under filmens gång hade jag kunnat svära på att Rohmer var en sådan där rabiat ateist då hans kristna karaktär verkade så korkad, men det verkar tvärtom varit så att han var trogen katolik livet ut, så jag lutar istället mot att han aldrig på allvar varken tvekade eller såg problematik i sin livssyn - vilket hade varit bra, för filmen åtminstone.

Det som filmen verkar vilja undersöka är om ödet styr våra livsval eller om vi själva kan påverkar våra liv. Tycker man den frågan är intressant finns det kanske mer att hämta, men personligen så tycker jag frågan i sig är ganska dum.

Raggningstips nummer ett


Så, nu har jag sett Rohmers mastodontserie på sex filmer om moral. Enligt baksidestexten ska de ta upp olika moraliska frågeställning men alla sex handlar egentligen bara om att man (man är i alla filmerna en man) inte ska tänka med snoppen utan på vad som är viktigt egentligen. Kanske fint men inte så insiktsfullt precis.

Det var det, ganska trist egentligen, så därför bjuder vi inte på mer än en:

söndag 12 juli 2020

#344 Suzanne’s Career

Suzanne’s Career eller La carrière de Suzanne, 1963. Manus och regi av Éric Rohmer.

Som i många(alla) Rohmerfilmer så följer vi snubbar som raggar. Här har vi en Guillaume (Christian Charrière) som raggar på en viss Suzanne (Catherine Sée), varje framsteg i processen - han tänker ganska amerikanskt med first, second, third och forth base- skryter han om för sin kompis Bertrand (Philippe Beuzen). Efter att ha kommit hela vägen så börjar kompisarna dessutom utnyttja Suzannes ekonomi. De liksom "har glömt plånboken" eller "har inte råd" då det är dags att betala. Suzanne fattar till viss del men bekymras inte så mycket av det. Grabbarna självbild är på en hög nivå, de är bara mycket bättre än Suzanne. I början är det just Guillaumes sliskiga sätt som dominerar men ju längre filmen går desto mer rämnar fasaden hos "the good guy" Bertrand som liksom inte riktigt erkänner för sig själv och andra kring vilken usel kvinnosyn han egentligen har. Suzanne däremot bara glider filmen igenom, visst blir hon lite pankare, men hon är öppen för vad som händer och hamnar till slut på en klart bättre plats än grabbarna.

La carrière de Suzanne var ju faktiskt fin och hade karaktärer som jag definitivt känner igen från verkliga livet. Filmen har dessutom en ganska bra berättarröst som liksom i Barry Lyndon både förklarar skådespelarnas inre liv samt anlägger en viss raljerande ton till deras olika äventyr.
Grabbarna försöker med viss framgång ta hjälp av andarna för att "få till det"

Suzanne och Bertrande fikar
Sensmoralen här är något kring (unga) mäns självkänsla som ibland kan vara väldigt hög utan någon egentlig anledning. Jag tyckte om den ganska mycket, trots min lite risiga relation till Rohmer.

onsdag 8 juli 2020

#343 The Bakery Girl of Monceau

The Bakery Girl of Monceau, 1963. Regisör Éric Rohmer, manusförfattare okänd men jag misstänker starkt Rohmer här.

Kortaste Criterionfilmen hittills! Vi pratar 23 minuter nya vågen och det känns helt lagom. I min förra review så gissade jag att nästa film skulle handla om en man som försöker få ihop det med en för ung tjej, för det har alla 6 filmer jag sett av honom handlat om. Döm då om min förvåning när huvudkaraktären tokraggar på en jämnårig, det kunde man inte tro.

Huvudkaraktären (Barbet Schroeder) går varje dag med sin kompis Schmidt(spelas av mannen med det sköna namnet Fred Junk) and längst en fransk gata och allt som ofta går de förbi en ung kvinna som heter Sylvie (Michele Girardon), hon går åt alltid åt andra hållet på väg till sitt jobb på ett konstgalleri. De byter blickar med varandra och vår unge hjälte blir tokintresserad. Han liksom lyckas krocka med henne och de börjar prata och visst tycke uppstår men aldrig på nivån att han får hennes nummer. Så han går desperat längst gatorna och liksom spanar, men hon är borta. Vår "hjälte" börjar då köpa kakor, och på bageriet jobbar en yngre tjej som han liksom på rutin börjar tjatragga på, och när hon blir intresserad så stöter han plötsligt på Sylvie - mon dieu, vad ska man göra nu?

Trots det lite lökiga upplägget är La boulangère de Monceau ganska charmig, och mer oförarglig än vad det låter som.

Han träffar Sylvie

Bakartjejen säger nej, men vår hjälte är expert på att tjata. 
23 minuter kort bagatell, men ganska trevlig. Ska jag vara generös så blir det:

söndag 5 juli 2020

#346 La Collectionneuse

La Collectionneuse, 1967. Regi av Eric Rohmer, manus av Eric Rohmer och ensemblen.

En snubbe(Patrick Bauchau), pussar sin flickvän hejdå. Han ska hänga på ett landställe i en månad för att "jobba" med sin kinaimport av porslinsrariteter. Så han drar ner till en sommarstuga och bestämmer sig för att bara slappna av, bara hänge sig åt nuet. Han ska doppa sina tår i vattnet, meditera, jobba pyttelite och annars bara hitta sin frid. Men redan efter en dag flyttar det in en ung tjej i huset och hans cirklar rubbas. Inflyttningen av en ung lättklädd tjej hade jag på känn då det har varit ett tema i alla Rohmers filmer jag sett. Han gillar verkligen att göra filmer och män i hans ålder som på olika sätt får till det med tjejer i sena tonåren.¨

 Men här är det hon som är på jakt, åtminstone till en början. Hon drar hem killar och följer med killar hem stup i kvarten trots att snubben vi följer och hans kompis kallar henne för subba och dissar henne. Men ju sämre hon blir behandlad desto bättre, för raskt ligger hon med snubbens vän. Efter det blir vår hjälte plötsligt nyfiken och vill också ligga, men det verkar inte hon. Han blir rasande, varför vill hon inte ligga med honom, varför?

det gör han inte

Han måste få ligga
Male gaze
Ännu en spännande Rohmerfilm, han bjuder på riktiga skatter från 60-70 talet. Jag har minst tre till att titta på inom kort. Min gissning är att de kommer ha teman kring äldre män och unga tjejer... I USA kan man ju prata om white privilage, men inget slår fransk filmregissör-privilage. Det räcker med att vara fransk från 60-.talet så får man maxpoäng av alla filmsajter, perfekt. Filmen får ett lite högre betyg än förtjänat för att jag anade en liten självkritik i själva nyckelscenen på slutet vilket får räknas som en förmildrande omständighet.