måndag 18 september 2017

#115 Rififi

Rififi, 1955, regi av Jules Dassin, manus av Jules Dassin, René Wheeler och Auguste Le Breton, baserad på romanen "Du Rififi Chez les Hommes" av Auguste Le Breton.

Rififi är hårdkokt som sladrig spagetti eller som ett grönt ägg. Och namnet som är baserat på fransk slang för bråk och stök faktiskt tagit sig in till svenska språket. Bara för en månad sedan säger expressen att elgiganten råkade ut för en Rififikupp. Men termen verkar mest användas i anslutning till listiga kupper... Villket ger en ganska bra ledtråd till filmens nyckelmoment.

Mest hård och obehaglig är "Tony le Stéphanois" (Jean Servais) som just har kommit ut från finkan efter fem år in-the-can. I liknande noir-filmer så finns det ju ofta med någon manipulativ kvinna i bakggrunden och mycket riktigt söker han sig till sin gamla flamma som inte är glad att se honom.
Hon är rädd
Hej, följ mig
Sedan händer något ovanligt, det är som att regissören ville visa hur misogyn genren kan vara och drar allt till sin spets. Tony tar nämligen upp henne till rummet, ber henne ge honom alla hennes värdesaker och kläder och i en obehaglig scen (trots att det mesta sker utanför ramen) så misshandlar han henne ordentligt med ett skärp. Kort därefter kastar han ut henne ur rummet. 

I en senare scen ber en av de andra tjuvarna sin flickvän att gå tillbaka till sovrummet, han klappar henne på kinden och kallar henne "My pet" - Och då är han ändå en av de jystare karaktärerna. 

Bekymra dig inte om vad vi pratar om, lilla gumman
Så ingen A-märkning av grabbarna i denna film... Men filmen i sig är medveten om det och grabbarnas höga svansföring drabbar inte bara kvinnorna utan också dem själva.

De andra tjuvarna har ivarjefall fått lite charm och en verkar till och med vara hyfsat ansvarsfull småbarnsförälder. Men när livspusslet krockar med med planeringen inför det stora kuppen så kan ni ju gissa villken förälder som får ta över... Hela kuppmomentet är verkligen snyggt, från planeringen där ett par viktiga moment löses upp efter omfattande trial-and-error och när själva kuppen startar så sker det helt ljudlöst, allt är så intränat så alla vet exakt vilket moment som ska lösas och hur det ska lösas. Det blir nästan hypnotiskt där man som åskådare inte direkt förstår varför alla moment görs men man till slut nästan lite njutningsfullt ser hur alla delarna får ihop.

"Jo Le suedois" kan nog behöva en kiropraktor efter kvällens jobb
Rånet är ju filmens centralpunkt men inte slutet på jobbet. För då en karaktär gör ett litet spontant avsteg mot planen så sätter det igång konsekvenser som gruppen inte kan hantera. För när man har snott enorma belopp så finns det både lagens långa arm och i större utsträckning andra delar av undre världen som vill ta del av kakan.

Dramatik, spänning och en av de snyggaste heist-scenerna som gjorts. Finemang!


#116: The hidden fortress

The hidden fortress eller typ Kakushi-toride no san-akunin, 1958. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima, Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto och Akira Kurosawa.

Efter att ha gjort ett par lite tyngre filmer så tänker Kurosawa  göra något som går hem i stugorna, en trevlig äventyrsfilm med humor och spänning. Man kan lätt säga Mission accomplished, och en av dem som inspireras är en ung George Lucas som tar med sig en hel del av handling, klipp, karaktärer och stämning till sitt kommande rymdepos. En av de saker han själv säger att han tagit med sig är upplägget att man följer två karaktärer lite vid sidan av de stora händelserna(i hans fall C-3PO och R2D2), men Kurosawa hade inga robotar så istället är det här två giriga, luggslitna soldater som på något sätt hamnar i ett uppdrag att rädda en prinsessa, och kanske får de också en riklig guldbelöning...
Gänget
Men de har också med sig sin Obi-Wan(Toshiru Mifune), en general som varit med i matchen och leder gängets äventyr. Prinsessan Yuki är stark, envis och vägrar låta sig köras med...
Jag bestämmer
Nuförtiden är ju all action alltid så mörk och murrig, så det känns riktigt gott att se ett klassiskt japanskt matineeäventyr. Förväntningarna var höga men de överträffades, vilket ju inte är så vanligt för denne notoriska surgubbe.


söndag 17 september 2017

Carnage

Carnage, 2012. Regi av Roman Polanski, manus av Roman Polanski och Yasmina Reza. Baserad på Yasmina Rezas pjäs "Massakerguiden".

Innan filmen startar så kommer tre trailers som tydligt visar tänkta publiken för carnage, för det är mer eller mindre tre varianter på Bridget Jones-filmer som tydligen är själsliga kusiner till denna...? Men sedan är vi igång, vi befinner och i en glassig New york-lägenhet som ägs av en dörr-till-dörrförsäljare och hans arbetslösa författarhustru.

Filmen kunde dock inte spelas in i "riktiga" New York då Polanski har en obehaglig rättsprocess kring sexuellt utnyttjande av minderårig efter sig (mer info på denna eminenta podcast). Detta torde gjort det svårare att få till några trovärdiga scener utanför lägenheten men det leder tyvärr också kring att det blir väldigt mycket filmad teater över det hela.
Din son "angrep" min son....
Kul att manusförfattaren själv tar upp en av de centrala konstigheterna. 
Grundkonflikten handlar om att en pojke blivit utstött och reagerat på detta genom att slå en pinne på en andra pojkes mun - vilket verkar ha lett till någon tandskada. I början har föräldrarna någon slags konsensus, det är ju synd att barnen bråkat. Alan (Waltz) och Nancy (Winslet) är uppenbarligen beredda på att ta lite skit från den slagna pojkens föräldrar för att snabbt ta sig hem. Waltz’ rollfigur ska vara en kylig advokat som löpande får mobiltelefonsamtal i vilka han i rå ton förklarar hur planen ska läggas för att mörka en uppseglande läkemedelsskandal. Medicinen som han pratar om tar också Michaels mamma(tada!), så i ena stunden säger han repliker som "deny it to the press, they have no proof" och i andra stunden säger han i telefon till Michaels mamma att hon ska sluta ta medicinen. Cyniskt och väldigt osannolikt, jag menar en kylig, samvetslös toppadvokat vet bättre än att ge råd via telefon kring en medicin vars farlighet han försöker mörka.

Vilket som, tempot är högt och samtalet glider raskt vidare från barnen till varandra. Inga kommer undan med hedern i behåll, de rika paret som porträtteras som konservativa, hjärtlösa och cyniska och de idealistiska intellektuella paret visas som könlösa frasradikaler. I en sista scen får man se barnen som bråkat men nu verkar vara sams, till skillnad från föräldrarna som helt brytit ihop. 

Carnage är både rolig och dramatisk, och har ett högt tempo. Men det finns också en del luckor, och vissa delar känns lite... sökta. Känslan av filmad teater försvinner inte heller, så rent visuellt är upplevelsen lite underväldigande. Betyget väger åt ett snäpp högre upp men når inte riktigt dit.


Extra. Jag brukar alltid säga att barn är dåliga på att kräkas, precisionen kommer liksom lite i andra hand. Kate Winslet når samma nivå här, hon bara spyr, plötsligt över ett helt bord och en hel massa böcker (finkulturella böcker dessutom).


torsdag 14 september 2017

#114 My Man Godfrey

My Man Godfrey, 1936, regi av Gregory La Cava, manus av Morrie Ryskind & Eric Hatch från en roman av Eric Hatch.

Början är ganska provocerande. Det är mitt i amerikanska depressionen, och några välbärgade festprissar har åkt till lokala soptippen för att hitta "a forgotten man" till sin skattjakt. Godfrey vägrar först men följer till slut med Irene Bollock (Carole Lombard) för att visas upp för verklighetsfrånvända snobbar. Godfrey svarar ""I'm afraid I'll have to take it up with my board of directors. No matter what my board of directors advise, I think you should be spanked."

Soptippen
Men Irene känner dock ett större intresse Godfrey och anställer honom som butler. Bollockfamiljen är dock helt vansinniga rikingar som inte respekterar någon och något, och Godfrey anstränger sig max för att inte helt sura ihop. Mest problem har han med Irenes syster som är ovanligt bitchig och därför den personen man misstänker att han ska få ihop det med på slutet...

Cornelie (Gail Patrick) har lömska planer
Dialogen är härligt screwballig och fotot är snyggt. Allt kanske inte är helt trovärdigt men hey, vi är i Hollowood! Intressant att filmen som kom mitt i depressionen visar så tydligt klassperspektiv, kul underhållande och som gjord för att se på en silverglänsande bioduk...


tisdag 12 september 2017

#113 Big Deal on Madonna Street

Big Deal on Madonna Street eller I soliti ignoti, 1958, directed by Mario Monicelli, screenplay by Agenore Incrocci, Furio Scarpelli, Suso Cecchi D'Amico, and Mario Monicelli, story by Agenore Incrocci and Furio Scarpelli.

I soliti ignoti betyder ordagrant på svenska "de vanlig misstänkta" villket då skulle kunna vara en inspirationskälla för Bryan Singers episka "The usual suspects"? Kanske det, för här har vi ett gäng italienska småtjuvar som ska göra sin stora stöt. De har lurat en kompis at berätta detaljerna kring hur de ska ta sig igenom en tunn vägg för att där öppna ett kassaskåp som ska vara överfullt av juveler. Enkelt som att ta godis från småbarn, men det gäller ju att få bort de som bor inärheten och det gäller ju att ha tungan rätt i mun gällande detaljerna...

Planering

Marcello Mastroianni spelar en småskurk med en väldigt gnällig unge

Filmen är en slags Heist-parodi (främst Rififi, filmens arbetsmamn var till och med Rufufu), som ska vara både spännande och rolig. För mig blev det både Check och check. Kul att se men inte så mycket mer än det...


lördag 9 september 2017

#112: Play Time

Play Time, 1967, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Lagrange & Jacques Tati, med några snuttar engelsk dialog av Art Buchwald.

En av de första cd-skivorna jag köpte var Blurs "Modern life is rubbish" ocj om Tati hade varit lite mer cockney så hade han ju kunnat använda det namnet istället för det (lite) missvisande Play time. För att ge intrycket av att vara en komedi så är det dystert, riktigt dystert. Denna gång har Hulot något slags möte i storstaden, han knackar på dörren och hamnar i ett väntrum. Snart är han vilse och rör sig framåt i olika kliniska miljöer där alla vet sin plats i ett Paris-konsumtionshelvete. Ingen ler, eller många ler falska leenden och Hulot observerar vilset hur staden rör sig och fungerar som en maskin som han inte vet sin plats i.

Bildresultat för Play Time tati
Kulturen är bara som papperskorga
Bildresultat för Play Time tati
Alla jobbar i  små händiga bås

Färgschemat är genomgående i skalan blå-grått och Hulot själv har bytt ut sin karakteristiska gula rock mot en mer "passande" variant. Miljöerna är rakt igenom fantastiska och något av det mest genomtänkta jag sett... Se bara samlingen av reseaffisher som är uppsatta runt om stan:

Bildresultat för Play Time tati

Hela världen är på väg att bli likformat betongskräp, där en materiel standard har helt ersatt gemenskapp och skratt... Egentligen liknar filmen nästan en gammal bortglömd genre, storstadssymfonin- där miljöerna och människorna liksom glider fram och tillbaka utan en egentlig handling. Efter en timmes dyster stads-bashing så får man plötsligt följa en restaurang som ska öppna. Precis innan de första gästerna kommer så läggs det sista spacklet på. Men servicen funkar inte, fisken blir för kryddad, de fjompiga blommorna ramlar ner och gästerna verkar supa för mycket. Och då händer det, vändningen som jag inte trodde på. Efter att Hulot har ner delar av en vägg så ramlar halva inredningen ner och några gäster börjar släppa loss. De börjar skratta, stoja och dansa och ställa till med kaos. 

Party i hörnan
Det händer tusen saker i varje bild och stämningen och färgerna kommer tillbaka. När nästa dag gryr har hela staden förvandlats till en cirkus och kanske människorna har en ny gryning...

Bilarna snurrar runt som en karusell
Totalt sätt tyckte jag nog den var lite för glåmig lite för länge, och kanske man kunde tagit bort en halvtimme mot mitten (världen filmvetare skulle aldrig förlåta mig) men känslan efteråt är fin, och herregud vilken snygg estetik rakt igenom. Denna skulle nog definitivt behöva ses på stor duk...




torsdag 7 september 2017

#111: Mon Oncle

Mon Oncle, 1958, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Tati, med ett artistiskt samarbete med Jacques Lagrange och Jean L'Hôte

På svenska heter den "Min onkel" vilket ju är lite konstigt, "min morbror" tycker jag det skulle varit! Anyhow, här har vi Hulot igen och precis som i semestersabotören så är filmen nästan en stumfilm. Det sägs bara ett fåtal repliker men det kompenseras av en slags fransk chanson-jazz som ligger som ett behagligt täcke över filmen. Filmen börjar med en Hulot(Jacques Tati) som är lite förvirrad och traskar fram för att ta sig till sin syster. Han har blivit arbetslös och söker akrobat-jobb på olika kontor men det går sisådär. Systern som är hemmafru har rekordtidigt skaffat sig ett supertekniskt modernisthem där allt är elektroniskt och minimalistiskt.

Från hans gamla hus

Lägg till bildtext
Systern har en fiskfontän utanför huset som hon sätter på då fina gäster kommer. Inomhus är det kalt som i en obduktionssal och Hulot känner sig inte direkt hemma... Men han får jobb hos makens plaströrsfabrik där han inte riktigt fattar vad han ska göra. 

Hela temat är gammalt (fint, varma färger, spontant, glädjer) mot det nya (pengar, prestige, kyla, materialism) Efter typ 4 sekunder så är det ganska klart var vår Hulot står. Ett fattiga människor är lyckligare kan kanske vara sant - ibland (kanske oftare inte) men här problematiseras fattigdomen överhuvudtaget inte. Till och med det slitna får ett vackert nostalgiskt skimmer över sig...

Hulot lagar en mysig mur mellan det gamla och nya

Den moderna mötesplatsen med oergonomiska stolar.
Hans syster har en son som fäster sig till Hulot och de hittar på ett flertal äventyr. Men systern och hennes man funderar filmen igenom vad de ska göra med sin misfit-släkting som inte riktigt verkar fatta vad som är viktigt i världen. I slutet så lyckas till slut mannen i huset skicka iväg Hulot till "provinserna" och han försvinner från världen, och barnet utan att säga farväl. 

Det här låter ju inte som en komedi, men det är det (även om den har mörka sidor)! Filmen är överfull med olika visuella gags- främst kring modernisternas sociala regler och obekväma möbler. Hulot själv är en fin karaktär som liksom försöker ta sig fram och hålla sig undan bekymmer, men ändå hamnar i skottgluggen allt som oftast. 

Filmen vann både Oscar för bästa utländska film och Juryns stora pris i Cannes.