tisdag 17 september 2019

#295 Crazed fruit

Crazed fruit eller Kurutta kajitsu, 1956. Regi av Kô Nakahira, manus av Shintarô Ishihara

Till viss del handlar Crazed fruit om sommaren. Det är varma, uttråkade och rika ungdomar som bara hänger runt i en ändlös sommarslappa. Tyvärr är det ju också så att rastlöshet kan leda till lite destruktiva tendenser vilket vi får se här. För grabbarna som filmen cirklar kring har ett något problematiskt förhållningssätt till tjejer- de är så att säga inga FI-röstare utan behandlar kvinnorna som slit och slängprodukter. Tjejerna i sällskapet syns inte så ofta och verkar dessutom vara prostituerade.

Men en av killarna blir plötsligt kär, på riktigt, i en vacker kvinna han möter på tåget. Hon blir dessutom ganska snabbt kär tillbaka och det är ju fint. Men vad han inte vet är att hon också är en hora, vilket alla verkar vara i detta japanska samhälle, så jag förstår inte riktigt varför han är förvånad. Men han vet inte om det, men hans bror vet om det och utnyttjar henne sexuellt mot att han lovar att inte berätta för sin bror. Sexet är på det där klassiska James Bond-sättet där hon säger "No No" och sedan håller han fast henne hårt och då ändrar hon sig till ett "yes yes!".- Så det var säkert en sådan här film så bidrog till grabbarnas douchighet...

Filmen var ganska lik Polanskis "Kniven i vattnet"

Passion, Juveniles. 
Brödernas rivalitet stegrar tills en avslutande klimax. Filmen blev ganska snabbt debatterad och stilbildande med sin raka sexualitet och västerländska surfstil, men för mig kändes det lite som:


fredag 13 september 2019

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 
Bildresultat för phantom of liberty
Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk
 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.


#294 The Browning Version

The Browning Version eller Skuggan av en man, 1951. Regi av Anthony Asquith, manus av Terence Rattigan.

Filmer om lärare bruktar ju följa vissa mönster - en ny lärare kommer till en ickefungerande skola med fastlåsta normer och bråkiga elever. Efter lite "tough love" eller "captain my captain" så blir eleverna motiverade och vänliga. Men hur är det med de andra lärarna, de där som inte riktigt får till det, de där som kör samma lektionspass år efter år och blir lite mindre engagerade för varje år som går till pensionen äntligen kan befria dom från all skolskit.

Andrew Crocker-Harris (Michael Redgrave) är lärare i latin i en prestigefull brittisk privatskola. Eleverna hatar hans lektioner och han är konstant besviken på elevernas bristande engagemang. Nu ska han ivarjefall sluta och en ny entusiastisk lärare kommer ta över. När han var yngre så var en brilliant forskare och vann flera priser men sedan var det som att allt bara gick på autopilot. Hans äktenskap föll tidigt ihop då han inte kunde ge frun den passionen hon behövde och hon i sin tur gav inte honom den kärleken han behövde- och när man hamnar i sådana mönster så kan det nog bli så att det ena ger det andra, vilket gör loopen svår att bryta. Frun(Jean Kent) i sin tur inleder en kärleksaffär med en av hans kollegor vilket är både förnedrande och sorgsamt för Andrew.

Andrew lever sitt liv i ett slags icke-tillstånd där han bara gör det han ska utan tanke, engagemang eller kärlek. Men när en elev, kanske av snällhet, ger honom en gåva så liksom är det som att allt brister för honom och realisationen kring vad som är förlorat, för honom, för eleverna, på något sätt klarnar.


Ingen elev sörjer att The Crock ska sluta
En översättning av Agamemnon gör att han lyser upp, men frun tar snabbt ner honom på jorden
I slutet håller han ett tal till skolan för att sammanfatta sina insikter:
You must excuse me. I had prepared a speech, but I find now that I have nothing to say. Or rather, I have three very small words, but they are most deeply felt. They are these: I am sorry. I am sorry because I have failed to give you what you had the right to demand of me as your teacher: sympathy, encouragement, and humanity. I'm sorry because I have deserved the nickname of Himmler. And because, by so doing, I have degraded the noblest calling that a man can follow: the care and molding of the young. I claim no excuses. When I came here, I- I knew what I had to do, and I have not done it. I have failed. And... miserably failed. But I can only hope that you and the countless others who have gone before will find it in your hearts to forgive me for having let you down. I shall not find it so easy to forgive myself. That is all.
Filmens titel The Browning Version refererar till Andrews icke fullgjorda projekt att översätta Agamemnon till engelsk vers vilket hade gjorts (ganska illa tydligen) en gång tidigare av en viss Browning. På det sättet blir det både bakåtblickande och framåtblickande då han kanske nu fortsätter med sitt passionsprojekt efter 20 års paus.

Visst, temat att man ska Carpe Diem kanske är lite uttjatat, och visst filmens slutklimax kommer två gånger efter varandra men det förtar inte den enkla elegansen som The Browning Version bjuder på, elegant och fint helt enkelt!

onsdag 11 september 2019

#265 Short cuts

Short cuts, 1993. Regi av Robert Altman, manus av Robert Altman och Frank Barhydt baserad på boken med samma namn av Raymond Carver

Det är sensommar i Los Angeles och en massa människor lever sina liv och väljer olika sätt att hantera sin ångest och sina problem på. Och i Short cuts får vi följa ganska många av dom. Som alltid i filmer (eller böcker) med en massa karaktärer så kan det initialt bli lite rörigt, men Altman och skådespelarna har skapat så helgjutna karaktärer så rörigheten klarnar snabbt.

En fin effekt med i sådana här ensemblefilmer är just det att man får se så många perspektiv kring en och samma händelse- och här är det ett barns död som blir lite som en centralpunkt. En bagare som blir skitsur över att några överklassföräldrar beställer en dyr tårta som det inte hämtar upp, ett barn som blir påkört men inte vill ha hjälp då man inte får "talk to strangers", föräldrar som oroar sig, den depressiva grannen som tar det hårt och läkaren som mer ser allt som en dag på jobbet.

Men det vore fel att säga att Short cuts har en centralhändelse utan många delar liksom glider in i varandra i människornas ganska slumpartade liv. För deras liv verkar på många sett format av något annat än de själva, vilket gäller allt från deras jobb (clown, besprutningspilot eller telefonsexpratare) till centrala händelseskeenden - där några karaktärer hittar en död kropp är ett exempel. Det finns också situationer som på något sätt också visar hur icke förutbestämnt saker är, som när sexpratarens make trycks in i en situation där hans inneboende frustrationer liksom provoceras fram vilket inte leder till något bra- men inte heller hade hänt om bara miljön vore annorlunda.

Bildresultat för short cuts altman

Jennifer Jason Leigh var min MVP

Den påkörda pojken spelas av Zane Cassidy som senare blev stuntman
Karaktärerna är sällan goda eller onda utan bara är - med ett undantag som är Tim Robbins karaktär Gene som är lite av ett praktarsel filmen igenom vilket är lite synd då många andra karaktärer var lite mer helgjutna. Annars är ju ensemblen enorm med gräddan av 90-talets stjärnor där de prestationer som lyste mest för mig kom från Jennifer Jason Leigh och Julianne Moore(som för övrigt gjorde den starkt Short cuts inspirerade Magnolia några år senare)

Bra grejer fortfarande!

tisdag 10 september 2019

#298 Gate of flesh

Gate of flesh, 1964. Regi av Seijun Suzuki, manus av Gorô Tanada- baserad på en roman av Taijirô Tamura

Andra världskriget gick ju som bekant inte helt "Topp!" för japanerna, men för japanerna innebar förlusten inte bara minskad geopolitisk makt utan också tvingade fram ett nytt samhälle med nya värderingar. Gate of flesh utspelar sig strax efter krigsslutet där Maya (Yumiko Nogawa) som är en tjej från landet som bokstavligen svälter. För att klara sig går hon med i en bordell som drivs som ett kvinnokollektiv. Tjejerna har på kort tid släppt sina japanska kläder, sitt artiga språk och sin sexuella kyskhet och istället anammat ett strikt marknadsekonomiskt förhållande till sina kroppar. Sex ska säljas, punkt. I den kontexten blir kvinnor som har sex med män utan att ta betalt ett avsevärt hot, vilka måste straffas - vilket de också gör.

Systerskapet kvinnorna emellan bygger på ett ganska djupt hat mot männen som besöker dom. De japanska männen som inlede och förlorade kriget och amerikanerna som ockuperar deras land. Men allt ändras när Shintaro (Jô Shishido) gömmer sig hos dom efter att ha mördat en amerikansk soldat. Med risk att övertolka så kan Shintaro liksom representera Japan, som i ett machorus ger sig på en motståndare som man inte kan hantera. Efter att kvinnorna släppt in Shintaro så blir det plötsligt en destruktiv tävlan kring hans gunst som bara kan sluta dåligt.

Shintaro bryter mönstrena
Japanerna "älskar" amerikansk mat trots att man kan hitta en kondom i sin BBQsås
Tjejerna redogör för hur de ska få Shintaro att bli deras. 

Mycket i Gate of flesh har en ganska exploativ känsla, från de prostituerade till ett antal halvnakna piskscener. Färgerna och fotot är också rejält uttryckfullt och lämnar ofta naturalismen bakom sig. Det är enfärgade bakgrunder, neonljus och följespot kring skådespelarna. Det finns också ett flertal kamerablickar och korta repliker som talas rakt mot tittaren.

Det här var verkligen både kul, estetiskt häftig och med ett smartare manus än vad man kan tro. Filmens värld är sannerligen ingen kul plats, med både andlig och kroppslig fattigdom. Med stora känslor och svettiga kroppar. Alla handlingar görs i slutändan för att tjäna pengar. Kärleken är masochistisk och leder bara till förutsägbar förnedring.

Jag såg The great Gatsby tidigare idag, och där Gatsby försöker återskapa ett förflutet så har alla här förstått att både det förflutna och framtiden inte har något att bjuda på. Att med de premisserna tränga in så mycket färg och liv är häftigt.


måndag 9 september 2019

#292 Unfaithfully yours

Unfaithfully Yours, 1948. Regi och manus av Preston Sturges.

Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.

För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.

Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.

Vad döljer sig i hennes leende?

Bildresultat för Unfaithfully Yours
Han drömmer om mord!
Filmen har liksom tre akter där den första är störtskön slapstick, den andra är mästerlige komedi-Hitchcock och den sista är tyvärr någon slags drutta-på-rumpan-humor. Det är också sista delens nedgång som hindrar Unfaithfully Yours från det absoluta toppbetyget.


fredag 6 september 2019

#288 F for Fake

F for Fake, 1973. Manus och Regi av Orson Welles

Det finns dessutom en del "Uncredited" under både manus och regi men här var Orson i en fas då han inte ville dela the limelight med någon annan. För även om filmen på ytan handlar om konst så handlar den också väldigt mycket om hur nöjd Orson Welles är med sig själv. Det bjuds exempelvis på en massa närbilder på hans 30 år yngre flickvän(Oja Kodar) som liksom spatserar i badkläder/underkläder eller motsvarande framför kameran medan Orson nöjt konstaterar att en massa snubbar kollar efter henne... Tyvärr såg jag filmen för 20 år sedan och tyckte då bättre om den då, men nu störde jag mig på en hel del saker- mest Orson himself som liksom pöser som en pösmunk i varje scen.

Sedan är ju budskapet om dyra konstverk och varför folk vill betala en massa bara för att Picasso har signerat istället för att faktiskt bedöma själv om det är vackert eller inte lite.... uttjatat.

Bildresultat för F for fake
Orson

Bildresultat för F for fake
Hans flickvän
Det är någon twist på slutet och någon liten utvikning om Howard Hughes som kan vara kul för Citizen Kane-fans. Men vill man höra mer om Hughes så är ju podcasten "you must remember this" klart roligare. Kanske att jag är lite grinig, folk på Letterboxd verkar lite gladare. Men för mig blev det en kort text och en: