torsdag 4 juli 2019

#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...
Kamp i ganska ljusa tunnlar
Japp
Man får leta förgäves efter en vändning
Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.



torsdag 27 juni 2019

#285 Ashes and diamonds

Ashes and diamonds eller Popiól i diament, 1958. Regi av Andrzej Wajda, manus av Jerzy Andrzejewski och Andrzej Wajda efter boken med samma namn av Jerzy Andrzejewski

"My darling Flopsy will always be with me in my beautiful pendant. I loved her so much and shes always with me." säger en kvinna på sajten https://cremationinstitute.com/cremation-diamonds-guide/. Cremation institute erbjuder alltså tjänsten att förvandla askan från din avlidne hund, make eller vän till en konstgjord diamant för mellan 2 000-20 000 dollars. Wajdas film handlar om helt andra saker och erbjuder mer aska än diamanter men mer om det sedan.

Filmen utspelar sig precis vid andra världskrigets slut och cirkulerar kring de protyska motståndsfickorna som fortfarande kämpar för att Polen ska vara ett mer nationalistiskt, nazifierat land fyllt med lömska kapitalister. En av deras Hitmen, Maciek (Zbigniew Cybulski) börjar filmen med att skjuta fel människor under ett väg-attentat. Under en stor del av filmen så försöker han komma åt det tänkta mordoffret, kommunistpampen Sczukza(Waclaw Zastrzezynski). Men i takt med att han blir kär så börjar han ifrågasätta om han verkligen pysslar med rätt saker. Tyvärr är det dock inte så enkelt att lämna pronazistgruppen utan det är mer en permanent grej, vilket ställer till det för Maciek.

Filmen är ganska förutsägbart kritisk till protyskarna, som porträtteras ganska snyggt som gammeldagsspöken som gör allt de kan för att suga ut folket. Vad som är modigt är att Wajda också visar kommunistledare som villigt ersätter borgerliga kapitalister med Sovjetiska borgerliga kapitalister som beter sig väldigt likt sina företrädare.

Maciek skjuter (på fel personer)


Maciek raggar (framgångsrikt)
Popiól i diament är både spännande och lite drömskt depressiv. Kärleken kommer inte hålla och man kan inte ändra dåliga val man gjort. Skurkar och hjältar får roller av samhället som de sedan spelar upp... En snygg grej var en dans på slutet som ju var väldans lik andarnas cirkus i Carnival of souls som kom några år senare.

Intressant, gripande och snygg!


fredag 14 juni 2019

#281 Jules and Jim

Jules and Jim eller Jules et Jim eller Jules och Jim, 1962. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Jean Gruault efter en roman av Henri-Pierre Roché.

Filmens början nästan spritter av klämkäck stumfilmsglädje, fotot är lite sådär retroskakigt medans vi får känna våra huvudkaraktärer, den franska Jim och den österrikiska Jules. De träffas i Paris och får en riktig Bromance. De lär sig varandras språk, det planerar dejter tillsammans och till och med raggar tillsammans. Musiken är glad, berättarrösten lagom ironisk och livet tuffar på lite småfranskt. Till sist träffar de Catherine(Jeanne Moreau) som de båda faller för samtidigt. Gentleman Jim lämnar planen för Jules som inleder ett förhållande. Catherine som är en ganska typisk Manic Pixie Dream Girl både fascinerar och charmar Jules som nästan blir som besatt av sin gåtfulla flickvän... Men plötsligt blir det första världskriget och grabbarna måste skiljas åt. Båda kämpar på varsin sida och verkar mest rädda för att råka skjuta ihjäl varandra.

Bildresultat för Jules et jim
Catherine och grabbarna

Bildresultat för Jules et jim
Grabbarna och Catherine

Catherine var ju, som sagt en "fri själ". Och trots att hon till slut gifter sig och få barn med Jules så tänker hon mest på sig själv och sin sexuella frihet. Hon börjar alltså tända på Jim, och Jules verkar tycka att en Polyrelation är bättre än ingen alls. Trots eller kanske tack vare att hon är så fri så blir hon också olycklig och självcentrerad, det ska liksom vara allt eller inget och ett sådant svart-vitt förhållningssätt leder ju knappast till ett harmoniskt inre...

Ja, det finns en del att klaga på här, allt från karaktärer som inte riktigt är konsekventa eller en voiceover som lägger sig allt för mycket i allt som händer. Men det finns fina kvaliteter också som mysig musik, en trevlig fransk stämning och ett mysigt samspel mellan våra två(eller tre) protagonister.


måndag 10 juni 2019

#278 L'Eclisse

L'Eclisse, 1962. Regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Tonino Guerra, Elio Bartolini och Ottiero Ottieri

För några år sedan fick jag hem pappersDN i brevlådan och började då ibland störa mig på recensionerna. Populärmusik kunde få alla möjliga betyg mellan 1-5, medans klassisk musik alltid fick en 5:a. På samma sätt kan jag bli lite sur över att händelselösa italienska filmer som handlar om  ingenting också alltid verkar få mästerklasstatus när man googlar reviews. För:
1. Att inget händer behöver inte betyda att det finns ett "depth of thought"
2. Monica Vitti må vara snygg men hon är, objektivt, ingen bra skådis. Så snabbt hon ska uttrycka något eller säga något så liksom faller det platt.

Vittis svaghet blir också extra tydlig då hon är med i varje scen, vilket är synd. Männen bakom filmen är också tydliga Ranelid-män som liksom ställer kvinnor på en piedestal som väsen man inte kan förstå sig på. Det tar sig lite då Alain Delon kommer med som faktisk verkar förstå vad han gör, men inte ens han kan rädda den konstiga mansregin och skumma inzoomingar på Vittis uringning.

Bildresultat för L'Eclisse
Vitti borde ägna sig mer åt skådespeleri och mindre åt att modellposa

Bildresultat för L'Eclisse
Vitti kör en konstig blackface-dans

L'Eclisse handlar liksom inte om något mer än att kvinnor är underliga, och att man kan vara lite ensam och ledsen ibland. Det finns säkert en övergripande ide men det går tyvärr helt över mitt huvud.

Det var  ivarjefall lite kul att få följa med Delon på Rombörsen där alla karlarna ropar siffror och får hjärtinfarkter, och det fanns även andra scener som var lite småfina, men det är inte bättre än att L'Eclisse precis lyckas med ett:


torsdag 30 maj 2019

#277 My Own Private Idaho

My Own Private Idaho, 1991. Regi av Gus van Sant, manus av Gus Van Sant löst baserad på Henry IV och Henry V av William Shakespeare.

Filmen snurrar kring Mike(River Pheonix) och Scott(Keanu Reeves) som är två prostituerade killar i samhällets utkant. Mike är trasig på många sätt, hans mamma lämnade honom som barn och han är dessutom narkoleptisk vilket gör att han somnar in så snabbt läget blir stressigt. Scott däremot är mer fattig som en semestergrej (ett upplägg som Pulp utforskade i Common people). Hans pappa är borgmästare och Scott tänker sig leva som en outcast i några år för att sedan byta identitet till businesskille. Mike däremot ser ledsen ut och försöker hitta sin mamma vilket är lite av en uppförsbacke då hon hela tiden verkar vara någon annan stans än vad Mike lyckas gissa sig till.

Så de ligger runt, tar droger och är några slags hipsteruteliggare villket jag tycker är lite provocerande. Varken Scott, Mike eller någon av dera uteliggakompisar ser särskilt slitna ut, utan lyckas hålla en slags chabby chic-stil. Även fotot och musiken är väldigt indie och känns ganska daterad på ett lite trist sätt.

Mike står ofta på vägar och blickar

my-own-private-idaho-8
Scott är på framsidan av gaytidningar

Shakespeare märks ibland då språket plötsligt går från släppiga repliker till gammeldagsbrittiska. Bearbetningen är dock väldigt lös och märks främst i scenerna med den jovialiska uteliggaren Bob(William Richert) som i originaltexten hette Falstaff.

Vilket som är det inte helt illa men faktiskt ganska trist. Jag mindes denna mycket varmt men upplevde den något fesljummen.



#280 The Sword of Doom

The Sword of Doom eller Dai-bosatsu tôge, 1966. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Shinobu Hashimoto efter boken av Kaizan Nakazato.

Efter Game of Thrones sista avsnitt så diskuteras slutet flitigt runt fikabord och på nätet - och just slut kan ju förändra hur man ser på vad som var. Här tror jag också det finns en del kulturella skillnader där i synnerhet kanske amerikaner förväntar sig tydliga slut. The Sword of Doom bygger på en manga där författaren dog innan innan sista delarna publicerades, och man har inte gjort någon Benioff och Weiss och liksom skrivigt ett eget slut utan slutat berättelsen där förlagan tar slut-vilket funkar förvånansvärt bra.

Filmen cirkulerar kring en man med ett mörkt hjärta, i första scenen dödar han en äldre man som ber och senare tvingar han en kvinna att ha sex med honom mot att han ska skona hennes man - som han sedan ändå dödar. Mannen, Ryunosuke (Tatsuya Nakadai) skäller sedan ut kvinnan som han anser vara djävulen... Mannens bror, Hyoma (Yûzô Kayama) lovar dock att hämnas, och börjar tillsammans med sin mentor (Toshirô Mifune) planera och träna för att kunna besegra honom. Mest fokus ligger, för ovanlighetens skull på skurken, som liksom inte finner någon tillfredställelse längre av sina onda gärningar men verkar inte heller ha någon lust att sluta göra dom heller. han blir mer och mer lelös och moloken och börjar på mot slutet förföljas av sina demoneri form av olika hallucinationer. Hans skurkgäng verkar dessutom bestämt sig för att han är mer bekymmer än nytta och bestämmer sig för ta honom av daga vilket leder till en John Wick-nivå av henchmenmördande.

Ryunosuke har varit i bråk 
Ryunosuke har en häftig sombrero



Ryunosuke hugger ner folk på löpande band
Varför funkar den här så bra då? För mig är det stämningen som liksom rycker tag från start och aldrig riktigt släpper och där bidrar både det fantastiska fotot och Tatsuya Nakadais iskalla blickar. slutet lämnar som sagt några frågetecken men sedan när var verkligheten sådär ihoppsydd och fin?


lördag 18 maj 2019

#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...
Marian Seidowsky in Der junge Törless (1966)
Basini åker på stryk 
Fred Dietz and Bernd Tischer in Der junge Törless (1966)
De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget
Mathieu Carrière in Der junge Törless (1966)
Törless är inte särskilt engagerad
Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett: