måndag 23 april 2018

#191 Jubilee

Jubilee, 1978. Manus och regi av Derek Jarman.

Jag var i London när Elisabeth II's diamond Jubilee firades och överallt såldes det små pins, kakor eller turistiga t-shirts. Men om denna framtidsskildring hade blivit sann så skulle det inte bli något kalas, för här blir hon rånmördad av ett gäng punkare. Jubilee, som från början gick under namnet Down with the Queen är som ni förstår mer pro-punk än pro-aristokrati... Ramberättelsen handlar om hur Elisabeth den första reser 400 år fram i tiden med hjälp av en mystisk alkemist och får se samhällets totala sammanbrott. Men drottningen får man bara se i korta snuttar, mest följer man ett gäng samhällsstörtande punktjejer som hänger i en lägenhet och sporadvis hänger med en makthungrig impressario och periodvis krossar de samhällsbitar som finns kvar. Det de gör är att liksom:
1. Döda tvåsamheten, så snabbt någon blir kär i nån eller så så pang, död
2. Döda poliser
3. Döda folk på sin lista där de kryssar av alla som de tagit hand om
3. Göra destruktiva saker med varandra, som typ att karva in "love" med en kniv i ryggen på en i gänget

Bildresultat för jordan punk
Lägg till bildtext
Samtidigt blir det inte så ofta jättevåldsamt, utan allt har samtidigt en Blasé stämning runt sig, de är ändå punkare som blir gladare ju mer samhället trasar ihop sig. Gänget känns ganska genuint, lett av Amyl Nitrate (vars namn inspirerade Suede till deras indiehit Animal Nitrate) som spelas av Jordan som var en känd typ i 70-talets punkscen. Hennes look i filmen var också hennes vardagslook, hon åkte tåg till jobbet varje dag och då de andra passagerarna klagade på hennes dekadenta look så blev hon permanent uppgraderad till första klass...

Bildresultat för Jordan punk
Amyl Nitrate
Mad(Toyah Willcox) var en annan i gänget som var den som var mest mordisk och fylld av samhällshat. Men efter sin karriär i Jubilee som arg galning så fick Toyah Willcox ett fast gig på teletubbies där hon var med i alla inspelade avsnitt och filmer...

Bildresultat för jubilee Mad 1978 punk
Mad

Bildresultat för teletubbies
Dinky-winky, Dipsy, Lala, Po

I verkligheten kan jag mycket lättare tänka mig att gå från Teletubby till mordisk än tvärt om - men vem är jag att döma? En annan som är med är söta popsnöret Adam från Adam and the ants. Han var verkligen en usel skådespelare som faller i skratt vid fel tillfällen och inte verkar ha en aning om var han hamnat. Han dök upp på premiären med sin mamma(10 punkpoängsavdrag) och de tyckte båda att filmen var konstig.

Bildresultat för jubilee adan 1978 punk
Not amused
Handlingen är ju inte särskilt engagerande och dialogen är lite väl komplex emellanåt men den är ändå väldans kul att se på. Inga regler följs och åtminstone jag sugs in av den degenererade stämningen.


söndag 15 april 2018

#189 The White Sheik

The White Sheik eller Lo sceicco bianco, 1952. Regi av Federico Fellini, manus av Michelangelo Antonioni, Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Efter andra världskriget så behövde de italienska hemmafruarna inte så mycket socialrealism utan en av de mest heta grejerna var serietidningar. Supereskapistiska serier där rutorna var fotade med skådespelare som räddade vackra möer och hade dödsföraktade fighter mot onda beduiner. Wanda (Brunella Bovo) är i hemlighet ett superfan av Den vite sheiken som en av serierna heter. Och nu när hon ska på bröllopsresa till Rom, där serien görs, så bara måste hon träffa den förföriska Sheiken (Alberto Sordi). Hon tar sig till filminspelningen och lyckas på stört få en liten roll. Hennes man är dock inte amused- för hon sa att hon bara skulle ta ett bad, och nu är hon puts väck-borta. Så han letar efter henne samtidigt som han håller upp skenet för sin romerska släkt, som verkar väldans traditionell, och att hålla skenet uppe för släkten varkar var en fråga på liv och död. Maken (Leopoldo Trieste) är redan från start väldigt neurotisk och planerande, han har dessutom planerat bröllopsresan på minutbasis så man förstår att Wanda som har ett starkt, drömmande inre liv tar sig iväg till något annat- mer spännande- och vad kan vara mer spännande än en dejt med den magiska sheiken?

Ta nu ett bad i 24 minuter!
Sheiken gungar i en fantastisk hög gunga
Mannen blir tröstad av Cabiria
När mannen efter en middag där Wanda inte är med "eh, hon har typ huvudvärk!" dumpat släkten så springer han desperat runt på roms gator och letar, och där stöter han på den prostituerade Cabiria(Giulietta Masina), som fem år senare fick sin egna film (Cabirias nätter). Hon börjar med ett "Tjena, ska du ta livet av dig?", och sedan frågar hon ut honom för att delvis visa sympati och delvis liksom fascinerat höra på något lite spektakulärt. Efter att ha snick-snackat en stund så drar hon iväg med en eldblåsare(heter det så?) och han sitter ensam och melankolisk kvar vid sin fontän. Men deppigheten har ett slut för Wandas fantasivärld spricker ganska snabbt då Sheiken var en trevligare typ i teorin än i praktiken (who would have known?)

Regin är livlig och fin, och skådespelarna gör det de ska. Den är lite bagatellartad men trevlig och mysig. Jag gillar't!


lördag 14 april 2018

#190 Throne of blood

Throne of blood eller Kumonosu-jô, 1957. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa, baserad på Macbeth av William Shakespeare.

Throne of blood är Kurosawas första Shakesspearefilmatisering, men det skulle bli två till: The bad sleep well och den episka Ran. Macbeth är ju en mörk saga med onda andar och mord. Toshiru Mifune spelar som oftast huvudrollen med en ganska stel teatral stil som aldrig riktigt växer. Nej, den stora stjärnan är hans intrigmakande fru (Isuzu Yamada), som trots att hon sitter ner och tittar i marken nästan hela tiden så totalt stjäl showen. Med supersmå medel visar hon hur tydligt som helst vad hon tycker och vem som egentligen borde bli mördad, och när hon väl går så nästan flyter hon fram. Throne of blood cirkulerar som sagt kring en man; Washizu (Mifune) som tillsammans med en polare möter ett spöke i skogen som berättar att han ska bli kung och att kompisens son ska efterträda honom. Till en början tar grabbarna det lite som ett skämt men ju längre det går desto mer på allvar blir det. Och när Washizu väl blir kung så blir ju polarens son lite av ett problem, som hans kära fru har en ganska direkt lösning på...
Bildresultat för Throne of Blood
Kungen i början

Bildresultat för Throne of Blood

Svärdet är blodigt
Bildresultat för Throne of Blood
Washizu är snarstucken
Det är dramatiskt och välstrukturerat, men stilen är lite problematisk. Alla skådespelarna följde en japansk Noh-tradition där man helt enkelt är lite teatralt överdriven (sorry alla Noh-fans men i just dont get it). Allt blir så högtravande allvarligt och det blir också lite samma stämning rakt igenom. Jag var länge inne på ett lägre betyg men är generös så det blir ändå en:


torsdag 12 april 2018

#188 Love on the run

Love on the run eller L'amour en fuite, 1979. Regi av François Truffaut. Manus av François Truffaut,
Marie-France Pisier, Jean Aurel och Suzanne Schiffman.

Oh så spännande, sista delen av Antoine's äventyr. Denna gång är Truffaut extra trött och sömning, han blandar in en massa klipp från tidigare filmer för att på så sätt skapa sig en clip-show, som ju är billigare att spela in men också lite ovanligt att göra PÅ BIOFILMER. En del av klippen är dock sådana som klipptes bort från gamla filmer och på så sätt inte blivit sedda innan (att man klipper bort scener brukar ju vara någon slags negativ kvalitetsindikator) Men, jag ska inte vara för gnällig-för det finns också en hel del nytt material där Antoine söker efter kärlek i en massa relationer, men är han verkligen kärleksfull, eller tröttnar han direkt då han väl blivit ihop med någon?


Bildresultat för Dorothée and Blablatus
Vem ska jag välja?

Bildresultat för Love on the run 1979
Jag tar dig
Bildresultat för Love on the run 1979
Mycket text för ganska banala tankar är lite av filmens problem. 

Tydligen så tänker sig kritiker att filmen är till stor del självbiografisk och då egentligen handlar om Truffauts liv och kärlek. Detta gör tyvärr inte filmen bättre eller sämre. Truffaut var själv inte särskilt nöjd och erkände lite motvilligt att han behövde få in lite cash och Antoine Doinel-filmer brukar ju alltid gå plus (vilket även denna gjorde). Filmfrommen (som pratar om sig själv i tredjeperson) sätter ändå ett generöst:

söndag 8 april 2018

#187 Bed and Board

Bed and Board eller Domicile conjugal eller Älskar, Älskar inte, 1970. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Ännu mer Antoine Doinel! Han växer och blir äldre precis som du och jag! Nu är Antoine(Jean-Pierre Léaud) gift med en gammal flamma(Claude Jade) och hankar sig fram med ett jobb som blomfärgare. Han både bor och jobbar i en innegård då han stöter på en massa lokala karaktärer som är knäppa och livsglada, bland annat den flirtiga grannfrun, mannen som inte vill gå utomhus innan första världskrighjälten Petain blivit begravd i Verdun (för närvarande är han begravd på en ö utanför Nantes), den skumma mördartypen med mera. Hans kära fru lär barn att spela violin och när paret själva börjar tänka på barn så måste han ju skaffa ett bättre jobb.

Nu börjar en del knasiga scener med lätt Tati-vibbar, folk går lite in i varandra och lite snubbel. Efter en stund dyker till och med en Tati-lookalike upp och spexar lite. Jahapp. Antoine blir kär i en japansk tjej som han inleder en affär med, men förhållandet känns lite Seinfeld-aktigt i det att han stör sig på henne ganska omedelbart. Tyvärr så märker hans kära fru att han har affären, och det leder till ett uppbrott. Tillbaka med japanskan så känns allt bara tristare och tristare. Han måste sitta på golvet och äta och hon är bara artig och inte så rolig. Själv är han rolig (tycker han) och charmig (jora) så efter en stund så längtar han tillbaka.

Bildresultat för truffaut bed and board
Antoine är lite bored av blomfärgningen

Bildresultat för truffaut bed and board
Källkritik Antoine!
Splittad och lite halvtrist, jag tror att grejen med Truffaut att han hade en personlig stil som stack ut jämfört med alla stora samtida produktioner som spelades på franska biografer. För en nutida tittare så blir det inte alls lika speciellt, nu finns det bloggar, youtubers, personliga tv-program med mera, så bara att något är lite quirky och personligt är liksom inte "all that" längre. Nah, lite charmigt men ändå en klar:

måndag 2 april 2018

#186 Stolen Kisses

Stolen Kisses eller Baisers volés, 1968. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut, Claude de Givray och Bernard Revon.

Nu är det slut med alla arty-filmer och istället har vi trevligt nog lite av en rom-com. För här är Antoine Doinel (från De 400 slagen) uppväxt och i början av filmen blir han utkastad ur armén. Han har helt enkelt inte skött sig och Antoines dåliga förmåga att sköta sig på alla plan (inte minst att kunna behålla ett jobb) är ett återkommande tema filmen igenom. Antoine hoppar från att jobba som hotelportier, han får till slut jobb som privatdetektiv och borde få sparken några gånger, i synnerhet då han totalt kärar ner sig i en klients fru.

Antoine tar emot sina usla Armébetyg

Antoine visar var han fått sitt nya jobb
Vissa filmer väcker tanker eller utmanar på olika sätt. Men inte Stulna kyssar, man charmas av Antoines leende när han ser något han är skeptisk mot eller blir kär i. En trevlig bagatell, men som helhet sitter inte filmen alls ihop med 400 slagen, det är egentligen bara huvudpersonens namn som skapar släktskap (Hello Cloverfield paradox). Filmen fick inte heller jättemycket engagemang av Truffaut, fångad av tidsandan så var han mest upptagen med att stödja studentprotester eller försöka ställa in Cannesfestivalen. Så, Kudos till alla skådisar som lyckades improvisera ett manus som Truffaut aldrig riktigt hann skriva. Tydligen var det trevlig stämning "on set" vilket märks, allt känns faktiskt ganska så mysigt så det blir en redig:

onsdag 28 mars 2018

#184 By Brakhage



By Brakhage, 28 kortfilmer från 1954-2001. Regi av Stan Brakhage

De som anser att film är en berättande konstform och tycker att filmer ska ha en början, en mitt och ett slut - i den ordningen - kommer att ha problem med Stan Brakhages filmer, för det saknas inte bara handling, utan i vissa fall kan man nästan undra om verken kan i själva verket definieras som ett arty myrornas-krig. För ibland har han bara ritat och skrapat på filmremsor, eller klippt in små fjärilsvingar över filmremsan.

Att se filmerna från en bra källa (Blu-ray) var ganska centralt då saker händer så snabbt. Varje liten filmsnutt kan skilja sig från föregående och ibland är varje cell ett ganska vackert konstverk (som man då måste trycka på paus för att kunna uppfatta). Tyvärr så är ju en film, som bekant 24 eller 16 celler per sekund. Och ibland är mindre lite bättre än mycket för det är lite störigt att titta på kakafonin av en massa bilder per sekund. Allt blir stökigt och stressat och filmfrommen tappar lite fokus. Brakhage:
"Föreställ dig ett öga som rensas av människotillverkade perspektiv, ett öga som inte fördjupades av kompositionell logik, ett öga som inte svarar på allt men som måste känna till varje objekt som uppträder i livet genom ett äventyrsupplevelse."
Ni ser ju, en hyfsat arty kille:

Bildresultat för Brakhage


BrakhageStill.PersianSeries




Bildresultat för Brakhage


De flesta filmerna saknar ljudspår, och jag valde en kombo av slummig ambientmusik, Beethoven och tystnad. Som ni ser, ganska spännande visuellt men också utmattande för ögat att ta emot alla galna bilder som pumpas ut.

Några intressanta undantag fanns ändå:

Kinderling
En tvåminutare med barn som leker i grynigt foto. Den creepiga klippningen, musiken och fotot gör att det blir lite skräckfilm av det hela. Häftigt

Commingled Containers 
Vacker film där vackra mönster och vattenbilder liksom flyter fram. Kan också ha blivit extra bra efterssom jag hade druckigt några glas vin?

The act of seeing with one's own eyes
Mitt bland alla artiga mönster så dyker då denna upp. Det är en  dokumentär stumfilm där man får följa en obduktionen av ett antal människor. Läkarna drar i armar och ben och börjar sedan såga och ta ut allt vi har på insidan. Det är ju på något sett intressant att få se döden så här hands on, men samtidigt lite illamåendeskapande.

Överlag intressant och samtidigt väldigt långt och lite frustrerande att titta på. Inte riktigt min kopp te helt enkelt.