söndag 19 februari 2017

#659 Life is sweet

Life is sweet, 1990. Manus och regi av Mike Leigh

Många av de lite tidigare Mike Leigh-filmerna saknar i bredare termer en direkt handling (och därmed "riktiga" slut) Man får mer följa en grupp människors öden under en tid. Karaktärerna är ofta lite skruvade men alltid komplexa, riktiga människor. Mike Leigh jobbar lite annorlunda än många andra regissörer, han samlar skådespelartruppen och de spenderar månader med att att komma fram till ett manus, mycket med hjälp av improvisationer. Så när filmen börjar spelas in så är alla väl förtrogna med varandra och med vad- och varför saker händer. Det hintas ofta kring händelser eller möjliga tidigare relationer som man inte får någon riktig förklaring kring- om resten har blivit bortklippt eller försvann innan inspelningen vet jag inte men det är både lite störande och samtidigt realistiskt på det sättet att verkligheten sällan låter sig paketeras snyggt på 90 minuter...

Life is sweet cirkulerar kring en familj och karaktärer runt familjen i ett brittiskt arbetarområde. Wendy och Andy (Alison Steadman och Jim Broadbent) bor i ett hus tillsammans med två döttrar (Claire Skinner och Jane Horrocks). Döttrarna är olika till kynnet, en är en stabil rörmockare och den andra har ett flertal störningar kring mat och förnedring. Åtminstone till en början är stämningen i familjen hård och ganska hjärtlös, åtminstone mot dottern med en massa issues som ingen orkar med. Dottern har även ett sexuellt förhållande med en man(David Thewlis - som senare skulle få huvudrollen i Naked) som smetar in henne i nutella som han sedan slickar upp, men när han försöker få förhållandet att komma lite längre så stänger hon ner sig helt och hållet.

Mattemat fortsätter också med familjebekantingen som öppnar en liten fransk bistro med innälvsmat-inriktning. Scenerna med den tomma restaurangen och en allt fullare kock är både roliga och tragiska.

Mot slutet av filmen försöker familjen hitta till varandra igen men det är svårt att få igång kommunikationen då man bara har en vana av att tjafsa...
Systrarna misslyckas med att konversera

David Thewlis är deltagare i matsex som han inte riktigt själv går igång på

Han försöker förgäves få alla ljusen i samma höjd...
I början köper pappan en väldigt sliten foodtruck som han hoppas ska leda till ekonomisk självständighet men det skulle ju i sådan fall kräva att man måste kämpa och planera, och det är ju alltid svårt. Varm, fin och rolig!


söndag 12 februari 2017

#96 Written on the wind

Written on the Wind, 1956, regi av Douglas Sirk, manus av George Zuckerman, från en bok av Robert Wilder.

Douglas Sirk och Rock Hudson igen, då vet man att det vankas smäcktande Technicolor och kärleksfyllda blickar. Rock har ju inte bara ett skönt förnamn utan också en del andra kvaliteter:
The Rock
Han är snygg, macho och ser ibland lite moloken ut. Hans spelstil är inte så intellektuell eller charmig utan mer rakt på, åtminstone får jag intrycket att Rock kanske inte har världens bredaste reportoar så därför ska han vara glad att Sirk kunde fixa lite roller i tysta-starka-mannen kategorin som är hans riktiga hemmaplan. Här blir han direkt kär i Lauren Bacalls karaktär, men hon i sin tur gifter sig med hans kompis och arbetsgivare-  Oljebaronen Hadley.
Oljebaronen Hadley och hans pushiga syster

Lägg till bildtext
Oljebaronen har ärvt allt han har och ägnar den mesta av sin ansenliga fritid åt att supa på skräpiga barer. Hans syster är ännu värre, hon (över)spelas av Dorothy Malone och är galet stenhet på Rock och vill hela tiden få till det men Rock har bara sina ögon åt annat håll...

Lauren Bacall
Personregin håller inte alls ihop, Bacall är betydligt mer som en vanlig människa än de andra som spelar lite lätt skruvade varianter. Vilket som, det blir drama när Bacall blir gravid och hennes make vet att han bara skjuter lösa skott... Till slut skjuts det ivarjefall i hemmet och till slut sitter systern där i sin pappas skugga och deppar. 
Fallosskämt eller?
Jag gillart för tusan!

lördag 11 februari 2017

#95 All that heaven allows

All That Heaven Allows, 1955, regi av Douglas Sirk, manus av Peg Fenwick, från en roman av Edna L. Lee och Harry Lee.

I mitten av 50-talet var de största genrerna musikaler, krigsfilmer, gangsterfilmer, komedier och sedan fanns det också något som lite nedsättande kallades för kvinnofilmer. Sirks filmer 'anklagades' för att vara just det. De var ju melodramer med i många avseenden kvinnliga huvudroller. Under sent 70-tal omvärderades hans filmskapande och han fick sin rättmätiga upprättelse, och just denna film är faktiskt en av Martin Scorseses favoriter.

All that heaven allows cirkulerar kring Cary (Jane Wyman), hennes make har dött för några år sedan och barnen har precis flyttat hemifrån, sonen till ett jobb i stan och dottern går på internatskola. Hon har ärv lite pengar så hon klarar sig men hon har det inte så kul. Hon följer ibland med på lokala sällskapets middagar, dit hon blir körd av den äldre mannen Harvey, som barnen gillar, den överakademiska dottern:
He's pleasant, amusing... and he acts his age. If there's anything I can't stand, it's an old goat. As Freud says, when we reach a certain age, sex becomes incongruous(betyder typ opassande)... I think Harvey understands that.
Här har vi Harvey, som  Cary inte tycker sådär jättemycke om 

Alla damerna i området har järnkoll på varandra och pikar lämnas åt höger och vänster kring folks vanor, klädstilar eller relationer. Cary kommer fram till middagsbjudningen och får direkt en kommentar från en av skvallertanterna gällande hennes röda klänning:
attracting attention? I suppose that's why so few widows wear|it. They'd have to be so careful.
Senare kommer hennes trädgårdsmästare Ron(Rock Hudson), han är yngre, stilig och har ett passionerat intresse för träd. Han har lämnat samhället för att flytta ut i skogen. Ju mer de pratar desto mer börjar nånting att spira- det börjar vanka kärlek banne mig!

Ron visar sin fallosgran

Efter ett tag blir de mer seriösa och hon beslutar sig för att prata med sina barn och vänner om att de ska gifta sig. Ganska snabbt förstår Cary hur snacket går:

  • Han är trädgårdsmästare!
  • Han jobbade hos dom innan maken dog, så de hade antagligen ihop det redan då
  • Cary är ju hur lös som helst
  • Han är ung
  • Han är bara ute efter hennes pengar
Hennes kompis berättar uppriktigt att "situations like this...
bring out the hateful side of human nature." Barnen får också spelet, med en make som Ron tappar familjen social status, han kommer ju inte passa iiiiiin. Buuuhuuuu säger barnen. Så vad ska man göra, priset för kärlek blev för högt så hon säger nej. Hon blir mer och mer deprimerad och på julafton kommer hennes barn och berättar några grejer:

  • Dottern ska gifta sig och flytta ihop med sin man
  • Sonen ska jobba med oljeföretaget i Teheran 
  • Så barnen tycker hon kan sälja huset och flytta till nått mindre

Men allt är inte sorgligt, hon får en ny fyrkantig vän:
Ingen fjärrkontroll
Är det här det enda livet nu?
Tidigare i filmen talar dottern om att i egypten när mäktiga män dog så brukade fruarna muras in tillsammans med sina mäns kroppar, men att sånt inte förekom längre. Här ser man var man hamnar i övre medelklassens konsumtionssamhälle... Filmen är ju extremt kritisk mot amerikanska samhället och den friheten som amerikaner så ofta säger att de har. Under hela visningen så fanns det så många fina scener som helst, det var helt enkelt väldans bra.

Filmen är vackert filmad men mångas taskiga attityder och småsinthet är allt annat än vackra...


torsdag 9 februari 2017

#204 The Marriage of Maria Braun

The Marriage of Maria Braun eller Die Ehe der Maria Braun eller Maria Brauns äktenskap, 1978. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder.

Filmen börjar med ett bröllop som blir bombat av allierade styrkor som intar Berlin. Brudparet kryper ut, prästen verkar död men paret kryper fram längs marken för att få den sista officiela stämpeln. Hurra! Men sedan fastnar hurrandet då maken och fru skiljs åt...

Maria(Hanna Schygulla) tänker sig inte bara förgås i efterkrigstidens fattigdom, nä, nu när maken är borta ska hon ta sig uppåt. Så hon börjar dejta en amerikan, hon lär sig engelska och slår sedan ihjäl sin pojkvän då hennes make hastigt kom tillbaka. Maken tar skulden för brottet och medan han sitter i finkan så måste hon fixa en bra verklighet tills han kommer ut. Genom att aktivt använda sig av sin...sexualitet lyckas hon senare få jobb som exekutiv rådgivare i ett textilbolag. Maria är under hela filmen beräknande kring hur hon beter sig, behöver hon vara flirtig så är hon det, behövs det inte så är hon ganska kall, vilket förvirrar hennes olika älskare. Hon vill få ett hem, och i takt med hennes framgång så orkar hon inte längre spela ljuvlig och sensuell utan tiden har gjort henne kall och känslolös.

När allt hon sökt blir uppfyllt så är hon ändå osäker. Mannen väntar oentusiastiskt på sängen medans Maria byter kläder gång på gång utan att riktigt hitta rätt. För här finns inga lyckliga slut, faror hotar även det välordnade livet...

Bildresultat för marriage of maria braun
I do

Maria lär sig engelska
Fassbinder gjorde minst 30 långfilmer, eller många fler om man räknar hans tv-produktioner, bland annat 15-timmars miniserien "Berlin Alexanderplatz ", och han gjorde allt mellan 1969 och hans död vid 37 års ålder 1982.

Maria Brauns äktenskap är en ganska tung historia som löper parallelt med tysklands krigsmisär, industrialisering och oförmåga att ta hand om sin historia. Bra grejer!


fredag 3 februari 2017

#724 All that jazz

All that jazz, 1979. Regi av Bob Fosse, manus av Robert Alan Aurthur och Bob Fosse

Min kära fru gick efter bara en kvart, och visst, filmen centrerar kring manlig konstnär med ångest och det kan ju uppfattas som en lite överbelastad filmkategori. Så snart sitter jag ensam i soffan, nu är det du och jag döden :)
It’s showtime, folks
Det säger Bob Fosses alter ego John Gideon(Rob Scheider)  varje morgon framför spegeln, men först efter han tagit magmedicin, en cigarett, amfetamin och en skön morgondusch. Han ska sätta upp en Broadwaypjäs, och inför det arbetet tecknar producenten livförsäkring på John, men i det läget är John bara intresserad av pjäsen - men hälsan kommer snart göra sig påmind. Efter en auditionprocess och repstart så dyker den plötsligt upp, döden lägger en filt över hans liv då en hjärtattack tvingar honom till sjukhuset. Ett annat projekt John har är att han färdigställer en film om en Lenny-Bruce-komiker som bland annat går igenom sorgens-fem-faser som en person som fått dödsbesked ska gå igenom. "DABDA" står på engelska för Denial - Anger - Bargaining - Depression - Acceptance. Och genom filmen får man följa hans resa genom denna tunga väg. Men allt är ju inte tungt, tvärtom är den förvånansvärt lätt i tilltalet. Och här hjälper både skådespeleriet och alla Shownummer. Numrena är till en början inbakade i handlingen men mot slutet är de mer som fantasier som bearbetar läget.

Dansande blodomlopp
Showtime!
Fosse som regisserar
Grunden till att filmen gjordes ligger i att Fosse själv råkade ut för en liknande situation ett par år tidigare och "All that Jazz" blir ett personligt sätt för honom att bearbeta det. Han var ju under flera år väldigt framgångsrik på Broadway med bland annat 9 Tony-vinster under bältet, och detta märks i musikalnumrena, de är skönt superamerikansk-showiga där det finns ett fint motsatsförhållande mellan den käcka formen och den ofta ganska tragiska texten.

Kolla dessutom Roger Eberts fina filmanalys av klippningen i All that jazz, den skulle vara med som extramaterial i Criterion-skivan men fick av rättighetsskäl inte vara med. Dock så var det tydligen OK att lägga den på youtube, Här är den:


Sammanfattningsvis är "All that jazz"-all that. Fin, rolig och gripande:

onsdag 1 februari 2017

Nittonhundrasjuttionio


Bildresultat för 1979


I bought my first real six-string- oh-it was the summer of 79! (eller var det 69)? Vilket som så är ju sjuttinio ett stort år. Jag fyllde tre år och Pol Pot-störtades (bra),  Svenska Socialstyrelsen stryker homosexualitet som psykisk sjukdom (bra, fast lite sent) och sovjetiska soldater intar Kabul (jag skulle gissa på att det var dåligt)

Denna årslista är också ansvarig för allsköns tekniska bekymmer då min stackars Blogger-mall inte klarade av alla VHS-bilder utan bara studsar runt i redigeraläget... Varje lite redigering innebär ångestfyllda sidoeffekter på både text och bild -därav en lite opolerad yta på dagens toppliste-post. Men även om ytan har skavanker så är filmerna desto hetare:

10. Being There (Hal Ashby)
Mr. Chance har varit trädgårdsmästare och inneboende hos en rik man i hela sitt liv. Han tvingas plötsligt ut i världen utan några förmågor än lite trädgårdssnack och upprepningar, men det kan ju gå bra ändå... En parodi på vikten samhället lägger på vad vita, medelålders män säger och gör.

Bildresultat för välkommen mr chance vhs


















9. Wise blood (John Huston)
Ateistiska predikanter och sällskapssjuka män excellerar i denna pärla
Bildresultat för wise blood vhs

8. ZOMBI2 eller Zombie flesh eaters (Lucio Fulci)
Lite onödig amerikansk titel, jag menar - om Zombies var vegeterianer(se där, en komedipitch) så skulle de ju knappast vara zombies? Men bortsett från det är detta ett riktigt slafsigt mästerstycke.



















7 The Jerk (Carl Reiner)
En fin och superrolig saga där Steve Martin når toppen av sin komedikarriär.
Bildresultat för supernollan vhs


6. All that Jazz (Bob Fosse)
Cabaret möter Bergman i en stark showtime-uppgörelse med döden




5. The Warriors (Walter Hill)
Våldsam bearbetning av den grekiska sagan Anabasis. En fantastisk mix av olika gäng, frisyrer och häftig dialog.
"Warriors, come out and play-i-yay" "Can you dig it!"

4 Tin drum (Volker Schlöndorff)
Mega-episkt drama om pojke som bestämmer sig för att sluta växa då nazisterna kommer till makten.
Bildresultat för blecktrumman vhs

3. Wanderers (Philip Kaufman)
Lite som en blandning av The warriors och Grease (fast utan sång). Charmig, rolig och våldsam filmpärla
.
Bildresultat för wanderers vhs
























2. Alien (Ridley Scott)
magsjuka (!), kattskrämsling, frätande blod och annat elände gör Alien förvånansvärt mörk och nästan lite diskbänks-realistisk i stilen. Men samtidigt är den Kick-ass och härlig rakt igenom. Mmmm


1. Apocalypse now (Francis Ford Coppola)
En episk galen film om en galen situation. Monumental, vacker, olycksbådande och gör att man både tappar hakan och tron på mänskligheten.




Bubblare i favvo-ordning: Stalker, Moonraker, Rocky 2 (förlåt Fiffi), Life of brian, The Brood, Flykten från Alcatraz

Vad tycker dom andra da? Är det lite mindre Apocalypse och mer Buffet Froid?
Fripps Filmrevyer
Movies Noir
Jojjenito
Filmitch
Absurd Cinema

tisdag 31 januari 2017

#94 I Know Where I'm Going!

I Know Where I'm Going!, 1945, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger.

Huva, efter Black Narcissus så hoppas jag se Powell och Pressburger komma tillbaka in i matchen igen. Denna gång serverar dom en romantisk saga med lite Skottland-romantik, och vem går inte igång på det?

Joan Webster (Wendy Hiller) har alltid vetat vad hon velat, hon ville ha silkesstrumpbyxor som barn, dyra restaurangbesök som ungdom sedan dess har hon alltid varit på väg- framåt mot framgång och succé. Till och med berättarrösten verkar lite betagen av hennes gå-påanda.
When Joan was only one year old, she already knew where she was going. Going right? Left? No. Straight on.
Och nu så, ska hon äntligen nå toppen med ett giftemål med en stenrik industrialist i Skottland. Oväder hindrar henne att ta sista färjan över vattnet och hon fastnar på grannön Mull natten innan deras bröllop. Undan för undan, blir hon mer och mer förtjust i ön och öborna - särskilt Torquil MacNeil, en ung sjöofficer. Han spelas med stor portion charm av Roger Livesey - till och med jag som heterosexuell gift man blir lite tagen av honom. Men hon får inte bli kär, hon har ju alltid varit på väg framåt mot rikare framtid och kan inte gå snett så nära målet.

Men livet som troféfru kanske inte blir så kul trots allt. I synnerhet då hon får träffa sin nya mans enda kompisar i närheten. Frun är stiff och mannen lite creepy, han kör med "I want to look at you" och bara stirrar på henne en stund innan han säger "you'll be fine"
Ditt framtida liv, dottern spelas av framtida popikonen Petula Clark
Ah, får inte bli kär, får inte bli kär, får inte bli kär
Nä, joan måste bara till sin svinrika nya man innan hon kärat ner sig i sin skotte, så hon mutar en pojk som ska ro över henne till hans ö, men vädret var ju dåligt och i Skotska vatten finns livsfarliga vattenvirvlar...
Här har dom på ett snyggs sätt kombinerat oroliga vatten och en fejk-virvel
Men det finns också en gammal förbannelse som måste konfronteras innan kärleken hittar hem...

Jättefin kärleksfilm! Ett extra plus i kanten för att många scener spelades in på plats, något de inte gjorde i senare verk.