onsdag 7 december 2016

#75 Chasing Amy

Chasing Amy, 1997, manus och regi av Kevin Smith.

Ja, Kevin Smith verkar ju vara lite av en husgud för många slackeramerikaner. Han är stor, han gillar serier och superhjältar och han verkar uppriktigt trevlig i intervjuer. Men är alla hans filmer något att hänga upp i julgranen eller är det bara Clerks som håller?

Chasing amy handlar om en snubbe (Ben Affleck) som ritar en serie med en annan snubbe (Jason Lee), Ben Affleck-snubben blir kär i en tjej(Joey Lauren Adams) som är lesbisk och hon blir raskt kär tillbaka! Men hon har haft ett vilt sexuellt liv innan de blev ihop(både med män och kvinnor) och som konservativ man stör sig Ben Affleck-snubben på det, rumskompisen stör sig ännu mer. Nu kort sidenote om  Joey Lauren Adams, hon ska vara charmig i filmen och hej tusan vad hon jobbar på det, det fnittras, putas med läppar och har sig, vilket leder till att jag tyvärr stör mig ganska mycket. Sedan är hon ju väldikt lik Renee Zellweger, som Kevin Smith borde castat istället...

En kul grej med Chasing Amy är alla 90-talsgrejer som flanellstjortor, grungemusik och Henrik Schyffert-skäggväxt...




En annan grej som känns lite daterad är scenerna från Comic-con. 1997 var alltså serietidningsfolket lite underdogs, de har sina tidningar och hjältar men är lite utanför. Nu har ju minsta obskyra seriefigur filmatiserats och skaparna vadar i cash och prestige.

Jason Lee är den som räddar upp filmen från absolut bottennivå, men bara knappt. Kärlekshistorien är otrolig (Man har svårt att se att någon skulle bli kär i denna trista Ben Affleck-karaktär), resonemangen kring sexualitet känns ganska gammeldags och vi bjuds på alldeles för många långa monologer...


#748 Watership down


Watership down, 1978. Manus och regi av Martin Rosen. Baserad på boken med samma namn (i Sverige "Den långa flykten") av Richard Adams.

Åh, den långa flykten grät jag floder av när jag läste den som bokgalen 13-åring, så därför känns det lite extra speciellt att äntligen se den tecknade versionen. Den börjar med en skapelseberättelse(som jag hade glömt bort från boken) som visar hur alla kaniner skapades och hur de alltid är jagade. Sedan handlar det både om en utvandring från en plats där de inte kan bo kvar och till slut en frigörelseprocess av kaniner som sitter fast i ett totalitärt samhälle...
Alla kaniner blev dödade
Tills gudarna gav dem snabbhet och listighet
När själva huvudfilmen kommer igång får man lära känna hela gänget
Det är fortfarande knepigt att vara kanin
Kaningänget man följer är konstant i fara, och när man följer djur i det vilda behöver man inga zombier eller nazister, det räcker bra med örnar och vildhundar. Men det finns också kaninhövdingar som styr sina små samhällen med järnhand och den största konflikten blir mellan kaningänget och ett sådant auktoritärt samhälle. Filmen innehåller mycket mörker och våld, och det blev en stor reaktion förra året då den sändes på brittisk tv. Bland annat skrev the Independent att: "Watership Down: Parents 'horrified' as Channel 5 airs 'traumatising' film on Easter Sunday". BBC och Netflix ska göra en ny miniserie på runt fem timmar av boken vilket är bra då denna film inte hunnit få med tillräckligt med kaninäventyr. Tråkigt dock att både Netflix och BBC varit tydliga med att de mörka inslagen ska tonas ner så det blir ett passande äventyr för hela familjen...

Nä, ska man ha våld så ska det vara lite äckligt och obehaglig, verkligheten är inte ett mariospel där fiender förvandlas till små guldmynt när man hoppar på dem... Watership down är verkligen en pärla - vacker, intensiv och lite läskig.



Nittonhundraåttioett

Bildresultat för 1981


Ah, åttiett- året då Gro Harlem Brundtland blev norsk premiärminister och första Donkey Kong släpptes...

Vi hoppar vidare pillowtalk och går direkt på listan:

10 Scanners (Regi av David Cronenberg)

Tänka, Scanna varandra, koncentrera sig och ta över världen. En suggestiv berättelse med lite Marvel-vibbar.


9 Road Games (Regi av Richard Franklin)

Trucker åker runt med sin hund för att leverera kött, samtidigt försvinner liftare och blir det inte mer och mer kött i lasten?

8 Das boot (Regi av Wolfgang Petersen)
En riktigt klaustrofobisk goth-pärla.

7 Evil dead (Regi av Sam Raimi)
Glad och lite Gore-ig fight mot ondskan.

6 Possesion (Regi av Andrzej Zulawski)

Väldigt teatral och pretensiös, samtidigt både fascinerande och rolig.

5 Southern comfort (Regi av Walter Hill)

Repmånad i Louisiana utvecklas till en renodlad krigsfilm då lokalbefolkningen tröttnar.

4 Raiders of the Lost Ark (Regi av Steven Spielberg)
Världens tuffaste arkeolog fyller museum med föremål och lyfter upp humöret...

3 Escape from new york (Regi av John Carpenter)

Mörkt och syntigt så det står härliga till...

2 Blow out (Regi av Brian De Palma)

Snygg, spännande och cool.
1 Pixote (Regi av Hector Babenco)
Olika episoder ur ett gatubarns liv. Våldsamt, vacker och sorglig...


Bubblare: Ms45, Excalibur, Road Games, My dinner with andre, The beyond och Gallipoli

Vad tycker resten? Se här:

Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Flmr
Filmmedia
Spel och film






måndag 5 december 2016

#712 Scanners

Scanners, 1981. Regi och Manus av David Cronenberg.

Vi har en scanner på jobbet, den kan kopiera papper så det blir en PDF, vilket kan vara bra... Här har vi ett gäng andra scanners, som kan läsa tankar och i enstaka fall spränga folks huvuden med sina tankekrafter. Handlingen går rykande snabbt så det gäller att hålla i hatten, Cameron (Stephen Lack) är en uteliggare som hör röster. Han fångas upp av ComSec som vet att han är en Scanner, men det finns också onda Scanners ledda av Darryl Revok (Michael Ironside) och snälla hippieScanners ledda av Kim Obrist (Jennifer O'Neill)... Hade filmideen kommit nu hade man lagt ner den och kört en serie av den istället, och jag tror nog att Scanners hade gjort sig bättre i runt 12 timmar. Man vill ju liksom ha... mer!




Filmen är annars ganska konventionell för att vara Cronenberg, visst det finns en del äckliga element kring kroppar och huvuden men det är inte många andra av hans filmer som man känner att de skulle kunna vara en Netflix-serie. Och det finns också en hel del X-menvibbar över kalaset, inte bara upplägget utan en hel del annat, exempelvis har vi en Xavier kopia i form av (Patrick McGoohan) på ComSec som försöker hjälpa och träna vilsna Scanners. Ett problem med filmen är huvudpersonen, Cameron som spelas av Stephen (Lack (of skådespelartalang)) som känns väl tråkig och stel jämfört med vår kära Michael Ironside som äger varje tagning han är med i...


måndag 28 november 2016

#78 The Bank Dick

The Bank Dick, 1940, regi av Edward Cline, manus av W. C. Fields (Står som Mahatma Kane Jeeves, som i "M'hat, m'cane, Jeeves!").

1930 var ett segerår för moralisterna då "The Hays code" infördes av alla stora filmbolag i Hollywood. The Hays code reglerade i detalj hur sex, våld och sprit fick visas på film och gav speciella tillstånd för filmer för att få visas. För supande snuskhumrar som Fields innebar detta en kreativ utmaning och en gräns man bara var tvungen att springa över på olika finurliga sätt. I Banksnorren eller "The bank Dick" så kryllar det med antydningar till det ena och det andra, några exempel: Hans favoritbar heter "The black pussy", tittar man noggrant ser man att det längre ner står ett litet Cat, han förgiftar en bankkontrollant med ett vitt pulver- det var bara alkohol som var förbjudet, han får in en kofångare i rumpan, han dricker 'vatten' och säger "Ahhh", istället för "God damn" säger han “Godfrey Daniels!” Ibland när  han närmar sig gränsen så kommer det plötsligt en auktoritetsfigur och han börjar mumla...

Här spelar han en Egbert, en oduglig familjefar som konstant bråkar med sin dotter, fru och svärmor.

Dottern är arg och kastar ketchupflaska

Träff

Hämnd!
Han påminner ganska mycket om Homer Simpson med skillnaden att Homer ofta läsr sig någon sensmoral medan Egbert bara vill supa och ljuga och inget mer. Men plötsligt får han en lucky break och ramlar över några bankrånare, som belöning får han jobb på det lokala bankkontoret som säkerhetsvakt. Där börjar han raskt hjälpa sin svärson att förskingra litegrann och sedan kommer en bankkontrolland och hell breaks loose! På slutet har vi fartfylld biljakt med en del roliga inslag varav något definitivt återanvändes i "Death Race 2000".

Stunt-man-facket borde protesterat mot denna tagning....
 Ja, förvånansvärt nog var detta faktiskt ganska kul! Jag tyckte den gode Fields gjorde betydligt bättre ifrån sig i långfilmslandet...







#79 W. C. Fields - Six Short Films

W. C. Fields - Six Short Films, 1915–1933, olika regisörer men W.C. Fields verkar själv stå för manus på alla sex verken.

Humor är lite speciellt, det är mer bundet till tid och kultur än draman. Ett drama från Japan, Senegal eller Brasilien är ofta... dramatiskt medans humor inte lika lätt färdas över tid och land. Lite som efterrätter, Sushi är gott men japanska efterrätter har aldrig riktigt slagit utomlands. Men efterssom jag gillar Chaplin och Buster Keaton så förväntade jag mig lite merglädje här men icke, nästan allt faller snett. Det blir lite för mycket folklustspel och farsartat för min smak, och det är inte det att jag har invändningar mot sexuella anspelningar men jag tycker sällan att de blir så roligt. Fields filmer är helt enkelt gjorda för andra än mig... Stumfilmen är klyshig, och de andra fem filmerna (från 1932-1933) är sisådär. Precis som Keaton och Chaplin har W.C: Fields en "egen" karaktär, som elak och grinig gubbe. Det hade kanske kunnat vara kul men är bara det sporadiskt i en av filmerna, (The Dentist) där han är en inkompetent - you guessed it- tandläkare.


Men, nah. Det var ju faktiskt ganska skönt när denna var klar, ahhh. Men ack, filmen efter är också en långfilm med Fields, dags att ladda kaffe, godis, rödvin och ostbågar...



tisdag 22 november 2016

#479 My Dinner with André



My Dinner with André, 1981. Regi av Louis Malle. Manus av Andre Gregory och Wallace Shawn

När Rene Clair fruktade filmkonstens död var det nog denna film han syftar på, här finns nämligen knappt något alls att hämta kring estetik eller rörelse utan hela filmen består av två män som äter mat och pratar. Skådespelarna (som också skrev manus) pratar om hur och om man bör leva i nuet och vilken roll teater kan ha i en nutid där vi alla spelar olika sociala roller som: pappa, syster, chef, kompis, tränare med mera. Den ena- André har flippat ur lite och varit på olika hippiekollektiv och träffat munkar och verkar leva in en väldigt skyddat New-York-kulturbubbla medan Wallace mer nöjer sig med enklare nöjen och mer jordnära bekymmer. Det är mest André som pratar, han berättar om druider i Skottland, om munkar som kan lyfta sig med ett finger, om att bryta alla vanor man har för att hitta nya sätt att känna nuet på. Wally tycker att det känns lite långsökt, men har själv ingen bra guide till sitt liv, han är ofta uttråkad... Andre;
Yes, we are bored. We're all bored now. But has it ever occurred to you Wally that the process that creates this boredom that we see in the world now may very well be a self-perpetuating, unconscious form of brainwashing, created by a world totalitarian government based on money, and that all of this is much more dangerous than one thinks? and it's not just a question of individual survival Wally, but that somebody who's bored is asleep, and somebody who's asleep will not say no?

Bildresultat för My dinner with andre
Spegeln används genomgående för att fånga bådas ansikten
Filmen är ganska pretentiös och definitivt inte allas cup of tea. Det är som sagt bara två män som talar om carpe diem... Men den är medveten om det och spelar runt det på ett bra sätt, Andre tar upp flera gånger att han är privilegierad och det finns en trött servitör som också agerar som någon utanför bubblan de befinner sig i. Sammanfattningsvis så tyckte jag om den, den diskuterar vad det är att vara människa och vilka utmaningar som finns, man får perspektiv på hur andra försöker hitta vägvalen i sina liv, lite pretentiös men: